En och en halv dag, sen tog energin slut igen.
Förut kunde Kavelmora Ink vara en ventil för att få ur mina tankar. Då vågade jag skriva lite vad som helst, och det funkade. Mitt självcensursfilter var sjukt tjockt och väldigt lite slank igenom.
Nu är det väldigt mycket grått emellanåt, och det vet jag inte om jag orkar skriva om. För jag vill inte att du som råkar klicka dig in här ska behöva bedröva dig med min dysterhet.
Det kommer ordna sig, det vet jag. Om du läser här så behöver du inte vara orolig.
Och ibland kanske jag blixtrar till med nåt roligt också.
Men troligtvis sitter jag tyst. Hoppas att den, tystnaden, också kan hjälpa, på nåt vis.
lördag 17 mars 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet du, jag inbillar mig att jag anar vad du går igenom... Har liksom varit fast i en liknande situation själv, för sisådär 6 år sedan. Men jag minns hur det kändes. Väldigt väl!
SvaraRaderaOm du vill, så vill jag hemskt gärna finnas där och kanske bära en bit av din börda.
Dessutom vill jag gärna träffa dig för lunch den här veckan. Tisdag kanske?
Tack min vän. Jag hör av mig.
Radera