söndag 1 april 2012

Ett inlägg.

Är hemma med Leonard som är sjuk. Såklart har han den onämnbara sjukan. Det är synd om honom, men han är tapper. Han vill mest spela Mario Kart.

Själv mår jag jag blandat. Ena stunden bra, nästa stund ganska lågt. Det är svårt och jag envisas med att fundera hur andra tänker.
Jag tänker väldigt mycket hela tiden. Den här helgen (och typ ett par år) har jag funderat på min bakgrund, min uppväxt, mina erfarenheter. Jag tänker hur chefer jag haft har påverkat mig, hur klasskompisar jag mött har gjort mig till någon, hur vänner har mejslat mig till att vara mig, hur min släkt och familj har bidragit till att jag är den jag är idag.
Det är lite som en tonårsrevolt. Eller 34-årskris.

Och jag envisas med att tänka på hur andra tänker.

Jag skulle så gärna bara vilja att jag kunde få våga vara den jag är. En glädjande person som också kan ta plats. Jag vill fortsätta vara lugn, inte orolig för minsta lilla som jag är nu.

Min eviga (just nu) teori är att vi människor är liiite för svaga på att lyssna på varandra. Vi är lite för rädda för olikheterna. Vi behöver inte hålla med alla - för gjorde vi det så skulle vi lika gärna kunna ha likadana uniformer och bara gå i raka led utan att titta åt sidan - men vi kan i alla fall lyssna på varandra. Och respektera varandra med ärlighet.

Tills jag kommer dit så får ni väl om ni vill dras med mina varierande inlägg, jag har ju bara ett Kavelmora Ink och här ska tydligen allt rymmas. Trams och allvar. För sån är jag.

Med det sagt så hoppas jag att Leonard vaknar snart så vi får gå och spela Mario Kart.

2 kommentarer:

  1. Killen med tidningarna1 april 2012 15:22

    Livets bergochdalbana i ett nötskal. Fint skrivet Fredrik.

    SvaraRadera