Talang, 2012

Sitter med tomma rutor.
"Inläggets rubrik" står det högst upp. "Publicera" i orange, "Spara - Förhandsgranska - Stäng" i grått.
En större ruta, helt tom.

Idag har jag varit hes. Haft jättemycket att säga, egentligen, men allt som har kommit ut har varit kraxande ljud. Dumt när mitt jobb är att svara i telefonen. Skönt dock för mina kollegor som sluppit alla mina ord, mitt eviga pladdrande.



Såg precis det här klippet från Britains Got Talent. Det med den otroligt blyge killen som sjunger som en instruktionsbok för operasångare. Fast lite bättre.

Då tänker jag att det är viktigt att uppmuntra varandra. Hans sångpedagog tyckte att han skulle sjunga duett med sin kompis, och med hennes hjälp så övervann han sin blygsel och strök luggen från ansiktet och gick ut på scenen inför hundratals i publiken. Och blev hyllad. Han fick ta platsen.

Jag kan inte likna heshet med att vara med i talang-tv. Jag kan dock känna igen mig med blygsel och dåligt självförtroende - och säkert många med mig.
Då tänker jag att vi lätt kan uppmuntra varandra. Inte uppmuntra våra vänner som kanske inte har talangen att sjunga att gå upp på scenen, men att uppmuntra våra vänner att använda de talanger som de faktiskt har.

Min kompis Daniel har en låtskrivartalang. Han skriver låtar, en i veckan. Det ska han göra i ett år, har han bestämt. Jag tycker att han är väldigt bra och låtarna är väldigt bra. Så nu vet ni.

För ett par dagar sedan hade jag skrivit "Själv fortsätter jag leta efter mina talanger..." lite missmodigt, men jag testar idag att faktiskt skriva det jag tänker.

Tänker att mina talanger handlar om att uppmuntra, att beskriva och att lätta upp.
Plus att jag med min röst lätt skulle kunna ersätta Bengt Magnusson om han vill vara ledig nån kväll.
Så att det inte blir tomt i rutan.