Det knackar på dörren. Gäster (läs blivande grannar och goda vänner aka Mästersnickaren A. Blomid + fru) kommer in.
Jag hänger tvätt.
Och så säger jag såhär:
"Kom in ni bara, jag hänger tvätt. Jag är snart klar."
Vaddå snart klar? Jag har hängt två plagg.
Varför sa jag så?
Svar på det?
söndag 31 juli 2011
lördag 30 juli 2011
Min mamma
Jag är en lyckligt lottad person. Jag har min mamma.
Man ska inte deklarera en kvinnas ålder, men jag gör det ändå. Hon är 75 bast.
Idag pratade jag med henne på telefon. Hon bor ju inte nästgårds direkt, så därför är det smidigt med alla dessa kommunikationshjälpmedel. Hon berättade att hon hade skaffat en mobil. På tiden, kan tyckas. Jag menar, hur i hela friden har jag kunnat kommunicera med henne innan nu - innan hon skaffade mobil? Beats me.
Men nu har hon den i alla fall, och jag känner att det här kommer göra underverk för vår kommunikation. Nu kan vi ju sms:a.
En del personer kanske inte tror att deras föräldrar har förmågan att lära sig moderna ting, såsom mobiltelefoner, internet och kaffebryggare. Så tror inte jag om min mamma. Jag är övertygad om att hon kommer lära sig sin telefon, fortare än nån annan.
När jag var typ tonårig så hade jag ett litet dataspel med tetris. Tetris är kanske världens mest hypnotiska spel, och jag spelade det där spelet väldigt mycket.
Tills jag visade mamma. Jag förklarade hur man satte igång spelet, vilken nivå man ville spela och hur man styrde klossarna som kom rasande från toppen.
Hon försökte, och hoppade liksom till när det blev game over. Ni vet, sådär som man gör när man reagerar lite argt och förvånat, på samma gång.
Men hon fortsatte. Hon brukade spela när hon pausade i matlagningen, tvättningen eller fixet som hon alltid höll på med hemma. Ofta kom jag hem från skolan och så satt hon där i köket, i hörnet ner mot fönstret ut mot Grundtjärnsvägen och spelade. Och gick och rörde i grytorna. Och satte sig och spelade igen.
Jag var aldrig jätteduktig på tetris. Därför blev jag mäkta förvånad när jag en gång tog upp spelet för att spela och såg att highscore var 999, alltså det allra mesta man kunde få.
Det var bara mamma som hade varit hemma den dagen. Och det var första gången som hon varvade tetris. Av många.
Nu har hon alltså skaffat en mobil. Det är en larmmobil som kan ringa till fem olika nummer om hon inte är så kry. Först pappa, sen mina syskon i fallande åldersordning. (Om man räknar är jag sjätte personen i hierarkin i vår familj.)
Men jag tänker att hon mest kommer använda sin mobil för att sms:a. Eller messa som hon säkert snart kommer säga.
Och därför har jag skrivit mitt första sms till henne idag.
Jag väntar på svar. Håller min mobil i handen, för snart kommer det komma svar. Tror jag.
Tänker att det nog kommer stå "ok kram ma"
Man ska inte deklarera en kvinnas ålder, men jag gör det ändå. Hon är 75 bast.
Idag pratade jag med henne på telefon. Hon bor ju inte nästgårds direkt, så därför är det smidigt med alla dessa kommunikationshjälpmedel. Hon berättade att hon hade skaffat en mobil. På tiden, kan tyckas. Jag menar, hur i hela friden har jag kunnat kommunicera med henne innan nu - innan hon skaffade mobil? Beats me.
Men nu har hon den i alla fall, och jag känner att det här kommer göra underverk för vår kommunikation. Nu kan vi ju sms:a.
En del personer kanske inte tror att deras föräldrar har förmågan att lära sig moderna ting, såsom mobiltelefoner, internet och kaffebryggare. Så tror inte jag om min mamma. Jag är övertygad om att hon kommer lära sig sin telefon, fortare än nån annan.
När jag var typ tonårig så hade jag ett litet dataspel med tetris. Tetris är kanske världens mest hypnotiska spel, och jag spelade det där spelet väldigt mycket.
Tills jag visade mamma. Jag förklarade hur man satte igång spelet, vilken nivå man ville spela och hur man styrde klossarna som kom rasande från toppen.
Hon försökte, och hoppade liksom till när det blev game over. Ni vet, sådär som man gör när man reagerar lite argt och förvånat, på samma gång.
Men hon fortsatte. Hon brukade spela när hon pausade i matlagningen, tvättningen eller fixet som hon alltid höll på med hemma. Ofta kom jag hem från skolan och så satt hon där i köket, i hörnet ner mot fönstret ut mot Grundtjärnsvägen och spelade. Och gick och rörde i grytorna. Och satte sig och spelade igen.
Jag var aldrig jätteduktig på tetris. Därför blev jag mäkta förvånad när jag en gång tog upp spelet för att spela och såg att highscore var 999, alltså det allra mesta man kunde få.
Det var bara mamma som hade varit hemma den dagen. Och det var första gången som hon varvade tetris. Av många.
Nu har hon alltså skaffat en mobil. Det är en larmmobil som kan ringa till fem olika nummer om hon inte är så kry. Först pappa, sen mina syskon i fallande åldersordning. (Om man räknar är jag sjätte personen i hierarkin i vår familj.)
Men jag tänker att hon mest kommer använda sin mobil för att sms:a. Eller messa som hon säkert snart kommer säga.
Och därför har jag skrivit mitt första sms till henne idag.
Jag väntar på svar. Håller min mobil i handen, för snart kommer det komma svar. Tror jag.
Tänker att det nog kommer stå "ok kram ma"
fredag 29 juli 2011
En fredagskväll
Han kom hem, vår son. Vi kramades tills vi nästan sprack.
Vi grillade. Det var gott. Solen sken och värmen i sommarkvällen var perfekt. Ja, det kanske låter puttinuttigt men det var faktiskt så.
Sen lyssnade vi på Sommar i P1 med Olof Wretling. En av dem från Mammas Nya Kille.
Jag skulle vilja kunna berätta som han gör. En dag kanske jag kan det, men tills dess och redan nu tycker jag att du ska klicka på den här länken som går till hans sommar.
Och så njuter du lite av ett fantastiskt sommarprogram. Så tränar jag vidare på mitt berättande.
Vi grillade. Det var gott. Solen sken och värmen i sommarkvällen var perfekt. Ja, det kanske låter puttinuttigt men det var faktiskt så.
Sen lyssnade vi på Sommar i P1 med Olof Wretling. En av dem från Mammas Nya Kille.
Jag skulle vilja kunna berätta som han gör. En dag kanske jag kan det, men tills dess och redan nu tycker jag att du ska klicka på den här länken som går till hans sommar.
Och så njuter du lite av ett fantastiskt sommarprogram. Så tränar jag vidare på mitt berättande.
torsdag 28 juli 2011
Ett telefonsamtal. En kärlekshistoria.
Ni vet när man ligger och kollar på Lewis och bara har det skönt. Man har suttit på trappen till uterummet och pratat med sin fru, gräset är nyklippt och man är nyduschad.
Och så ringer telefonen. Frun svarar.
Så hör man att det är barnens mormor i andra änden som räcker över sin telefon till äldste sonen som är med sina morföräldrar i Nabban och att pojken i luren har sin ledsna röst på.
Man hör pojkens mamma försöka trösta sin ledsne son, som tidigare i eftermiddags stolt berättade om och försäkrade sig om att mamman skulle berätta för dagmamman att han minsann hade bott på hotell! Hur hon säger att när hon var liten brukade sakna sin mamma, som han nu var hos.
Man hör att han kippratar lite, eftersom han har gråtit en stund. Och hur de kommer överens om att han ska krama Twiga lite extra, och att hon nog går att väcka om hon redan har somnat. (Ni vet ju hur de är, de där tyggirafferna. Somnar ju hela tiden, när man minst vill det.)
Och sen får man själv prata med sin finfina son. Som har varit på semester i flera dagar. Som har den här härligt gälla rösten, nu med lite darr på.
Och så frågar man hur han mår. Och han svarar att det inte är så bja.
Och så frågar man om vad han har gjort idag, om hur han tyckte det var att bo på hotell.
Men blir avbruten med frågan "och huj äj det med Signe och Hänju då?".
Då när man säger till sin son att han nog ska krama sin mormor lite extra nu så han kan somna, och man märker att han vänder bort huvudet från luren och säger till sin mormor "...nu haj både mamma o pappa sagt att jag ska kjama dig lite extja..."
Och linjen bryts. Och man vet att de kramas.
Då kramar det till lite extra i pappahjärtat.
Och så ringer telefonen. Frun svarar.
Så hör man att det är barnens mormor i andra änden som räcker över sin telefon till äldste sonen som är med sina morföräldrar i Nabban och att pojken i luren har sin ledsna röst på.
Man hör pojkens mamma försöka trösta sin ledsne son, som tidigare i eftermiddags stolt berättade om och försäkrade sig om att mamman skulle berätta för dagmamman att han minsann hade bott på hotell! Hur hon säger att när hon var liten brukade sakna sin mamma, som han nu var hos.
Man hör att han kippratar lite, eftersom han har gråtit en stund. Och hur de kommer överens om att han ska krama Twiga lite extra, och att hon nog går att väcka om hon redan har somnat. (Ni vet ju hur de är, de där tyggirafferna. Somnar ju hela tiden, när man minst vill det.)
Och sen får man själv prata med sin finfina son. Som har varit på semester i flera dagar. Som har den här härligt gälla rösten, nu med lite darr på.
Och så frågar man hur han mår. Och han svarar att det inte är så bja.
Och så frågar man om vad han har gjort idag, om hur han tyckte det var att bo på hotell.
Men blir avbruten med frågan "och huj äj det med Signe och Hänju då?".
Då när man säger till sin son att han nog ska krama sin mormor lite extra nu så han kan somna, och man märker att han vänder bort huvudet från luren och säger till sin mormor "...nu haj både mamma o pappa sagt att jag ska kjama dig lite extja..."
Och linjen bryts. Och man vet att de kramas.
Då kramar det till lite extra i pappahjärtat.
onsdag 27 juli 2011
Dagens Caféskola. Repetition. Mest om tuggummin.
En Caféskola skriver inte sig själv, som jag brukar säga. Eller så är det jag som skriver själv - jag blandar så lätt ihop.
Dagens lektion är alltså en liten repetition. Främst till dig, blonda kvinna i 41-årsåldern med en kompis och lite halsband. FÖR MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!
Vad var det då hon gjorde? kanske du undrar.
Jo, det vill jag härmed berätta.
När du står och pratar med en barista (och det spelar ingen roll hur trevlig du är, för det var du verkligen) så är det YTTERST olämpligt att ta ut ditt tuggummi och lägga det på brickan. TO MY FACE!
Inte okej.
Varför då? kanske du undrar.
Låt mig utveckla:
Tuggummi är något som man har i munnen. Man tuggar på det tills man är nöjd, ska stoppa något ätbart däri, eller tills det har blivit så hårt att det känns som sten. Man kan också göra som jag gjorde när jag var yngre - det är något som jag inte sätter så högt upp på CV-n då jag av insikt har slutat göra det - och spara tuggummit på till exempel sitt nattduksbord. Eller nattygsbord. Jag lär mig aldrig vilket.
Hursomhelst. Man bör inte spara det. Tycker jag. Numera.
Alltså, när du har tuggat ditt tuggummi klart så är det jättelämpligt att kasta det i någon närliggande papperskorg. Saknar du en papperskorg (som förmodligen står inom ett avstånd av 7-10 meter men kanske bakom en pelare så att du inte tror att den finns) så finns det flera sätt att lösa problemet. Att göra sig av med tuggummit.
1. Är du på ett fik, vilket du är när du läser Caféskolan, så har du säkert redan tagit för många servetter. Använd en av dem.
2. Saknar du en servett, leta reda på en. Och lägg tuggummit i servetten.
Vad du INTE bör göra (och här kanske nån psykolog tycker att jag använder fel taktik eftersom man säkert ska vända sitt handlande till något positivt men det vill jag inte) är följande:
1. "Gömma" tuggummit under bordsskivan. Klart obra lösning på problemet. Inga vinnare.
2. Kasta det på väggen. Guschelov har Caféskolan sluppit denna "lösning" men vi jobbar också med förebyggande verksamhet.
3. Tro att du gör rätt när du lägger det på din tallrik bland chokladkakeresterna alt bland sylten till pannkakorna som du säkert köpt fastän de är för barnen. Du gör FEL när du gör så, eftersom tuggummi inte är så himlans bra som kompost. Tycker jag.
4. Lägg det ALDRIG direkt på brickan. INGEN Barista är jättesugen på att krångla med att få bort tuggummit från brickan, så är det bara. Det är inte så fräscht. Tycker jag.
Så alltså, som sammanfattning:
Tugga gärna tuggummi men ta EN servett och baka in ditt färdigtuggade tuggummi i denna. Gör gärna en liten boll av servetten, men lägg den helst inte hårt nertryckt i kaffekoppen där det fortfarande är kaffe kvar utan placera den helst bara lite lätt på brickan. (Kolla gärna så att inte servettbollen rullar upp sig särskilt lätt. Pluspoäng om den håller ihop.) Och bär gärna undan brickan, om inte brickstället är överfullt.
Och till sist: Vet ni att vegetarisk sallad är gjord på odjur. Det har min kompis Virre sagt.
Plus att man kommer långt med en trevlig attityd. Och vi ska sprida kärlek, inte hat.
Frågor på det?
Dagens lektion är alltså en liten repetition. Främst till dig, blonda kvinna i 41-årsåldern med en kompis och lite halsband. FÖR MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!
Vad var det då hon gjorde? kanske du undrar.
Jo, det vill jag härmed berätta.
När du står och pratar med en barista (och det spelar ingen roll hur trevlig du är, för det var du verkligen) så är det YTTERST olämpligt att ta ut ditt tuggummi och lägga det på brickan. TO MY FACE!
Inte okej.
Varför då? kanske du undrar.
Låt mig utveckla:
Tuggummi är något som man har i munnen. Man tuggar på det tills man är nöjd, ska stoppa något ätbart däri, eller tills det har blivit så hårt att det känns som sten. Man kan också göra som jag gjorde när jag var yngre - det är något som jag inte sätter så högt upp på CV-n då jag av insikt har slutat göra det - och spara tuggummit på till exempel sitt nattduksbord. Eller nattygsbord. Jag lär mig aldrig vilket.
Hursomhelst. Man bör inte spara det. Tycker jag. Numera.
Alltså, när du har tuggat ditt tuggummi klart så är det jättelämpligt att kasta det i någon närliggande papperskorg. Saknar du en papperskorg (som förmodligen står inom ett avstånd av 7-10 meter men kanske bakom en pelare så att du inte tror att den finns) så finns det flera sätt att lösa problemet. Att göra sig av med tuggummit.
1. Är du på ett fik, vilket du är när du läser Caféskolan, så har du säkert redan tagit för många servetter. Använd en av dem.
2. Saknar du en servett, leta reda på en. Och lägg tuggummit i servetten.
Vad du INTE bör göra (och här kanske nån psykolog tycker att jag använder fel taktik eftersom man säkert ska vända sitt handlande till något positivt men det vill jag inte) är följande:
1. "Gömma" tuggummit under bordsskivan. Klart obra lösning på problemet. Inga vinnare.
2. Kasta det på väggen. Guschelov har Caféskolan sluppit denna "lösning" men vi jobbar också med förebyggande verksamhet.
3. Tro att du gör rätt när du lägger det på din tallrik bland chokladkakeresterna alt bland sylten till pannkakorna som du säkert köpt fastän de är för barnen. Du gör FEL när du gör så, eftersom tuggummi inte är så himlans bra som kompost. Tycker jag.
4. Lägg det ALDRIG direkt på brickan. INGEN Barista är jättesugen på att krångla med att få bort tuggummit från brickan, så är det bara. Det är inte så fräscht. Tycker jag.
Så alltså, som sammanfattning:
Tugga gärna tuggummi men ta EN servett och baka in ditt färdigtuggade tuggummi i denna. Gör gärna en liten boll av servetten, men lägg den helst inte hårt nertryckt i kaffekoppen där det fortfarande är kaffe kvar utan placera den helst bara lite lätt på brickan. (Kolla gärna så att inte servettbollen rullar upp sig särskilt lätt. Pluspoäng om den håller ihop.) Och bär gärna undan brickan, om inte brickstället är överfullt.
Och till sist: Vet ni att vegetarisk sallad är gjord på odjur. Det har min kompis Virre sagt.
Plus att man kommer långt med en trevlig attityd. Och vi ska sprida kärlek, inte hat.
Frågor på det?
Natttankar
När man ska sova jobbar hjärnan. Skulle ha kunnat vara nån vis person som sagt det, men det var jag som kom på det nyss.
Jag har fått superfin feedback senaste dagarna, men ändå känner jag att svackan är annalkande. Nån säger med jämna mellanrum till mig att jag inte är så intresant, att jag har tappat flytet och så vidare plus.
Jag vill kunna skriva lika bra som min kompis Nigge (som jag för övrigt tycker ska åka på resa snart så han kan dra igång en resedagbok!), lika målande som min du som bor på södermalm, lika kreativt som du som är husbilssemester, lika djupt och genomtänkt som min finske bloggare och så härligt smart av min kollega inom skolbranschen aka mackskolrektorn, lika minnesgrannt som ett missionärsbarn med samma namn som mig. Eller lika fint som min fru.
Jag vill skriva. Hela tiden. Men jag vet inte vad jag ska skriva om. Och jag är rädd för att helt plötsligt märka att jag har slutat, och det gör mig illa till mods.
Så därför fortsätter jag. Och hoppas att du står ut.
För förr eller senare (troligtvis då) så kanske det kommer nåt bra härifrån igen.
(De har klagomålsinläggen kommer väl inte för ofta, hoppas jag? Isåfall förlåt för det också.)
Jag har fått superfin feedback senaste dagarna, men ändå känner jag att svackan är annalkande. Nån säger med jämna mellanrum till mig att jag inte är så intresant, att jag har tappat flytet och så vidare plus.
Jag vill kunna skriva lika bra som min kompis Nigge (som jag för övrigt tycker ska åka på resa snart så han kan dra igång en resedagbok!), lika målande som min du som bor på södermalm, lika kreativt som du som är husbilssemester, lika djupt och genomtänkt som min finske bloggare och så härligt smart av min kollega inom skolbranschen aka mackskolrektorn, lika minnesgrannt som ett missionärsbarn med samma namn som mig. Eller lika fint som min fru.
Jag vill skriva. Hela tiden. Men jag vet inte vad jag ska skriva om. Och jag är rädd för att helt plötsligt märka att jag har slutat, och det gör mig illa till mods.
Så därför fortsätter jag. Och hoppas att du står ut.
För förr eller senare (troligtvis då) så kanske det kommer nåt bra härifrån igen.
(De har klagomålsinläggen kommer väl inte för ofta, hoppas jag? Isåfall förlåt för det också.)
Published with Blogger-droid v1.7.4
tisdag 26 juli 2011
Dagens Tankesmedja. Om att hälsa.
Idag tänkte jag på en grej:
Varför sa jag aldrig hej till den där tjejen på Västerås Central den där gången? Jag visste ju vem hon var, vi hade umgåtts med gemensamma vänner och det enda jag hade behövt göra var att säga "Hej, men är du här?"
Om hon inte hade känt igen mig så hade det väl inte varit hela världen. Eller? Då hade jag kunnat påminna. Eller om jag hade sett fel (vilket jag inte hade) så hade jag kunna skämta bort det lite.
Nu är det iochförsig åtta år sedan, så hon kanske inte bryr sig om något som hon inte vet, men jag stör mig på det ibland.
Säkert flera gånger i månaden.
Så om du träffar henne så kan du väl ändå hälsa från mig.
Han killen, som tydligen inte vågar hälsa.
Varför sa jag aldrig hej till den där tjejen på Västerås Central den där gången? Jag visste ju vem hon var, vi hade umgåtts med gemensamma vänner och det enda jag hade behövt göra var att säga "Hej, men är du här?"
Om hon inte hade känt igen mig så hade det väl inte varit hela världen. Eller? Då hade jag kunnat påminna. Eller om jag hade sett fel (vilket jag inte hade) så hade jag kunna skämta bort det lite.
Nu är det iochförsig åtta år sedan, så hon kanske inte bryr sig om något som hon inte vet, men jag stör mig på det ibland.
Säkert flera gånger i månaden.
Så om du träffar henne så kan du väl ändå hälsa från mig.
Han killen, som tydligen inte vågar hälsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
