fredag 1 juni 2012

Ett inlägg om de här deppiga dagarna

De här deppiga dagarna.
När man bara är less, irriterad, ledsen, arg, besviken, frustrerad och deppad.
Då hjälper det inte att tänka på att det finns dom som har det värre. För det finns det verkligen. Jag vet flera exempel på människor, precis som jag, som har det ETTER värre. Som har problem som verkligen är problem.

Det hjälper inte alltid att tänka att det kommer ordna sig, att det finns någon som bryr sig. Även om man vet det så går det ibland inte.
Så har det varit ett par dagar. Jag tycker det är tråkigt att skriva såna här gråa inlägg, men tydligen så kommer dom med jämna mellanrum. Det stör dock.

Men jag tänker att det är jag, just nu. Jag tänker att jag lär mig nåt, även om det är lite oskönt när det här händer.

Jag försöker intala mig att jag duger, att jag kan och får. (Det är dock inte så lätt att höra mig själv intala mig detta eftersom jag överröstar mig själv med nedvärdering hela tiden.)

Så jag skriver det här inlägget, publicerar det och så hoppas jag att den här ventilen funkar.

Och så ber jag en extra bön för dom som faktiskt har det värre än mig.
Det kan jag. De här deppiga dagarna.

6 kommentarer:

  1. Jag tänker såhär: så länge vi ändå orkar med en bön för andra, då kan det inte vara alldeles hopplöst?

    Kram../ M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är egentligen aldrig helt hopplöst. Det gäller bara att komma ihåg det, och det kan vara svårt. Tydligen.
      Kram

      Radera
  2. Det kan kännas som en sorg. Det här med att inte känna som man tycker att man borde. Att inte kunna skratta fast man tycker att man borde kunna det. Som att man inte tar tillvara på livet, fast man borde. Och där kan man fastna. I en ond cirkel. Eller i onda neurologiska motorvägar.

    Men inte du. För du har börjat. Börjat tänka mera på det, börjat skriva om det. Du har börjat vägen mot att acceptera och i att acceptera så kan man lära sig att hantera.

    Det kommer bli bättre.
    /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara så himla svårt. (Jag vet att man kanske inte får säga så, men det är så jag känner.)(Och om jag känner det så får jag väl säga det också?)(Ska nog sluta med parenteser snart.)

      Jag blir glad av att du läser och peppar. Peppar så jag inte glömmer bort, igen, och igen osv..

      Det kommer bli bättre.
      Det tror jag i alla fall. Snart vet jag nog det också.
      /Fredrik

      Radera