Ett inlägg om inskolning

Idag skulle Leonard besöka förskoleklass.
Jag skulle få följa med, grabben kan ju inte ta bussen så här i början direkt!
Det var nog bland det nervösaste jag har varit med om. Skulle det märkas på mig att jag var nervös? Min lilla, lilla, lilla grabb som nu skulle få träffa nya kamrater och äta i matsalen. Tredje inskolningstillfället för honom, första gången för mig.

Det började bra. Eller egentligen inte, för han trillade lite på Bystugan och tappade lite av peppet inför att åka till skolan, men vi hann få tillbaka det under bilfärden ner.
Fröknarna kunde namnen på barnen och sånt imponerar på mig.
Han, min fine grabb, tog en av fröknarnas hand när ledet började formas på väg ner till fotbollsplanen.
Solen tittade fram.
Vi, ett par mammor och jag, följde efter och jag kämpade stenhårt för att göra mig osynlig. Osynlig, för jag ville inte påverka min grabbs upplevelse av inskolningen. Pappor har ju ofta en tendens att störa, det är ju allmänt känt.
Sånglek i ring, typ 40 barn, alla hand i hand.
Han i sin keps, galonbyxor och Blixtenstövlar. Säger sitt namn med klar röst.
De börjar med lekar. Under hökens vingar.
Grabbens föräldrar har varit orutinerade och erbjudit enfärgade, typ svarta, kläder och det är ju till dags dato ingen som vunnit den leken (förutom Usain Bolt) iklädd den utstyrseln.
Min fina son, med ett empatiskt hjärta utom denna värld, väljer att inte vara med. Hans pappa, alltså jag, blir lite kall när jag tänker att han inte någonsin kommer vilja vara med. Som tur är står jag för långt bort för att kunna ropa något uppmuntrande, istället låter jag honom stå och betrakta. Han har sagt vad han känner och det imponerar på mig.
Mitt i mitt twittrande så höll jag på att bli omkulltacklad av en sjuåring och det var tur att de avbröt leken ungefär då.
Sen började nästa lek. Nån slags katt-och-råtta-lek där barnen stod i par. Min fina grabb stod armkrok med en tjej i rosa jacka och helt plötsligt blev det hans tur att springa. Efter de här två obligatoriska stilla-sekunderna som blir när en femåring reagerar och agerar så sprang han iväg, i sina stövlar och galonisar. Jag såg stressen i hans ögon och besvikelsen när han blev fångad. Jag såg Fröken som snabbt var framme och tröstade och jag hörde hans ord: "...jag kan faktiskt spjinga fotaje,men jag haj ju stövlaj på mig.." och det stockade sig lite i min hals.
Han gav inte upp.
Jag sa inget till de andra mammorna, för då hade nog rösten svikit mig.

Leken avbröts. De ställde upp sig i led, två och två. Jag gjorde mig osynlig, så osynlig det nu går att göra sig när man står på en grusplan en solig tisdag tillsammans med två andra föräldrar.
Lämmeltåget med barn gick förbi ner för backen mot skogsbrynet. Min fina grabb koncentrerad, hand i hand med en annan ungefär lika stor pojke som han själv.

Vi föräldrar fördrev tiden. Pratade om hur skolan kanske ska byggas om, hur skolbussen funkar och när barnen blir så stora att de blir stora.

I min värld växte min grabb upp jättemycket idag. Hur läskigt han än tyckte att matsalen var, hur mycket han än ville tanka min kärlek när han väl fick syn på mig, hur gärna han än ville åka hem och strunta i att leka på klätterställningen, så var jag stolt som en tupp över honom när vi åkte tillbaka till Bystugan.

När jag sen frågade honom om han var nöjd med dagen så var hans svar: ja.
Jag tror han är redo för förskoleklass, frågan är om jag är det.