Ett tvärsnitt. Också.

Sol, göra eld, grilla korv, söta och fotogeniska barn, promenad i värmen, varmt så man blir solbränd och så känns allt falskt.

Från att igår känna glädje över det mesta till att idag ha asnära till arg-rösten. Att barnens röster bara verkar ha tonerna som skär in i hjärnan på mig (som jag hör det). Att inte verka ha förmågan att känna solvärmen eller paradisdoften som Kavelmora bjuder på idag. Att se hur grabbarna spikar ihop brädor hos Mästersnickarn, men knappt se hur fantastiskt det faktiskt är.

 

Vi kallar det väl livet, gissar jag.

Men tröttsamt är det likafullt. Gnällrösterna som tar knäcken på en.

Och så skäms jag eftersom det finns så många som har det så mycket värre. Vi må vara i numerärt underläge, min fru och jag, men vi har i alla fall hjälp av varandra. Barnen är livfulla - det finns barn som inte är det. Vi bor i paradiset - tänk vad många som otrivs där de är! 

Jag vill inte gnälla. Jag vill inte försköna nåt, heller.

Jag bara beskriver det som det är. Just nu. Också.
Kavelmora Ink går genom en svacka, och jag med den.

 

Men svackor kommer man nog ur. Också.