Ett inlägg om stafett och räkning

Skriver tydligen väldigt dåligt när jag är frustrerad.
Skulle helst vilja skriva om härskartekniker och väljer att berätta den här historien som kanske är skåpmat vid det här laget för vissa:
Ni vet när man sitter vid fikabordet, halvtrekaffet i koppen (ja, det blev förskjutet idag) och lite halvtrivselkänsla i kroppen och så börjar kollegorna prata stafettvasan. Man lyssnar lite med ett halvt öra, tills bossen börjar räkna in vilka som ska vara med i laget.

Och hoppar över en.

Då känns det i alla fall som att det är en ganska rolig form av härskarteknik, om nu det fenomenet kan vara det. Någonsin.

(Och till protokollet ska väl föras att jag skrattade mig löjlig, den här gången. Tydligen kommer jag att få nån enkel sträcka, om jag är intresserad, nån gång.)

Jag blir lite mindre frustrerad. Väldigt lite, mindre frustrerad. Men snart är det helg.