Ett inlägg om ett disco

När min gode vän och kompis som har den här bloggen frågade om jag skulle skriva om det här discot på Kavelmora Ink ikväll så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara.
Jag visste nämligen inte riktigt hur jag skulle förmedla känslan av att vara i en klassisk, lite halvsliten föreningslokal med ett par andra föräldrar och ett gäng 6-7-8-åringar med mer eller mindre skrämmande halloweenutklädnader på sig.
Jag visste inte heller hur jag skulle kunna beskriva det här blyga känslan som grabbar och tjejer i den där åldern utstrålar när de upplever nåt de inte varit med om förut.
En till sak som jag var osäker på hur jag skulle skriva om det var det här med att ha sin fine son sittandes i ens knä nästan hela kvällen. (Så att ens ben domnade bort.)
Hur skulle jag med ord beskriva hur snabbt en påse med popcorn för fem kronor faktiskt kan inmundigas av en sexårig grabb iklädd en Spidermandräkt?
Och det här om hur fint det är när två till vardags kompisar inte riktigt vågar ta kontakt. Fastän de sitter två meter ifrån varandra och det bara osar av längtan efter att få prata. När ingen vill vara den som går över till den andre. Det är svårt att göra den iakttagelsen rättvisa genom en torftig beskrivning på nån blogg.

Sen det här med grabbar som har suttit i hörnet av lokalen med ett par farsor som mest snackat lite fotboll och småtwittrat. De grabbarna, eller den grabben i det här fallet, som går och vinner ett tredjepris i maskeradtävlingen så att hans pappa faktiskt får tårar i ögonen. De. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem och göra det rättvist. Så att alla förstår.

Och sen när kvällen är på väg att ta slut och alla sexorna har haft sina danstävlingar där "alla har varit jätteduktiga" (vilket inte är en lögn) och alla borttappade tiokronor är upphandlade eftersom de hittats och har återbördats till sina rättmätiga ägare och danserna börjar ta slut. Och Spidermangrabben, han som suttit i sin pappas knä och längtat efter att åka hem, äntligen till slut vågar sig ut på dansgolvet. Och ler. Och dansar. Och kommer minnas det här discot, det första discot, som något kul.
Då känns det som att jag har vunnit en miljon på lotto och det är ju alltid lite svårt att skriva om såna saker, har jag erfarit. (För jag har ju aldrig gjort det.)

Men om jag hade vågat försöka beskriva den här discokvällen så hade jag gjort det.

Ett inlägg om morgondagen

Imorgon är det disco för f-klassarna. Jag ska vara med men göra mig osynlig.
Ganska bra att det är ett maskeraddisco, för då kan jag ju klä mig i grått utan att det märks.

Bild kanske kommer.

Stay tuned.

Det här skulle jag vilja berätta om idag:

Idag skulle jag vilja berätta om hur fint det ändå är när sexåriga grabbar ska ta skolfoto. Hur det för åtminstone en är rätt viktigt att frisyren ligger rätt. Och hur glad den här nygroomade killen blev när han fick ha på sig snyggskjortan. Och att han inte ville ha sin keps på sig, för frisyrens skull.
Eller så skulle jag vilja berätta om det här härliga med att gå på utvecklingssamtal för samme gosse som nu går i förskoleklass.
Går i förskoleklass och lär sig bokstäver, siffror och teckenspråk. Där det enda som gör en ledsen mun på utvärderingslappen är matsalen men där han ändå har börjat kunna äta en hel potatis.
Att få höra om hur han har kompisar. Att få höra om att det enda som han egentligen behöver träna på är att rita innanför linjerna. En kunskap som egentligen är ganska oviktig i det stora hela.

Eller så skulle jag vilja berätta om föräldramötet på kvällen. Det för småsyskonen. Det föräldramötet där dagbarnvårdarna bjöd på surdegsbrödsmackor och kvällskaffe från himmelriket och samtidigt med en inlevelse utan dess like berättade om hur mycket de uppskattar våra barn.
Där vi pratade om löss och mask i magen och det enda jag kunde tänka på vad bra det är att lyfta alla möjliga ämnen - de har ju en tendens att bli så ofarliga då. (Undra dock vad de andra föräldrarna hade sagt om jag delat min vetskap om att mask i magen kryper upp till munnen för att andas när deras härbärgare sover. Aja. Det får vi nog aldrig veta.)

Eller så skulle jag vilja berätta om att jag kommer få vara hemma med vår son imorgon. Och att jag, trots allt arbete som ligger i skåpet bakom mitt skrivbord - klent undanstädat bara för att skapa en illusion av kontroll - ser fram emot det nåt enormt.

För jag gillar mina barn. Även om jag skriker åt dem att dämpa rösten. Även om jag njuter av att vara utan dem för en kort stund. Även om jag ibland önskar att den pausen var längre än bara en kort stund.
Ja. Så gillar jag dem.

Det skulle jag vilja berätta, om jag fick.

Dagens konferensskola. Om att tro att saker och ting är gratis här i livet

Vi vet inte.
Antingen var det bara så att vi inte hade nåt blodsocker i kroppen där en stund runt normal men ändå lite för sen lunchtid eller så är det faktiskt så att folk tydligen behöver en konferensskola.

Vi kör på det senare.
Dagens lektion kommer vara ganska enkel och vi tänker att vi visar upp en del exempel för att förtydliga. Häng med.

Exempel:
In kommer en person. Personal på etablissemanget står och pratar med sin kollega, men självklart vänder hen sig till personen som kommer in. (Personalen står för övrigt med en tallrik mat i handen, men det är inte nödvändigt i alla situationer och inte alls ett unikt beteende.) 

Personen: Hej, har ni nåt rum som går att låna utan att det ska behöva kosta skjortan och halva benet. (Har faktiskt för oss att hen sa något liknande, eller så var personalen för blodsockerfattig så att denne uppfattade frågan såhär. Osäkert.) (Till saken hör att etablissemanget är en konferensanläggning som lite har som affärsidé att ha rum för uthyrning.)

Personalen: Ja, hur tänkte du då? (Hungrigt och lite blodsockerfattigt svar.)

Personen: Jo jag tänkte alltså om det fanns nåt gratisrum som vi kunde ha en stund. Vi tänkte ha ett litet möte, jag och min kollega, och skulle vilja kunna stänga in oss lite. Vi kanske kommer behöva prata lite om en del grejer och då skulle det vara bra med ett litet rum.

Vi stannar till här.
Ponera att personen hade gått in på en matvaruaffär. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratismjölk att ge mig? Jag och min kompis tänkte äta lite bullar, och då kan man ju behöva lite mjölk.
Eller om personen hade gått in på en bensinmack. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratisbensin att ge mig? Jag och min bil tänkte åka en sväng, och då kan man ju behöva lite bensin.
Tänk om personen hade gått in på ett apotek. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratismedicin att ge mig? Jag har ju lite ont i halsen och då kan man ju behöva lite halstabletter.


Det kan ju definitivt ha varit så att vi hade lite för lågt blodsockernivå, det ger jag er. Eller så var det så att folk inte vet och då hoppas jag verkligen att den här lektionen har varit till hjälp.
(Nästa lektion kanske kommer handla om det här med att folk tror att saker och ting ska ingå för att citat de har ju redan köpt så mycket slutcitat.)

Frågor på det?


Epilog:
Personen och hens kollega gick och satte sig i ett allmänt utrymme.

Ett till gästinlägg. Ännu en skola.

Succén fortsätter.
Äntligen är det dags för min kompis LeonFender att servera sin myckna kunskap till både dig och mig. Vi på Kavelmora Ink är mycket hedrade att såna som han (alltså storstjärna inom twitterkorpen) bevärdigar oss med ett gästinlägg. Att det handlar om en skola där vi faktiskt kan lära oss något ser vi bara som ett oerhört plus!

Och med det sagt ger jag er :

Kundskola part 2 eller Handla rätt 

Hej klassen!

 

Idag är det så här att eran ordinarie föreläsare Fredrik var tvungen att rycka ut på ett brådskande ärende  (misstänker att Bärgarn tagit fel på Wasabi och Pistageglass igen och har orsakat trafikkaos i vardagsrummet eller så gick Fredrik bara och bryggde kaffe) så jag är vikarie här idag. 

Idag tänkte jag att vi skulle ha fortsättning på kursen Kundskola. Första delen hittar ni här (http://leonfender.wordpress.com/2011/10/17/kundskola/) där jag brukar föreläsa i vanliga fall. Återigen fokuserar vi på hur du som kund ska bete dig i olika situationer. Även denna gång passar många av exemplen in i en klädbutik men ni får försöka anpassa det till den typ av butik som ni själva besöker. 

Scen 1, Köpa skor

Inled samtalet med att du tycker att det är oerhört viktigt att man har bra, fotriktiga  bekväma skor och att de sitter bra på foten. När expediten frågar vilken storlek du har svarar du "Jag har ingen aning" och börjar kolla under skorna du har på dig för att se vilken storlek du har. När du sen får skorna du ska prova sätter du snabbt ner foten, utan att snöra skorna, och drar upp den innan den riktigt hunnit landa i skon. Sådär, nu är det bara betala, ta skorna och gå hem med kartongen under armen. 

Det här är egentligen överkurs men vill du verkligen göra rätt på den här punkten ska du komma tillbaka efter några dagar och klaga, gärna högljutt, att du får ont av de där skorna och att det måste vara något fel på dem. 

Scen 2, Prova jacka

Det första du gör när du kommer in i butiken är att berätta att du har hållit på i flera månader och varit runt hela stan utan att hitta en jacka som passar. När expediten tar fram 3-4 olika modeller på jackor sticker du in ena armen (OBS! Här är det viktigt att du bara sticker in armen och inte tar på dig jackan ordentligt) i alla modellerna och snabbt säger "Nej, den här passar inte" Gå ut ur butiken och på vägen ut är det bra om du suckar och gärna muttra något om att finns det ingen butik som har jackor som passar. 

Scen 3, Köpa byxor år någon annan

Påkalla uppmärksamhet från någon som verkar jobba i butiken du är inne i och berätta att du ska köpa byxor åt någon annan. Här delas bonuspoäng ut om du är mamma och ska handla kläder åt din vuxna son. När expediten frågar vilken storlek hen har berättar du hur lång personen i fråga är, gärna lite halvdiffust. Ett bra sätt här är att visa genom att hålla upp handen  för att visa hur lång personen är. Vad du än gör så säg absolut ingenting om personens omkrets då detta kan leda till att expediten faktiskt skulle kunna räkna ut vilken storlek det ska vara.  

Scen 4, Beställningsvaror eller slut i lager

I det här fallet har du redan varit inne i butiken och beställt något, (vi kan säga byxor och att det är tisdag) som de var tvungna att ta hem eftersom det inte är en lagervara eller var tillfälligt slut. Det sista personen du handlade av innan du gick därifrån sa var "Varan kommer på tisdag eller onsdag i nästa vecka. Jag ringer dig när vi fått den". Lyssna noga för nu kommer det knepiga här. På fredagen samma vecka som du var där ringer du och frågar om dina byxor har kommit. Vill du vara riktigt duktig och göra det här på helt rätt sätt presenterar du dig inte när du ringer till butiken (se punkt 5 på kundskola 1)

Scen 5, Kvitto

Nu när du gjort klart punkt 1 eller kanske till och med lyckats fått med dig något på punkt 3 (förmodligen har expediten i ett sista desperat försök att inte bryta ihop totalt gett dig ett par byxor i hopp om att vara på lunch när du kommer tillbaka för att byta eftersom det där blev ju inget bra, de var ju alldeles för små) är det dags för betalning. När expediten har packat ner varan/varorna i en påse, knappat in det i kassan, skrivit ut kvittot, godkänt kvittoutskriften, gått iväg till kassaskåpet för att hämta växel, gett dig växeln och kvittot, sammanbitet sagt tack så mycket och önskat en trevlig dag är det dags för dig att säga "Ja just det, jag skulle vilja ha mitt firmanamn på kvittot" Tänkt här på att inte säga det för tidigt som till exempel innan allt är klart. 

Efter fikat tänkte jag att vi skulle göra en rollspelsövning i smågrupper så para ihop er två och två och välj minst ett av dessa exempel att spela upp inför klassen.

Frågor på det?

Ett inlägg om ett skåp

Den här dagen kan vi väl kalla stora själavårdsdagen.
Idag har jag lärt mig att man mår som man mår, och det är inget fel med det. Är man glad så är man, är man ledsen så får man bli glad igen.
Det går att vinna tävlingar och det är ganska roligt att göra det. Och att då få fira med en torr bulle till tvåfikat - win på så många plan. Och man behöver inte skämmas för att man vinner.
Sen så ska vi som skriver här på Kavelmora Ink, alltså mest vi ordinarie - gästbloggarna har nog inte samma problem - bygga oss ett utrymme inombords där allt fint som sägs kan lagras.
Tydligen kan, bör och ska man göra det.
Det är inget fult att säga "Tack, vad snällt sagt" när nån säger nåt snällt till en. Till exempel om man gjort nåt bra eller så.
(Eftersom jag lärde mig detta först idag så tänker jag att det kanske är fler som inte vet, och därför skriver jag det här inlägget.)

Så nu tänkte jag inreda ett litet utrymme inombords. Eller litet och litet förresten, det är ju dumt. Lika bra att göra det stort så att jag kan försöka skotta in alla fina ord som ni som läser här (eller inte läser här för den delen) har sagt till mig genom tiderna.
Tänkte att det kanske skulle vara snyggt att göra det som ett vitrinskåp.

Tur att jag ändå sparat många av era fina ord i fickan.
Blir lite enklare att fylla upp skåpet.

Ett gästbloggsinlägg. En hiss-skola

Äntligen händer det igen. 
En favoritläsare har erbjudit sig att gästblogga här på Kavelmora Ink. Förra gången skrev hon det här och nu delar hon med sig av sin hisskunskap i Kavelmora Ink's nystartade Hiss-skola.
Hon vill också varna känsliga läsare att lektionen kan innehålla spår av ironi, stereotyper och visst raljerande. Alltså precis såna saker som vi gillar.

Vi på Kavelmora Ink ger er... Modedoktorns Hiss-skola!

Hiss-skolan

Är du också en av Caféskolans elever? Såg du, liksom jag fram emot varenda ny lärdom vår spetskompetente rektor så förtjänstfullt gav oss? Skämdes du lite granna inombords, och svor du med skammens rodnad blossande på kinderna dyra och heliga eder om att aldrig mer lämna ett tuggummi på fel ställe? Då kanske du också kan relatera till känslan av att vilja ge något tillbaka? Efter att helt gratis ha fått vara en Caféskole-elev erfors jag av en längtan att liksom dra mitt strå till den allmänna stacken. Frågan har bränt i mitt inre: vad kan jag bidraga för att göra världen en smula bättre?

Jag jobbar i ett stort hus. (Eller egentligen är det ett gäng hus som hör ihop. Men jag tänker kalla det för huset.) Huset hör till den sk. offentliga sektorn. Därmed kan en säga att det är allas hus. I huset finns några hissar, som därmed får betraktas som allas hissar. Det finns några oskrivna regler för vad som gäller om någon vill åka i allas hiss. Tydligen(jag baserar detta på egen, opublicerad forskning) är det ganska många som aldrig har hört de här reglerna. Så jag tänkte att jag drar dem, ok?

1. När valet står mellan ”pil upp”-knapp och ”pil ner”-knapp ska du trycka på knappen där pilen pekar åt det håll du vill åka. Du ska inte, jag upprepar, INTE försöka lista ut var hissen nu befinner sig och trycka på knappen där pilen pekar åt det håll du tror att hissen måste färdas för att komma till det plan du befinner dig på. Du ska inte försöka tänka som en hiss. Du ska bara tänka på om du vill åka upp eller ner. Inga konstigheter.

2. Om du misslyckats med punkt 1, så spelar det ingen roll hur hårt du trycker  på nollan, när du tryckt på ”pil upp”-knapp och klivit in på plan 7. Det spelar ingen som helst roll. Inte ens om du envisas med att hålla knappen inne i en hel minut spelar det någon roll! Hot, svordomar eller tårar, ingenting hjälper. Gå tillbaka till punkt 1. Gör om – gör rätt!

3. Ibland är det rusning. Då kan människor känna sig frestade att trängas. Men ta det bara lugnt, och tillämpa samma regel här som i kollektivtrafiken, dvs att avgång går före påstigning. Det är förvisso inte tråkigt att bevittna hur kavajklädd, korpulent, flintskallig man i övre medelåldern kör in fingrarna mellan dörrarna lite för tidigt och liksom drar upp dörren och kastar sig in lagom tills hissen har stannat, för att sedan tvingas backa ut, driven av en folkmur med rullator och till rullatorn hörande liten tant i spetsen. Det är kul när det händer, speciellt när gentlemannens åder i tinningen börjar bulta. Men det är ändå på något vis lika tröttsamt varje gång?

Ovanstående gäller generellt vid hissåkning. Nu tänkte jag svänga över på vad som gäller lite mer specifikt på mitt jobb. Där finns  ett stort gäng människor som har betalt för att vara i huset och göra olika saker. Jag kommer kort och gott referera till dem som ”personal”. Personalen har allt som oftast särskilda kläder, och är därmed lätta att urskilja.  Sen finns också ett stort antal människor som är på besök i huset av olika anledningar, och dem har jag valt att kalla ”gäster”.

4. Ibland vill personal och gäster åka i samma hiss, samtidigt.  Då kan det hända att inte alla får plats. Vissa av gästerna tycker då att det är helt självklart att personalen ska vänta på nästa hiss. Och när den kommer kanske det har kommit fler gäster, som också vill gå före personalen i kön. Jag säger inte att personalens tid  är viktigare än gästernas. Jag säger bara att den gäst som vill åka före mig aldrig någonsin får klaga på att det är för långa väntetider på Akuten eller för att ronden var sen!

5. Personalen har olika uppgifter. Mig veterligt bär ingen av oss tusentals anställda titeln ”hiss-förare”. Det funkar alltså inte, jag upprepar INTE, att gå in i hissen, stirra ut i tomma intet och med myndig stämma säga ”fyran”. Inte bara funkar det inte, det är därtill ohyfsat. Är det svårt att komma fram till knapp-panelen fungerar ”kan någon vara snäll och trycka på fyran, tack” alldeles utmärkt. (Är du en rullator med rullatorn tillhörande tant som inte vet var du ska så hjälper jag dig extra gärna! Jag kliver t.o.m. av på fel våningsplan för att se så att du kommer rätt.)

6. Den offentliga sektorn har bara billiga hissar. Billiga hissar kan inte styras av tankekraft. Det spelar således ingen roll hur intensivt du tänker på det våningsplan du vill åka till. Du måste ändå trycka på knappen med siffran som motsvarar detta våningsplan. Annars åker hissen förbi. Om så sker, låtsas som ingenting och gör ett nytt försök. Vänligen notera att it´s frowned upon att verbalt fara ut mot ev personal som befinner sig i hissen, för att den inte stannar där du tänkt. I.ö. se punkt 5.

Slutligen vill jag bjuda på ett universaltips, som gäller i alla hissar och andra avskilda hörn i det offentliga utrymmet.

7. Känner du dig ensam i hissen? Då ska du bara lugnt släppa en liten, liten fis.  Någon kommer garanterat, helt idiosäkert att göra dig sällskap inom några sekunder.

Väl mött i världens hissar! Stay sane out there.

Ett inlägg om några funderingar jag har

Ibland måste man bara fråga sig några saker.

Till exempel det här med att jag var ljudtekniker idag när vi hade celebert besök av välmeriterad talare. Med tanke på att min egentliga erfarenhet från ljudteknik kommer från kapellet i Betania där jag var "ljudtekniker" (vid sidan av mitt egentliga gig som kollektör) vilket innebar att jag slog på en strömbrytare och satt längst bak i lokalen så var det lite en högoddsare att jag fick uppdraget idag. Men det gick bra. Kanske är jag en naturbegåvning utan min egen vetskap? Nä. Det tror jag egentligen inte.

Och sen har vi den här grejen med glassbilen. (Jag vet, jag brukar skriva om glassbilen. Det ligger mig varmt (kallt?) om hjärtat. Hoppas ni står ut.)
Visst är det fullständigt normalt att det varannan tisdag ska väntas på glassbilen? Och att man som förälder förväntas säga "Nej, idag ska vi inte köpa nån glass" och barnen ger lite blandade reaktioner beroende på om de ätit middag ordentligt eller inte. Och. Visst är det normalt att barnen, mitt i middagen, när "glassen-är-slut-jingeln" spelas utanför huset, springer ut "för att prata med killen" som de brukar säga.
Visst?
Eller?