Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.