Talang, 2012

Sitter med tomma rutor.
"Inläggets rubrik" står det högst upp. "Publicera" i orange, "Spara - Förhandsgranska - Stäng" i grått.
En större ruta, helt tom.

Idag har jag varit hes. Haft jättemycket att säga, egentligen, men allt som har kommit ut har varit kraxande ljud. Dumt när mitt jobb är att svara i telefonen. Skönt dock för mina kollegor som sluppit alla mina ord, mitt eviga pladdrande.



Såg precis det här klippet från Britains Got Talent. Det med den otroligt blyge killen som sjunger som en instruktionsbok för operasångare. Fast lite bättre.

Då tänker jag att det är viktigt att uppmuntra varandra. Hans sångpedagog tyckte att han skulle sjunga duett med sin kompis, och med hennes hjälp så övervann han sin blygsel och strök luggen från ansiktet och gick ut på scenen inför hundratals i publiken. Och blev hyllad. Han fick ta platsen.

Jag kan inte likna heshet med att vara med i talang-tv. Jag kan dock känna igen mig med blygsel och dåligt självförtroende - och säkert många med mig.
Då tänker jag att vi lätt kan uppmuntra varandra. Inte uppmuntra våra vänner som kanske inte har talangen att sjunga att gå upp på scenen, men att uppmuntra våra vänner att använda de talanger som de faktiskt har.

Min kompis Daniel har en låtskrivartalang. Han skriver låtar, en i veckan. Det ska han göra i ett år, har han bestämt. Jag tycker att han är väldigt bra och låtarna är väldigt bra. Så nu vet ni.

För ett par dagar sedan hade jag skrivit "Själv fortsätter jag leta efter mina talanger..." lite missmodigt, men jag testar idag att faktiskt skriva det jag tänker.

Tänker att mina talanger handlar om att uppmuntra, att beskriva och att lätta upp.
Plus att jag med min röst lätt skulle kunna ersätta Bengt Magnusson om han vill vara ledig nån kväll.
Så att det inte blir tomt i rutan.

En glasklar iakttagelse

Att först få träffa före detta kollegor och sen gå besök av vår granne M kan bara klassas som Terapi Deluxe.

Om jag hade orden skulle jag..

Nån gång skriva ett inlägg som handlar om folk som erbjuder sig att låna en son på söndagsmorgonen, om kompisar som tar "genvägen" (not really eftersom vi bor på vischan) förbi oss med ett par knippen tulpaner bara "för att", om andra vänner som skickar meddelanden om att de vill bjuda oss på en retreat-weekend här framöver och om andra kompisar som packar matkassarna fulla med hamburgarmaterial och s'mores och kommer ut för att bjuda oss på middag.

Det ska jag skriva om, och så ska jag på nåt vis försöka förmedla hur tacksamma vi är, vi i vår familj för all generositet som bjuds oss.

Det ska jag skriva om. Nån gång. Måste bara hitta orden först.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Olika Cykler

Hade långt gångna planer på att skriva ett memory lane-inlägg om hur det var när min storebror lärde mig att cykla när jag var runt fem, men min kompis Kepsmannen tyckte att mina inlägg varit så föredömligt korta på slutet så jag låter bli.

Nöjer mig med att skriva att jag cyklade på min kollegas SVINDYRA cykel i restaurangen idag på lunchen.

Sen gick jag på livräddarkurs och det enda som kändes tokigt där var att min docka gick sönder under min behandling och fick "gå vidare". Så att säga.

Och tänker jag efter lite grann så känns det kanske inte som att min bror räddade livet på mig när han körde mig cykla, men han fick mig i alla fall att gå vidare. Eller börja cykla, rättare sagt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om att skriva brev.

Ikväll har jag skrivit brev.
Ett brev kan ni läsa här.

Imorgon kanske jag skriver något annat.

Dagen på en tre-fyra rader

Jag är i ett fönster av må-bra och Undermän är mina nya idoler. Jag är ledsen att Modo förlorade men glad att jag fick gå på date med min fru.
Jag har världens bästa svärföräldrar.

En ledtråd

Läs det här så får ni en ledtråd. Plus att ni får se fina barn.

Den här helgen. En sammanfattning

På söndagen så ska man ju sammanfatta helgen. Så gör ju bloggare, eller hur?
Ja, då gör jag väl det då:
Igår var jag ute två gånger. En gång klockan halv nio på morgonen för att hämta morgontidningen och en gång klockan halv nio på kvällen för att hämta glassen ur frysen i garaget.
Idag var jag inte ute en enda gång.

Då kan man ju konstatera att man verkligen har haft en helg att blogga om!!

Och inte vann Modo heller idag så man fick nåt att glädjas åt.

Nej. Inget rosa inläggsmaterial direkt, den här helgen.

Ett inlägg om tystnaden

En och en halv dag, sen tog energin slut igen.

Förut kunde Kavelmora Ink vara en ventil för att få ur mina tankar. Då vågade jag skriva lite vad som helst, och det funkade. Mitt självcensursfilter var sjukt tjockt och väldigt lite slank igenom.

Nu är det väldigt mycket grått emellanåt, och det vet jag inte om jag orkar skriva om. För jag vill inte att du som råkar klicka dig in här ska behöva bedröva dig med min dysterhet.

Det kommer ordna sig, det vet jag. Om du läser här så behöver du inte vara orolig.

Och ibland kanske jag blixtrar till med nåt roligt också.

Men troligtvis sitter jag tyst. Hoppas att den, tystnaden, också kan hjälpa, på nåt vis.

Vi gläds ikväll

Senaste veckan har varit värdelös.
Eller ja, den har väl varit värd lika mycket som alla veckor, eftersom alla är lika mycket värda - men den har faktiskt egentligen varit helt kass. Det har märkts, det vet jag. Jag har varit låg.
När man är en person som vanligtvis brukar uppmuntra, skoja till det och vara glad så känns det väldigt märkligt när man inte klarar det.
Jag trodde nog kanske inte att jag hade den här sidan också i mig, men tydligen så fanns den talangen hos mig också - att vara deppad.

Igår gick jag och la mig klockan halv nio. Innan Grey's - fattar ni? Helt galet.
Sen sov jag tills morgonen och vaknade pigg. (Inte som en mört, men i alla fall piggare än en död sill.)

Och idag kände jag igen mig själv. Eller ja, den F. Timeus som var som vanligt kikade fram utan att han behövde anstränga sig för hårt.

Men jag vet att det kan slå tillbaka igen, huden är inte så tålig på mig. Men det här att min fina fru tyckte att det hade varit tråkigt att jag inte hade orkat skoja med henne på en vecka tolkar jag idag som en enbart positiv grej.

Så vi gläds ikväll.

Kära bloggen

Bara så du vet, jag vill skriva nåt.
Jag vågar bara inte, just nu.

Vi kan säga att "jag är trött", det blir enklast så.

Vägföreningsmöte. För sextionde gången

Männen på bilden heter Ingmar och Gunnar.
Vi bor i Ingmar, och hans fru Ingrids före detta hus och Gunnar är vår granne. Han bor tvärs över byvägen och vi ser hans hus över häcken, mellan äppelträden i hans trädgård.
Om man tänker på en Borgmästare är det Gunnar man har i åtanke. Han har alltid bott i Kavelmora. Man kan tro, med rätta, att det var han som grundade Kavelmora nån gång på femtonhundratalet. Inte för att han är så gammal, utan för att han kan så mycket om vår by.
Ingmar är gammal handlare. Han kan föra sig i alla sammanhang - om det så är utanför snickarverkstan när han träffar våra barn till nåt viktigt businessmöte med kostymnissar. Det är jag säker på.

Det var Ingmar, då kassör i vägföreningen, som ordnade så vi har gatljus på vår väg. Gunnar var, och är ordförande i vår vägförening. Vägsamfällighet. Jag tror att det var Gunnar som kom på vägsamfällighet, precis efter att han hade uppfunnit plogen.

Jag beundrar sådana här personer. Som brinner för något och engagerar sig. På riktigt.

Idag var det sextioårsjubileum i vår vägsamfällighet. Gunnar och Ingmar berättade hur det var förr. Hur de fick handskotta från vår del av byn, tvärs över åkrarna ner till skarpkurvan (som jag valt att kalla "Thomaskurvan" efter en episk avåkning) - det tog en vecka. Hur nån bonde som tyckte att det var lite dåligt plogat spände för hästen, gick ut i skogen, kapade en gran, band den bakom hästen och "plogade i alla fall upp ett litet spår".
Det bjöds på smörgåstårta idag. Vi satt i ett u-bord och det kändes lite som att vi var på bröllop. Jag hade en tom stol på vänster sida och Leonard satt mellan mig och Helena. Jag iakttog i stället för att konversera.

Gunnar är väldigt glad att det bor ungdomar i byn. Han "gillar när det hörs barnskrik" över häcken. (Det gör inte alltid jag.)
De här farbröderna är i en annan generation och de har krattat manegen ganska bra för oss. Gunnar föreslog inför det här årsmötet att han nog borde ha en vice-ordförande, och vi valde Elisabeth. Hon är ganska nyinflyttad, och väldigt engagerad. Hon kommer bli bra som ordförande, sen när Gunnar lämnar över klubban. Det kommer han inte göra än, men det var väldigt rörande att se hans reaktion när delikatesskorgen räcktes över till honom - utan att han visste om nåt.

Det finns framåtanda i vår by. Kanske kommer det vara sextio årsmöten till i vår vägsamfällighet?
Om det kommer vara det så lovar jag att jag kommer vara farbrorn på 120-årsjubileumet som trugar på ungdomarna mer smörgåstårta.

En lista, igen

Gillar inte föreläsare som tycker att allt är pc-projektorns fel.
Gillar att kolla på balettdansörer från ett nedsläckt bio-kontrollrum.
Gillar inte när det snöar då våren redan småstartat.
Gillar konferensdeltagare som heter Fredrika.
Gillar köttfärslimpa.
Gillar inte bråk. (Mattebråk är lite roliga, men ganska svåra.)
Gillar att mina vänner gifte sig för fyra år sedan och att jag hade hängslen då.
Gillar att åka hem till fina vänner på middag.
Gillar inte att vara låg.
Gillar att skriva.
Gillar inte att inte veta vad jag ska skriva om.
Gillar godis.
Gillar inte blodpudding.
Gillar att vara hes.
Gillar att skämta till det och när folk fattar - priceless.

Gillar olika.

MEN JA JUST JA!

När man precis har stängt av datorn och är på väg att borsta tänderna - DÅ kommer man på vad man egentligen behövde anteckna på den här internetsidan!
Två grejer:

1. Idag så klippte sig vår äldste son. Han blev jättesnygg - och de röda slingorna passade honom perfekt. Fast han var väldans fin i sitt långa hår också...

2. Idag så pratade vi om det här med bemanningsföretag. Jag frågade min chef om en eskortfirma var en slags bemanningsföretag, men det kunde han inte riktigt svara på så vi fortsatte fika.

Så där. Nu verkar jag vara igång igen. Vi kanske kör imorgon igen, efter att vi ätit middag hos Niggez i grannbyn?

Test.

Kanske har jag glömt bort hur man gör?
Vi får se - jag testar:

Det har varit grå dagar. Kanske en vecka. Två?
Väldigt grå. Och jag vet att det är de grå dagarna som gör att de färgrika dagarna blir skönare, vackrare. Men det gör inte att de grå dagarna är roligare för det. Idag pratade jag med Terran för sista gången, och det kändes märkligt. Hon tyckte det var lite vemodigt att våra sessioner var över nu, efter tio gånger. Men hon gillade väldigt mycket att jag givit henne namnet Terran.

Jag jobbar på. Kommer kanske att komma på hur man bloggar igen.

Men jag har hittat ett par färger till idag. Och så har vi grattat Mästersnickaren A. Blomid också, för han gick ju och fyllde 30 år.

Jag vet inte om det här blev ett blogginlägg eller inte, men jag trycker "publicera" nu så får vi se vad som händer.

Ett tvärsnitt. Också.

Sol, göra eld, grilla korv, söta och fotogeniska barn, promenad i värmen, varmt så man blir solbränd och så känns allt falskt.

Från att igår känna glädje över det mesta till att idag ha asnära till arg-rösten. Att barnens röster bara verkar ha tonerna som skär in i hjärnan på mig (som jag hör det). Att inte verka ha förmågan att känna solvärmen eller paradisdoften som Kavelmora bjuder på idag. Att se hur grabbarna spikar ihop brädor hos Mästersnickarn, men knappt se hur fantastiskt det faktiskt är.

 

Vi kallar det väl livet, gissar jag.

Men tröttsamt är det likafullt. Gnällrösterna som tar knäcken på en.

Och så skäms jag eftersom det finns så många som har det så mycket värre. Vi må vara i numerärt underläge, min fru och jag, men vi har i alla fall hjälp av varandra. Barnen är livfulla - det finns barn som inte är det. Vi bor i paradiset - tänk vad många som otrivs där de är! 

Jag vill inte gnälla. Jag vill inte försköna nåt, heller.

Jag bara beskriver det som det är. Just nu. Också.
Kavelmora Ink går genom en svacka, och jag med den.

 

Men svackor kommer man nog ur. Också.

 

Pjuh

Skönt med fredag imorgon ändå.
Man vill ju inte jobba ihjäl sig än.