söndag 15 april 2012

Christian

Min tio år äldre bror.
Min idol.
Han som saknade ett kassettband i ett par månader innan jul bara för att jag hade slagit in det med tanke att jag i alla fall skulle ge honom en fin present för en gångs skull, något som han gillade.
Det är honom som jag vill skriva om idag.

Jag pratade med honom på telefon idag. Det var ett härligt samtal.
När jag var liten, och han stor, så var det lycka när han ville leka med mig. Det var han som lärde mig cykla medelst att han släppte taget om pakethållaren när jag trampade på som bäst, i tron om att han höll så hårt som han sa att han gjorde.

Tio år är en evighet när man är 6 år gammal och ens storebror cyklar iväg till skolan, tolkande på sin bästa kompis Patriks moped med vänsterfoten uppe på moppens pakethållare.
Tio år är ingenting när man fyller 30 och får ha fest tillsammans med sin 40-årsbrorsa (och idol).

Jag minns när min syster Bernice och jag tog rälsbussen till Skellefteå för att hälsa på honom när han gick i gymnasiet. Jag minns när jag hälsade på honom i Umeå där han gjorde lumpen. Han delade lägenhet med ett par andra grabbar och jag överdriver inte när jag säger att det var 40 rum i den lägenheten. Vi kollade på wrestling och åkte Ford.
Jag minns när han skulle åka och hälsa på någon söderut. Mamma och Pappa hade önskat att han flög ner, min bror ville köra motorcykel. Han gick med på att flyga och Mammas och Pappas miner när vi såg honom glida förbi i korsningen Vilhelminavägen-Linnévägen i sitt skinnställ och vita solglasögon var... snopna. Och lite upprörda.
Sen flyttade han hem till vårt hus. Han byggde om rummet, tog bort kallgarderoben och satte upp den där ljusgröna panelen. Han köpte video. Filmerna var Coctail, 48-timmars jakten och Tracy's Hämnd. Det Stora Blå. (Den såg jag aldrig klart.)
Han anlitade mig som, tja, assistent. En krona per bäddning av hans säng. Det var en en-och-tjugis-säng som han hade gjort själv (såklart). Jättesvår att bädda, för en elvaåring. Men det var kul att följa med den där morgonen när han skulle leverera ut tidningar.
Han jobbade för ett budföretag i stan vi bodde i. På morgnarna levererade han tidningen, och på dagarna körde han ut paket och kvällstidningar. Jag brukade åka med på dagarna, men en morgon åkte jag med. Aptidigt. Det var en solig morgon och det var spännande att se den där farbrorn i Björksele som tydligen alltid stod ute och väntade på tidningen. Höra min bror morsa på honom och sen gasa hemåt.

Jag minns talet jag höll på bröllopet. Det var nog mitt första offentliga tal.

Jag minns när jag blev farbror för första gången. Det var stort. Hela min folkhögskoleklass kallade mig Uncle Fredrik. Jag var, och är stolt som en tupp. En farbrorstupp.
Jag minns hur jag blev vuxnare och själv gifte mig.
Hur min bror, och idol, skulle gestalta mig i vår familjs obligatoriska bröllopssketch om mig. Han gjorde ett, som vanligt, bra framträdande.

Jag minns när min bror började ringa till mig. Ringa för att prata om lite tråkigare saker. Hur han, kanske inte bad om råd men ändå, ville dela saker och tankar med mig. Sin lillebror.
Jag minns när han mer frekvent började komma ner till oss för att hälsa på. Alltid på genomresa, och sällan med längre varsel än att jag knappt hann sätta igång kaffekokarn. (Ibland med lite längre framförhållning, men ändå.)
Jag minns hur jag lyssnade på honom. Jag märkte att han uppskattade mitt sällskap, likt jag alltid hade uppskattat och önskat hans.
Vi blev mer som bröder.
Jag frågade honom om råd och han gav mig dem. Vi började prata.

När han ringer nu så säger jag när jag svarar: "Fredrik." Korthugget. Hans replik är lika korthuggen: "Christian". Sen är det en kamp om vem som ska hinna säga "Läget?" först. "Jo, det är bra." 
 Korthugget. Men kärleksfyllt.

Ni kanske inte förstår det men jag uppskattar min bror. Väldigt mycket.
Vi är bröder.
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst.

7 kommentarer:

  1. Stora GILLA-knappen har jag tryckt på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul! (Bra att den stora knappen får komma till användning också.)

      Radera
  2. Fint skrivet om fina bröder... Kram till er båda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till dig också. Kul att du läste :)

      Radera
  3. Killen med tidningarna16 april 2012 01:08

    Tack för att du delar. Jag skulle tro att din storebror uppskattar dig också. Väldigt mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säger man "Varsågod"? Jag blir glad att du läser och vi får se vad han tycker..

      Radera
  4. När man läser inlägget och samtidigt lyssnar på First Aid Kit så blev man tårögd ... Fint, verkligen fint.

    SvaraRadera