Ett inlägg om bio och paus

Jag har hört att man inte får säga att det är jobbigt att ha barn.
Man får skämmas om man ens tänker så.
Det är så många som kämpar för att få barn och en del har förlorat barn och så verkar ju alla på facebook ha det så himla bra hela tiden.
Men är man trött av livet så är man. Då är det bra med paus.

Vi har turen, den omätbara och fantastiska lyxen, att ha min frus föräldrar i närheten. Dom hjälper oss och avlastar så mycket dom orkar, och vi är milsvitt tacksamma för detta. (Hoppas dom vet och fattar det...)
Den här helgen så erbjöd dom sig att låna våra barn ett par nätter och vi accepterade detta erbjudande. Vi hade varit korkade (eller mer korkade än vanlig) om vi inte gjort det.

Igår lånade vi ut Sig och Leonard till deras morföräldrar. Att Henry, som skulle få dras med oss, blev sjukt besviken på att han inte skulle få stanna kvar hos Morfarsch gjorde att vi inte kände så dåligt samvete för att vi lämnade kvar hans syskon - uppenbarligen så har dom det bra och kul där.
Vi hade en lyxdag med Henry igår. Glass, bibliotek och rulltrappa - en lyxdag. Att han sen tillsammans med sin bäste vän Mästersnickaren A. Blomid fick göra en träbil på kvällen gjorde ju inget sämre, om en säger..

Idag var det skiftbyte. Efter en lugn och behaglig förmiddag, och förmodligen tråkig om du frågar gossen som var tvungen att hänga med sina föräldrar, så åkte vi för att hämta storgossen. Vi skulle gå på bio, det var ju ändå ett år sen sist.
Det var lika trevligt den här gången också.

(Jag väljer att inte skriva något om cafébesöket vi gjorde med baristan som inte bjöd på nåt leende och som kom och praktiskt taget plockade kaffekoppen ur handen på mig när jag hade halva kaffet kvar bara för att hon ville diska, för det skulle dra ner på stämningen i det här inlägget. Men jag säger i alla fall att jag hoppas att ni inte var på ett café med en brygga här i stan runt kvart i fem, det är allt jag säger.)


När man sen kommer hem och får gå över till grannarna som bjuder på trivsel och fika, då är ju inte livet så väldigt jobbigt ändå.
Och då inser man att det inte är barnen som är dom jobbiga i det här läget av livet.

Det är bara det att man ibland måste få tillåta sig att ha en paus.
Utan att skämmas.