Ett inlägg om att fokusera rätt

Det svåraste jag vet är att fokusera på de positiva delarna, istället för de negativa.
Om jag får en komplimang, så väljer jag hellre att fokusera på mina tankar på att den som ger komplimangen kanske inte egentligen menar vad han eller hon säger.
Det är jättejobbigt och det är något som jag jobbar med.

Det går faktiskt jättebra att jobba med det här just nu.
Jag lär mig att inte alla behöver tycka om mig, och att jag inte behöver tycka om alla.
Jag gör fel, hela tiden. Det är för att jag är människa.
Jag försöker lära mig, ibland tar det tid. Det är för att jag är människa.
Jag är en bra pappa som skäller på mina barn ibland. Ibland för att jag har rätt, ibland för att jag har fel. Har jag fel så ber jag om ursäkt. Har jag rätt så kramar jag mina barn om de blir ledsna.

Det går alltid att lära sig nytt, det är aldrig för sent att bryta upp gamla mönster och skapa nya, bättre varianter.
Det är inte fel att ändra sig.

Jag behöver mycket träning i det här, jag kommer nog trilla ner i brunnen av depp igen. Nu har jag däremot sett att det finns en stege och vetskapen om att man kan klättra upp ger mig ytterligare kraft.

En kollega sa att man blir starkare av motgångar och det är sant. Smärtsamt, men sant.

Jag fick en komplimang härom dagen. Nån sa att jag skrev bra.
Det får jag försöka fokusera på.

Nu har jag semester.

Ett inlägg om semester

Jag behöver semester:

- så jag kan uppskatta att min bror och pappa är här och hjälper oss med huset
- så jag kan förstå att uppskatta den fantastiska kaffemarinerade älgsteken jag lyckades perfekt med till middagen ikväll
- så jag kan se hur underbart det är när Henry får på sina jobbarbyxor och med sina tre skruvar i fickan kan "hjälpa" sin farbror och farfar att bära de där pinnarna i garaget
- så jag kan njuta av Signes saktfärdiga prat med perfekta omvärldsanalyser lite bättre
- så att jag kan se Leonards utvecklingsfas utan att bli frustrerad och irriterad hela tiden
- så jag kan se det undersköna i hur tre krabater under femochetthalvt kan samarbeta i sandlådan i mer än 45 minuter medan solen går ner
- så jag kan förnimma rhododendrons färg mot det solstänkta gröna
- så jag kan höra göken
- så jag kan vara den pappa och make jag vill vara
- så jag kan orka tänka klart mina tankar.

Helst nu på en gång.

Ett argt inlägg

Jag blev arg idag.

Sådär arg så jag var tvungen att gå ut i skogen när jag kom hem efter jobbet för att få slå i träd, kasta stenar eller riva i gamla grenar. Det hjälpte lite.

Sen åkte jag och kollade på fotboll. Inramningen var perfekt, tröjorna på Swe var snygga och jag var laddad.

Sen slutade det ändå med att jag nästan var tvungen att gå till argstenen igen när jag kom hem.

Så arg var jag. (Är jag.)

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om sport och humor

Fotbolls-EM är här.
Jag är också här, men är mest orolig för att jag inte tycker ordvitsar är roliga idag.
Kanske låter märkligt, men jag ska sova på saken och återkommer så snart jag vet mer.

Ett inlägg om inskolning

Idag skulle Leonard besöka förskoleklass.
Jag skulle få följa med, grabben kan ju inte ta bussen så här i början direkt!
Det var nog bland det nervösaste jag har varit med om. Skulle det märkas på mig att jag var nervös? Min lilla, lilla, lilla grabb som nu skulle få träffa nya kamrater och äta i matsalen. Tredje inskolningstillfället för honom, första gången för mig.

Det började bra. Eller egentligen inte, för han trillade lite på Bystugan och tappade lite av peppet inför att åka till skolan, men vi hann få tillbaka det under bilfärden ner.
Fröknarna kunde namnen på barnen och sånt imponerar på mig.
Han, min fine grabb, tog en av fröknarnas hand när ledet började formas på väg ner till fotbollsplanen.
Solen tittade fram.
Vi, ett par mammor och jag, följde efter och jag kämpade stenhårt för att göra mig osynlig. Osynlig, för jag ville inte påverka min grabbs upplevelse av inskolningen. Pappor har ju ofta en tendens att störa, det är ju allmänt känt.
Sånglek i ring, typ 40 barn, alla hand i hand.
Han i sin keps, galonbyxor och Blixtenstövlar. Säger sitt namn med klar röst.
De börjar med lekar. Under hökens vingar.
Grabbens föräldrar har varit orutinerade och erbjudit enfärgade, typ svarta, kläder och det är ju till dags dato ingen som vunnit den leken (förutom Usain Bolt) iklädd den utstyrseln.
Min fina son, med ett empatiskt hjärta utom denna värld, väljer att inte vara med. Hans pappa, alltså jag, blir lite kall när jag tänker att han inte någonsin kommer vilja vara med. Som tur är står jag för långt bort för att kunna ropa något uppmuntrande, istället låter jag honom stå och betrakta. Han har sagt vad han känner och det imponerar på mig.
Mitt i mitt twittrande så höll jag på att bli omkulltacklad av en sjuåring och det var tur att de avbröt leken ungefär då.
Sen började nästa lek. Nån slags katt-och-råtta-lek där barnen stod i par. Min fina grabb stod armkrok med en tjej i rosa jacka och helt plötsligt blev det hans tur att springa. Efter de här två obligatoriska stilla-sekunderna som blir när en femåring reagerar och agerar så sprang han iväg, i sina stövlar och galonisar. Jag såg stressen i hans ögon och besvikelsen när han blev fångad. Jag såg Fröken som snabbt var framme och tröstade och jag hörde hans ord: "...jag kan faktiskt spjinga fotaje,men jag haj ju stövlaj på mig.." och det stockade sig lite i min hals.
Han gav inte upp.
Jag sa inget till de andra mammorna, för då hade nog rösten svikit mig.

Leken avbröts. De ställde upp sig i led, två och två. Jag gjorde mig osynlig, så osynlig det nu går att göra sig när man står på en grusplan en solig tisdag tillsammans med två andra föräldrar.
Lämmeltåget med barn gick förbi ner för backen mot skogsbrynet. Min fina grabb koncentrerad, hand i hand med en annan ungefär lika stor pojke som han själv.

Vi föräldrar fördrev tiden. Pratade om hur skolan kanske ska byggas om, hur skolbussen funkar och när barnen blir så stora att de blir stora.

I min värld växte min grabb upp jättemycket idag. Hur läskigt han än tyckte att matsalen var, hur mycket han än ville tanka min kärlek när han väl fick syn på mig, hur gärna han än ville åka hem och strunta i att leka på klätterställningen, så var jag stolt som en tupp över honom när vi åkte tillbaka till Bystugan.

När jag sen frågade honom om han var nöjd med dagen så var hans svar: ja.
Jag tror han är redo för förskoleklass, frågan är om jag är det.

Ett inlägg om namn

Nya Terran får vi kalla för Terrje tycker jag.
Och glöm inte att det går att bygga om neurologiska motorvägar.

Ett inlägg om de här deppiga dagarna

De här deppiga dagarna.
När man bara är less, irriterad, ledsen, arg, besviken, frustrerad och deppad.
Då hjälper det inte att tänka på att det finns dom som har det värre. För det finns det verkligen. Jag vet flera exempel på människor, precis som jag, som har det ETTER värre. Som har problem som verkligen är problem.

Det hjälper inte alltid att tänka att det kommer ordna sig, att det finns någon som bryr sig. Även om man vet det så går det ibland inte.
Så har det varit ett par dagar. Jag tycker det är tråkigt att skriva såna här gråa inlägg, men tydligen så kommer dom med jämna mellanrum. Det stör dock.

Men jag tänker att det är jag, just nu. Jag tänker att jag lär mig nåt, även om det är lite oskönt när det här händer.

Jag försöker intala mig att jag duger, att jag kan och får. (Det är dock inte så lätt att höra mig själv intala mig detta eftersom jag överröstar mig själv med nedvärdering hela tiden.)

Så jag skriver det här inlägget, publicerar det och så hoppas jag att den här ventilen funkar.

Och så ber jag en extra bön för dom som faktiskt har det värre än mig.
Det kan jag. De här deppiga dagarna.