Imorgon ska vi åka på utflykt, mina kollegor och jag.
Det ska bli kul.
Vi ska åka tåg och så ska vi bo på hotell. Göra studiobesök, ska vi göra.
Äta middag. Nätverka, sådär som man gör.
Vi ska åka till Göteborg och det är inte utan att jag undrar: behöver jag ställa om klockan eller inte? Vad är det som gäller där?
Jag tycker dock lite synd om mina kollegor. Jag är ju på sånt skojhumör just för tillfället.
Jaja. Det går väl över.
Får de hoppas.
Men nu måste jag packa.
Roligare än så blir det inte.
onsdag 29 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Ett inlägg om nötknäckande
Nu är jag sådär sugen igen på att köpa en kaffemaskin.
En espressomaskin. Ingen dyr för hundratusen utan kanske bara en liten fin halvautomatisk maskin för kanske två tusen.
"Du kan ju lägga dina tior i en burk" säger min hulda hustru då.
Men vad gör jag om jag inte har några tior då?
Där, mina vänner. Där har vi en svår nöt att knäcka.
En espressomaskin. Ingen dyr för hundratusen utan kanske bara en liten fin halvautomatisk maskin för kanske två tusen.
"Du kan ju lägga dina tior i en burk" säger min hulda hustru då.
Men vad gör jag om jag inte har några tior då?
Där, mina vänner. Där har vi en svår nöt att knäcka.
torsdag 23 augusti 2012
Ett inlägg om den här dagen och om allt som hänt
En sån där händelserik dag när man knappt fattar vad som har hänt.
Ni vet när man får lämna gossen på skolan för första gången.
När man vid tvåfikat sitter och pratar och Bossen tycker att "ska vi inte sätta ihop ett lag till företagstafetten under skidspelen i vår?" och man hör sig själv säga "Jag är på" innan man inser att man inte har en enda mil skidåkning i benen på den här sidan av millenieskiftet plus att den berömda "formen" är väldigt långt borta. (Visst kan man vila sig i form?)
Eller en sån där dag när man får boka in en massa roliga arrangemang framöver och man känner att livet liksom leker, om än så bara för en liten stund.
Alltså, jag menar en sån där dag när man kommer hem och huset inte är som en krigszon av bråkande syskon och en fru som inte är helt tröttgrå av tjat och höga barnröster som det brukar vara, utan en sån där dag när man faktiskt kan ställa sig i lugn och ro och göra lite coleslaw till middagen. En sån dag.
En sån dag när det enda som barnen egentligen tjatar om när man kliver in genom dörren är att de vill ha ett tuggummi för det fick de hos sin kompis som de har lekt hos hela dagen.
Och då blir det lätt att man funderar vad som egentligen hände där i grannbyn och om han som hade hand om barnen under dagen bytt ut dem mot några andra eller om det var nån form av bra knark i tuggummina.
Men det kommer vi nog aldrig att få svar på.
Och vi kommer nog heller aldrig få svar på hur jag har kunnat surfa slut på internet i både mobilen och på stordatorn idag. Men vi kan spekulera.
Och så kan vi konstatera att det är skönt med bra dagar emellanåt.
Ni vet när man får lämna gossen på skolan för första gången.
När man vid tvåfikat sitter och pratar och Bossen tycker att "ska vi inte sätta ihop ett lag till företagstafetten under skidspelen i vår?" och man hör sig själv säga "Jag är på" innan man inser att man inte har en enda mil skidåkning i benen på den här sidan av millenieskiftet plus att den berömda "formen" är väldigt långt borta. (Visst kan man vila sig i form?)
Eller en sån där dag när man får boka in en massa roliga arrangemang framöver och man känner att livet liksom leker, om än så bara för en liten stund.
Alltså, jag menar en sån där dag när man kommer hem och huset inte är som en krigszon av bråkande syskon och en fru som inte är helt tröttgrå av tjat och höga barnröster som det brukar vara, utan en sån där dag när man faktiskt kan ställa sig i lugn och ro och göra lite coleslaw till middagen. En sån dag.
En sån dag när det enda som barnen egentligen tjatar om när man kliver in genom dörren är att de vill ha ett tuggummi för det fick de hos sin kompis som de har lekt hos hela dagen.
Och då blir det lätt att man funderar vad som egentligen hände där i grannbyn och om han som hade hand om barnen under dagen bytt ut dem mot några andra eller om det var nån form av bra knark i tuggummina.
Men det kommer vi nog aldrig att få svar på.
Och vi kommer nog heller aldrig få svar på hur jag har kunnat surfa slut på internet i både mobilen och på stordatorn idag. Men vi kan spekulera.
Och så kan vi konstatera att det är skönt med bra dagar emellanåt.
onsdag 22 augusti 2012
Ett inlägg om första dagen i fklass
Första dagen i fklass är över.
"Baja bja" om man ska citera. Ibland är tårar också bra. Tydligen.
Det frestar på att skola in barn.
Har vi gjort rätt i förberedelserna? Kommer han att klara sig?
Men det kommer han. Bara vi kan släppa taget så han får flyga lite själv.
Vi kommer inte att kunna fånga honom när han faller, men vi kan försöka trösta och sätta på plåster om det behövs.
Imorgon ska jag lämna.
Jag klippte en navelsträng för snart sex år sen på Falu BB.
Men hjärtats navelsträng, det är en helt annan grej.
Men det kommer gå bra. Bara bra.
*skriver upp plåster på inköpslistan*
"Baja bja" om man ska citera. Ibland är tårar också bra. Tydligen.
Det frestar på att skola in barn.
Har vi gjort rätt i förberedelserna? Kommer han att klara sig?
Men det kommer han. Bara vi kan släppa taget så han får flyga lite själv.
Vi kommer inte att kunna fånga honom när han faller, men vi kan försöka trösta och sätta på plåster om det behövs.
Imorgon ska jag lämna.
Jag klippte en navelsträng för snart sex år sen på Falu BB.
Men hjärtats navelsträng, det är en helt annan grej.
Men det kommer gå bra. Bara bra.
*skriver upp plåster på inköpslistan*
måndag 20 augusti 2012
Ett inlägg om den här bloggen som är som en dagbok
Det här ju som en dagbok, liksom.
Jag kan skriva sånt som jag vill komma ihåg eller sånt jag vill glömma bort.
Semestern är över. Jag var nervös igår. Vet egentligen inte varför, men det ska man väl vara efter en semester? Ingen söndagsångestdeluxe var det, men väl en lite molande oro.
Semestern har varit bra och dålig. Lite som livet. Vi har haft regn i sinne, sol i sinne, tack och lov bara regn ute men väl sol både ute och inne i sinne. Jag grämer mig bara att vi gav dem o'boy till frukostarna.
Nu börjar vardagen. Leonard skolas in på fritids och på onsdag börjar skolan. Förskoleklass. Idag spelade de brännboll och det fanns regler för barn från förskoleklass att man fick kasta bollen. Han testade dock att skjuta med slagträt, inte det blåa utan det andra, en gång. Även fast jag inte var där så är jag så stolt som en pappa kan vara. Tror jag. (Inte bara för att brännboll är min favoritsport.)
Det är fortfarande lite sommar kvar, tänker jag. Och medan den svävar kvar tar jag mitt själsdis och möter måndagar och andra med en förhoppningsfull känsla, i stället för att oroa mig.
Och imorgon hoppas jag komma ihåg mitt inloggningsnummer till stämpelklockan.
Borde skriva ner det nånstans, så jag inte glömmer.
Jag kan skriva sånt som jag vill komma ihåg eller sånt jag vill glömma bort.
Semestern är över. Jag var nervös igår. Vet egentligen inte varför, men det ska man väl vara efter en semester? Ingen söndagsångestdeluxe var det, men väl en lite molande oro.
Semestern har varit bra och dålig. Lite som livet. Vi har haft regn i sinne, sol i sinne, tack och lov bara regn ute men väl sol både ute och inne i sinne. Jag grämer mig bara att vi gav dem o'boy till frukostarna.
Nu börjar vardagen. Leonard skolas in på fritids och på onsdag börjar skolan. Förskoleklass. Idag spelade de brännboll och det fanns regler för barn från förskoleklass att man fick kasta bollen. Han testade dock att skjuta med slagträt, inte det blåa utan det andra, en gång. Även fast jag inte var där så är jag så stolt som en pappa kan vara. Tror jag. (Inte bara för att brännboll är min favoritsport.)
Det är fortfarande lite sommar kvar, tänker jag. Och medan den svävar kvar tar jag mitt själsdis och möter måndagar och andra med en förhoppningsfull känsla, i stället för att oroa mig.
Och imorgon hoppas jag komma ihåg mitt inloggningsnummer till stämpelklockan.
Borde skriva ner det nånstans, så jag inte glömmer.
onsdag 15 augusti 2012
Ett inlägg om Furuvik
Självklart har väl de flesta minnen från Furuvik, konstigt vore det väl annars.
Jag tänkte lista mina bästa så att jag inte glömmer bort dem:
Jag tänkte lista mina bästa så att jag inte glömmer bort dem:
- På Furuvik bodde det en kille som hette Erik. Han hade ett så sjukt bra löpsteg, kanske det bästa jag sett sen Mo Farrah sprang iväg ifrån saker senast. Han (Erik alltså) gick i min klass på högstadiet och jag såg honom inte idag på Furuvik. Är inte helt säker på att han hade känt igen mig heller.
- På Furuvik bodde en av sveriges bästa bloggares nuvarande make. Han hade en så sjukt stor hund att när hen viftade på svansen fick man nästan blåmärken om man kom för nära svansen. (Jag var såklart lite rädd för hunden, inte för killen. Han är topp-tre på sveriges lista av schyssta killar.) Jag såg varken honom eller hunden på Furuvik idag.
- På Furuvik bodde några fina tjejer. Jag såg ingen av dem idag.
- På Furuvik bodde en kille som hette Andreas. Han hade en sköldpadda som brukade äta clementiner och aprikoser, om jag inte missminner mig. Idag såg jag flera sköldpaddor men inte Andreas. De sköldpaddor jag såg idag åt något som såg ut som rester från personalmatsalen, eller som vi brukade säga: Smått och gott ur frysen.
- På Furuvik idag var det kul att åka farfarsbilar med Henry. Sen att han ville åka hem hela tiden (förmodligen för att få gå ner och hälsa på Mästersnickaren A. Blomid som han träffar i stort sett dagligen) och gnällde därefter hoppas jag kunna glömma.
- På Furuvik idag sken solen. Den värmde också. Det var typ första sommardagen den här sommaren och det passade ju bra att den kom idag.
- På Furuvik idag fick jag åka bikarusell med min äldste son. Hans fnittrande skratt när det kittlade i magen av centrifugalkraften gjorde att det kittlade i min mage.
- På Furuvik idag så badade vi på äventyrsbadet. När lilla barnpoolen fick stänga pga "för många leksaker i poolen" som jag brukar beskriva det som, kunde vi gå till den lite djupare poolen. Att där få se Signes omisskännliga leende när hon var i sitt rätta element hör till toppenminnena. (Sen kan jag även tycka att Vattenrutschkaneåkning lätt skulle kunna vara en OS-gren.)
tisdag 14 augusti 2012
Ett inlägg om ett litet tips
Om man har haft en dålig dag med sina barn.
Om man har varit lite sådär extra sur på dem och de har bjudit upp till dans genom att vara lite extra gnälliga och tjafsiga, då kan ju kvällen sluta lite tråkigt.
Kanske med att man som förälder knappt pussar sonen godnatt och att han efter att ha fått sitta uppe lite extra med ritboken, bara för att man som förälder inte orkat få honom i säng.
Då kan det kännas lite kymigt för oss som föräldrar. Och det ska kännas så, för så är dealen.
Särskilt illa ska det kännas om grabben har lagt ihop ritboken lite extra prydligt med tuschpennorna alla samlade i burken, som de ska vara. Han ska gärna också ha släckt lampan och krupit ihop till en liten boll, gärna med täcket vid fotknölarna så att man som förälder ser att han är lite kall när man till slut går in för att kolla till honom innan man själv går till sängs.
Men då, när det känns så lite extra jobbigt för samvetet, då tror jag (intalar jag mig själv för att om möjligt kunna överleva som förälder) att man kan viska i grabbens öra att man älskar honom och att han faktiskt hör det och att han inte kommer att ta skada av att man har bråkat med honom i stort sett hela dagen.
Det är vad jag tror alltså. Och jag tror att det funkar. I alla fall hoppas jag det.
Om inte så är det ju en dag imorgon också.
Hoppas jag.
Om man har varit lite sådär extra sur på dem och de har bjudit upp till dans genom att vara lite extra gnälliga och tjafsiga, då kan ju kvällen sluta lite tråkigt.
Kanske med att man som förälder knappt pussar sonen godnatt och att han efter att ha fått sitta uppe lite extra med ritboken, bara för att man som förälder inte orkat få honom i säng.
Då kan det kännas lite kymigt för oss som föräldrar. Och det ska kännas så, för så är dealen.
Särskilt illa ska det kännas om grabben har lagt ihop ritboken lite extra prydligt med tuschpennorna alla samlade i burken, som de ska vara. Han ska gärna också ha släckt lampan och krupit ihop till en liten boll, gärna med täcket vid fotknölarna så att man som förälder ser att han är lite kall när man till slut går in för att kolla till honom innan man själv går till sängs.
Men då, när det känns så lite extra jobbigt för samvetet, då tror jag (intalar jag mig själv för att om möjligt kunna överleva som förälder) att man kan viska i grabbens öra att man älskar honom och att han faktiskt hör det och att han inte kommer att ta skada av att man har bråkat med honom i stort sett hela dagen.
Det är vad jag tror alltså. Och jag tror att det funkar. I alla fall hoppas jag det.
Om inte så är det ju en dag imorgon också.
Hoppas jag.
söndag 12 augusti 2012
Ett inlägg om bio och paus
Jag har hört att man inte får säga att det är jobbigt att ha barn.
Man får skämmas om man ens tänker så.
Det är så många som kämpar för att få barn och en del har förlorat barn och så verkar ju alla på facebook ha det så himla bra hela tiden.
Men är man trött av livet så är man. Då är det bra med paus.
Vi har turen, den omätbara och fantastiska lyxen, att ha min frus föräldrar i närheten. Dom hjälper oss och avlastar så mycket dom orkar, och vi är milsvitt tacksamma för detta. (Hoppas dom vet och fattar det...)
Den här helgen så erbjöd dom sig att låna våra barn ett par nätter och vi accepterade detta erbjudande. Vi hade varit korkade (eller mer korkade än vanlig) om vi inte gjort det.
Igår lånade vi ut Sig och Leonard till deras morföräldrar. Att Henry, som skulle få dras med oss, blev sjukt besviken på att han inte skulle få stanna kvar hos Morfarsch gjorde att vi inte kände så dåligt samvete för att vi lämnade kvar hans syskon - uppenbarligen så har dom det bra och kul där.
Vi hade en lyxdag med Henry igår. Glass, bibliotek och rulltrappa - en lyxdag. Att han sen tillsammans med sin bäste vän Mästersnickaren A. Blomid fick göra en träbil på kvällen gjorde ju inget sämre, om en säger..
Idag var det skiftbyte. Efter en lugn och behaglig förmiddag, och förmodligen tråkig om du frågar gossen som var tvungen att hänga med sina föräldrar, så åkte vi för att hämta storgossen. Vi skulle gå på bio, det var ju ändå ett år sen sist.
Det var lika trevligt den här gången också.
(Jag väljer att inte skriva något om cafébesöket vi gjorde med baristan som inte bjöd på nåt leende och som kom och praktiskt taget plockade kaffekoppen ur handen på mig när jag hade halva kaffet kvar bara för att hon ville diska, för det skulle dra ner på stämningen i det här inlägget. Men jag säger i alla fall att jag hoppas att ni inte var på ett café med en brygga här i stan runt kvart i fem, det är allt jag säger.)
När man sen kommer hem och får gå över till grannarna som bjuder på trivsel och fika, då är ju inte livet så väldigt jobbigt ändå.
Och då inser man att det inte är barnen som är dom jobbiga i det här läget av livet.
Det är bara det att man ibland måste få tillåta sig att ha en paus.
Utan att skämmas.
Man får skämmas om man ens tänker så.
Det är så många som kämpar för att få barn och en del har förlorat barn och så verkar ju alla på facebook ha det så himla bra hela tiden.
Men är man trött av livet så är man. Då är det bra med paus.
Vi har turen, den omätbara och fantastiska lyxen, att ha min frus föräldrar i närheten. Dom hjälper oss och avlastar så mycket dom orkar, och vi är milsvitt tacksamma för detta. (Hoppas dom vet och fattar det...)
Den här helgen så erbjöd dom sig att låna våra barn ett par nätter och vi accepterade detta erbjudande. Vi hade varit korkade (eller mer korkade än vanlig) om vi inte gjort det.
Igår lånade vi ut Sig och Leonard till deras morföräldrar. Att Henry, som skulle få dras med oss, blev sjukt besviken på att han inte skulle få stanna kvar hos Morfarsch gjorde att vi inte kände så dåligt samvete för att vi lämnade kvar hans syskon - uppenbarligen så har dom det bra och kul där.
Vi hade en lyxdag med Henry igår. Glass, bibliotek och rulltrappa - en lyxdag. Att han sen tillsammans med sin bäste vän Mästersnickaren A. Blomid fick göra en träbil på kvällen gjorde ju inget sämre, om en säger..
Idag var det skiftbyte. Efter en lugn och behaglig förmiddag, och förmodligen tråkig om du frågar gossen som var tvungen att hänga med sina föräldrar, så åkte vi för att hämta storgossen. Vi skulle gå på bio, det var ju ändå ett år sen sist.
Det var lika trevligt den här gången också.
(Jag väljer att inte skriva något om cafébesöket vi gjorde med baristan som inte bjöd på nåt leende och som kom och praktiskt taget plockade kaffekoppen ur handen på mig när jag hade halva kaffet kvar bara för att hon ville diska, för det skulle dra ner på stämningen i det här inlägget. Men jag säger i alla fall att jag hoppas att ni inte var på ett café med en brygga här i stan runt kvart i fem, det är allt jag säger.)
När man sen kommer hem och får gå över till grannarna som bjuder på trivsel och fika, då är ju inte livet så väldigt jobbigt ändå.
Och då inser man att det inte är barnen som är dom jobbiga i det här läget av livet.
Det är bara det att man ibland måste få tillåta sig att ha en paus.
Utan att skämmas.
torsdag 9 augusti 2012
Ett inlägg om infravärme och deppighet
Det är jättetrist att skriva om när man är deppig.
Därför har Kavelmora Ink och jag hållit klaffen i en vecka. Man vet ju aldrig vem som kanske läser och blir irriterad på att man fläker ut sitt inre och så. Så tänker man.
Men så helt plötsligt så sitter man och dricker kaffe med en granne och känner att hoppet återvänder. Att skrivlusten kommer tillbaka, att man mår lite bättre. Om så än bara för en liten sekund. Och så struntar man i vem som läser för det är nog ändå ingen som bryr sig om hundra år.
Och när man får den här inspirationen så kan det medföra att man går hem från grannen med en skruvdragare och fyra skruvar i fickan. Dessa ska användas till att sätta upp en infravärmegrej som man haft liggande i sju år, utan att ha blivit uppsatt. Alls.
Och sen tar man allt sitt mindervärdeskomplex och alla sina tvångstankar och stoppar upp dem nånstans och sätter upp den där infravärmesgrejen. Som funkar och kommer komma i funktion.
Och så känner man lite stolthet över sig själv och att man faktiskt kommer fixa grejer framöver. Och så hoppas man att det kanske finns nån liten mening med att man ibland får må lite såhär dåligt, för kanske kan det hjälpa någon annan. Också.
Och helt plötsligt så är det roligt att skriva igen.
Därför har Kavelmora Ink och jag hållit klaffen i en vecka. Man vet ju aldrig vem som kanske läser och blir irriterad på att man fläker ut sitt inre och så. Så tänker man.
Men så helt plötsligt så sitter man och dricker kaffe med en granne och känner att hoppet återvänder. Att skrivlusten kommer tillbaka, att man mår lite bättre. Om så än bara för en liten sekund. Och så struntar man i vem som läser för det är nog ändå ingen som bryr sig om hundra år.
Och när man får den här inspirationen så kan det medföra att man går hem från grannen med en skruvdragare och fyra skruvar i fickan. Dessa ska användas till att sätta upp en infravärmegrej som man haft liggande i sju år, utan att ha blivit uppsatt. Alls.
Och sen tar man allt sitt mindervärdeskomplex och alla sina tvångstankar och stoppar upp dem nånstans och sätter upp den där infravärmesgrejen. Som funkar och kommer komma i funktion.
Och så känner man lite stolthet över sig själv och att man faktiskt kommer fixa grejer framöver. Och så hoppas man att det kanske finns nån liten mening med att man ibland får må lite såhär dåligt, för kanske kan det hjälpa någon annan. Också.
Och helt plötsligt så är det roligt att skriva igen.
lördag 4 augusti 2012
Ett inlägg om att sminka semestern
Vi har semester.
Det är inte alla förunnat, det fattar jag.
Vädret har varit extremt växlande men idag sken solen. Åtminstone på utsidan. Jag somnade på bryggan medan familjen badade. Jag behövde nog vila.
När man har semester så ska allt vara så toppen. Vädret ska vara soligt, lekarna ska flyta på och alla ska vara glada. Så verkar det i alla fall vara på facebook.
Men så är det inte alltid. Tydligen. Jag har first-hand-information. Allt är inte guld och gröna skogar, även om man är på semester.
Och jag fattar. Jag har sjukt mycket att vara lycklig över, glad för, och nöjd med. Det fattar jag.
Därför är det lite frustrerande, i vanlig ordning, att skriva det här.
Men jag gör det ändå.
För det här är verkligheten också, och jag vill beskriva den.
Kavelmora Ink ska rymma verkligheten. Annars förgås jag.
Jag bara sminkar den lite. Verkligheten alltså.
Så ni kan ju få veta att vi har haft sol idag. Och ätit pizza. Och spelat mjuktennis.
Men resten har också varit här.
Vi har semester.
Det är inte alla förunnat, det fattar jag.
Vädret har varit extremt växlande men idag sken solen. Åtminstone på utsidan. Jag somnade på bryggan medan familjen badade. Jag behövde nog vila.
När man har semester så ska allt vara så toppen. Vädret ska vara soligt, lekarna ska flyta på och alla ska vara glada. Så verkar det i alla fall vara på facebook.
Men så är det inte alltid. Tydligen. Jag har first-hand-information. Allt är inte guld och gröna skogar, även om man är på semester.
Och jag fattar. Jag har sjukt mycket att vara lycklig över, glad för, och nöjd med. Det fattar jag.
Därför är det lite frustrerande, i vanlig ordning, att skriva det här.
Men jag gör det ändå.
För det här är verkligheten också, och jag vill beskriva den.
Kavelmora Ink ska rymma verkligheten. Annars förgås jag.
Jag bara sminkar den lite. Verkligheten alltså.
Så ni kan ju få veta att vi har haft sol idag. Och ätit pizza. Och spelat mjuktennis.
Men resten har också varit här.
Vi har semester.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
