onsdag 2 maj 2012

Bernice

Hon heter Johanna i andranamn, jag heter Johan.
Det är fyra år mellan oss. Såklart är hon äldre än jag, eftersom jag är yngst. Det är nog henne jag har spenderat mest tid med under vår uppväxt, och mycken tid av denna har varit rolig.
Jag var verkligen en dryg lillebror, vill jag minnas. Det kanske man ska vara? Jag vet inte.

En gång klättrade vi upp på taket på Backens Skola i Sorsele. Stegen satt på baksidan, och uppe på taket fanns en lucka in på ett kryploft med sågspån.
Vi åkte till min bror tillsammans, med rälsbussen. Det har jag redan berättat, men det tåls att berättas igen. Periskopet hon gav mig i present blev jag jätteglad för, även om jag sen förstod att jag nog fått det för att hon tyckte att det var för kort och att det passade som present till hennes lillebror.
En av de finaste presenterna hon gav mig var ändå cykeln Forever Young som hon köpt för 250:50 på en auktion i pingstkyrkan i Sorsele. Jag minns när hon ledde ut mig, ögonbindelförsedd, och satte min hand på cykelstyret. Det var en röd cykel med böjd stång och limpsadel. Den var tvåväxlad, med bromsväxel. Forever Young. Den hette så, det stod på framskärmen.

Hon har inte bara gett mig fina presenter, min syster. Hon har även varit en som tagit med mig på saker, låtit mig hänga på. Inte alltid, men ofta.

Ingen kan ha en tommare kyl än min syster. När jag brukade hälsa på henne i Umeå så fanns det sällan mer än en kaviartub, lite smör, kanske en gnutta tomatpuré och typ inget mer.

Min syster bor långt borta, i ett annat land. Vi pratar inte varje vecka, hörs inte på facebook särskilt ofta. Men jag tänker på henne varje dag.

Det är väldigt roligt när hon och hennes familj kommer på besök. Då kan man få höra konversationer mellan grabbar i femårsåldern som låter ungefär såhär:
- Are these your cars, Leonard?
- Nej, det är inte Karlsson på taket. Det äj mina bilaj.


Hon är arkeolog, min syster. Det brukar jag skryta om för det är bland det coolaste jag vet. En syrra som är arkeolog, det har ju inte vem som helst. Men jag har det, och det brukar alla få veta.
(Hon har en brorsa som är mötesvärd, men det tror jag inte hon skryter om. Men jag vet inte. Kanske?)

Vi har fått vår mammas hårfäste.

**

Jag skulle kunna skriva bloggmeter om mina syskon. Jag kanske skriver om dem igen.
Jag tycker om dem men jag säger det alldeles för sällan.
Nu finns det på pränt.
Mina föräldrar fick en kudde en gång. Den var formad som ett hjärta, rött såklart. Ett sånt där kärlekshjärta, inte ett sånt man har i kroppen.
Fastsydda på det stora hjärtat fanns fem små tyghjärtan i olika färger, dessa skulle symbolisera oss syskon. Jag trodde alltid att vi hade funnits i mammas mage, alla samtidigt, och sen liksom hade det bara blivit att nån av oss kommit ut. Nu vet jag mer.

Jag vet till exempel att den här bloggserien var som en liten present från mig. För att jag tycker om er.

4 kommentarer:

  1. Killen med tidningarna3 maj 2012 00:18

    Det var en fin present till fler än dina syskon, tack för att du delar med dig av ditt liv. Om jag hade varit ett av dina syskon hade jag varit rätt glad att du var min lillebror!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser, brorsan.

      Radera
  2. Oj vad bra att du finns Fredrik! Tycker om dig med. B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nån nytta ska du väl ha av mig, tänker jag.

      Radera