Ett inlägg om Furuvik

Självklart har väl de flesta minnen från Furuvik, konstigt vore det väl annars.
Jag tänkte lista mina bästa så att jag inte glömmer bort dem:

• På Furuvik bodde det en kille som hette Erik. Han hade ett så sjukt bra löpsteg, kanske det bästa jag sett sen Mo Farrah sprang iväg ifrån saker senast. Han (Erik alltså) gick i min klass på högstadiet och jag såg honom inte idag på Furuvik. Är inte helt säker på att han hade känt igen mig heller.
   
• På Furuvik bodde en av sveriges bästa bloggares nuvarande make. Han hade en så sjukt stor hund att när hen viftade på svansen fick man nästan blåmärken om man kom för nära svansen. (Jag var såklart lite rädd för hunden, inte för killen. Han är topp-tre på sveriges lista av schyssta killar.) Jag såg varken honom eller hunden på Furuvik idag.
  
• På Furuvik bodde några fina tjejer. Jag såg ingen av dem idag.
  
• På Furuvik bodde en kille som hette Andreas. Han hade en sköldpadda som brukade äta clementiner och aprikoser, om jag inte missminner mig. Idag såg jag flera sköldpaddor men inte Andreas. De sköldpaddor jag såg idag åt något som såg ut som rester från personalmatsalen, eller som vi brukade säga: Smått och gott ur frysen.

Det här var mina bästa gamla minnen från Furuvik. Idag skapade jag några nya och nu när jag ändå har ångan uppe tänkte jag lista dem också:

• På Furuvik idag var det kul att åka farfarsbilar med Henry. Sen att han ville åka hem hela tiden (förmodligen för att få gå ner och hälsa på Mästersnickaren A. Blomid som han träffar i stort sett dagligen) och gnällde därefter hoppas jag kunna glömma.
  
• På Furuvik idag sken solen. Den värmde också. Det var typ första sommardagen den här sommaren och det passade ju bra att den kom idag.
  
• På Furuvik idag fick jag åka bikarusell med min äldste son. Hans fnittrande skratt när det kittlade i magen av centrifugalkraften gjorde att det kittlade i min mage.
  
• På Furuvik idag så badade vi på äventyrsbadet. När lilla barnpoolen fick stänga pga "för många leksaker i poolen" som jag brukar beskriva det som, kunde vi gå till den lite djupare poolen. Att där få se Signes omisskännliga leende när hon var i sitt rätta element hör till toppenminnena. (Sen kan jag även tycka att Vattenrutschkaneåkning lätt skulle kunna vara en OS-gren.)

Så. Det var mina minnen om Furuvik. Om jag har missat något så öppnar jag kommentarsfältet här nedan så kan du fylla i sånt du minns om Furuvik.