Fredrica

När jag berättar för folk om mina syskon så tycker de flesta att det är lite festligt med våra namn. Christina - Christian. Fredrica - Bernice. Och så jag, Fredrik.
Alla namnen hör ihop, lite som i ett pärlband av fina.

Idag är det mittenpärlan som Kavelmora Ink ska handla om. Eller om en av mina tre favoritsystrar, som jag brukar beskriva henne.
Hon med mest likt namn. Fredrica.

Fredrica var fartfylldast. Hastigast. Central, inte bara i syskonskaran utan även i livet. Min syster.
Hon var cool, (är cool) och jag var (är) alltid lika stolt när hon presenterar mig som hennes bror.

Hon flyttade till Lycksele i gymnasiet och det var en fröjd att åka och hälsa på henne. Sitta på fiket Duvan med henne och hennes coola kompisar. Som en like, även om jag alltid var sju år yngre.
Fredrica flyttade hem till vårt hus och bodde i grannrummet. Jag var nog en ganska störig lillebror. Hon gjorde alltid som hon ville, och det fascinerade mig. Fascinerar mig fortfarande.

En gång hade vi satt upp ett tält i trädgården. Hon hade börjat spela fotboll och skulle iväg på första matchen med Betsele IF. Jag sa till henne att jag nog trodde att hon kanske skulle få börja på bänken. Fel av mig. När hon kom tillbaka till tältet så berättade hon att hon hade fått börja på topp. Såklart.

Det var Fredrica som tillsammans med min fru lärde mig att prata om saker.
Vi bodde båda i Stockholm och våra föräldrar var nere på besök. Vi hade ätit indisk mat. Fredrica och jag gick upp på Skinnarviksberget och där förstod jag att man kunde prata om saker. Att man bör prata om saker. (Eller förstod och förstod, jag kanske smakade på att man kan göra det. Sen har det ju tagit ganska lång tid för mig att komma fram till att man verkligen ska och behöver prata om grejer för att göra livet lite enklare. Men ändå.)

Jag hyser en enorm respekt för min syster och jag vet att hon känner lika för mig. Hon säger det när hon peppar mig, vilket hon gör ofta.
Hon är väldigt stark, min syster. Sånt gör mig väldigt imponerad.

Förra veckan hälsade jag på henne, lite i smyg. Alltså, hon visste att jag var där, men inte så många andra. Vi hann prata och jag gillade det.
För jag gillar min syster väldigt mycket.



När jag skriver om mina syskon så är det ganska hyllande, och det kanske verkar suspekt. Som om jag döljer en massa - för alla vet väl att syskon inte BARA har gott att säga om varandra??
Vi är som alla syskon, tänker jag. Men vi har också en historia med syskonfejd i vår släkt, och då passar det ganska bra att vara rädd om varandra.

För jag tycker väldigt mycket om mina syskon, trots alla våra fel och brister.
Jag fokuserar på det festliga med oss syskon.
Typ som det här med våra namn.