onsdag 11 april 2012

Christina

Jag är yngst av fem syskon.
Det är dags för mig att skriva ett inlägg om var och en av dem. Jag har väntat länge nog.
Ingen av dem vet om detta eller har gett sitt godkännande. Det gör det hela lite mer pirrigt.
Det kommer bli min bild av dem, hur jag har upplevt dem. Jag har ju haft dem kring mig i över 33 år och under den tiden hinner man ju samla på sig lite.
Utan inbördes ordning börjar jag med min äldsta syster.

Christina.

Hon är tolv år äldre än jag. Jag minns henne som en omhändertagande storasyster. Kanske världens snällaste. Fastän hon förmodligen tyckte att jag var bortskämd, vilket jag såklart var, så visade hon det aldrig. Någonsin.
Det var till henne jag åkte tåg när jag fyllde typ tio. Hon bodde i Örebro och vi besökte svampvattentornet och en rolig minigolfbana med loopar och udda banor.
Hon skrev alltid vykort till mig. Ofta var det nån frän bil på framsidan - ett favoritkort var på en guldfärgad Corvette. I höstas fick jag se de här gamla vykorten när jag var uppe i sommarstugan, och minnen väcktes.
Christina bodde inte i samma hus som mig särskilt mycket, hon åkte iväg för gymnasiet och högskola. Därför har jag inte så många minnen om hur det var att växa upp i samma hus som henne, men det gör inte så mycket. Jag har ju andra bra minnen.
Jag minns att hon flyttade tillbaka till vår stad, till en lägenhet med kabel-tv. Där fick jag se hockey-VM och Wrestling, sånt som var viktigt när man var fjorton. (Tydligen.)
Det var till hennes lägenhet man flydde när man ville känna sig lite vuxen. Tror inte hon nån gång sa till mig att jag inte var välkommen.
Jag minns när hon berättade att hon skulle få sitt första barn. Det var ett stort ögonblick. Vi satt i köket med våra föräldrar och jag blev glad. Jag är osäker om jag visade det tillräckligt, men jag blev det i alla fall.
Sen flyttade jag och började bli vuxen. Jag blev ganska svag på att höra av mig till henne, jag är det fortfarande.
Vi har mötts på högtider, ett par gånger per år.

Christina har alltid ställt upp. Jag tänker att hon bör få en medalj.

Jag minns när hon och min bror överraskade en annan av våra systrars 30-årsfirande. De körde typ 80 mil och hade en videokamera där de hade filmat resan (har jag i alla fall inbillat mig). Det är ett av mina favoritminnen, hur de kom ner i källarlokalen och var alldeles fnittriga och överraskande.
Hon har varit så sansad, min fina storasyster. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja prata mer med henne. Stämma av mina minnen, för att se om det verkligen var så som jag minns det.

Nu spelar vi mest wordfeud ihop. Hon vinner såklart. Inga silkesvantar för att jag är lillebror inte, och det gillar jag. (Eller jag gillar ju inte att förlora, men det förstår ni väl.)

Jag undrar också om jag nån gång skrev nåt vykort tillbaka?

8 kommentarer:

  1. Du är en bra kille, F Timeus :) Så där ska man ju göra, för jag är nästan hundra på att dina syskon kommer att uppskatta det här alldeles väldans mycket. Det skulle i alla fall jag göra. Godnattkramar till dig och söta frun/Ordpolisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan säga åt din syster att starta en blogg där hon kan skriva om dig?
      Och tack!

      Radera
  2. Killen med tidningarna12 april 2012 01:07

    Nu börjar det ta sig igen Fredrik. Känns som att skrivkrampen ger med sig ordentligt nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. För nu, åtminstone, har skrivkrampen lindrats. Vi passar på och njuter så länge det går, va?

      Radera
  3. Vykort, nej - men jag har kvar ett par teckningar du ritade till mig. Och kort på en stolt lillebror som åkte tåg alldeles själv genom halva Sverige sitter i mitt fotoalbum! Andra fina minnen finns ockdå!! (Som vi visst ska prata om nån gång)
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Blev berörd när jag läste det här!

    SvaraRadera