Ett inlägg om infravärme och deppighet

Det är jättetrist att skriva om när man är deppig.
Därför har Kavelmora Ink och jag hållit klaffen i en vecka. Man vet ju aldrig vem som kanske läser och blir irriterad på att man fläker ut sitt inre och så. Så tänker man.

Men så helt plötsligt så sitter man och dricker kaffe med en granne och känner att hoppet återvänder. Att skrivlusten kommer tillbaka, att man mår lite bättre. Om så än bara för en liten sekund. Och så struntar man i vem som läser för det är nog ändå ingen som bryr sig om hundra år.

Och när man får den här inspirationen så kan det medföra att man går hem från grannen med en skruvdragare och fyra skruvar i fickan. Dessa ska användas till att sätta upp en infravärmegrej som man haft liggande i sju år, utan att ha blivit uppsatt. Alls.

Och sen tar man allt sitt mindervärdeskomplex och alla sina tvångstankar och stoppar upp dem nånstans och sätter upp den där infravärmesgrejen. Som funkar och kommer komma i funktion.

Och så känner man lite stolthet över sig själv och att man faktiskt kommer fixa grejer framöver. Och så hoppas man att det kanske finns nån liten mening med att man ibland får må lite såhär dåligt, för kanske kan det hjälpa någon annan. Också.

Och helt plötsligt så är det roligt att skriva igen.