Ett inlägg om dagens gräsklippning

Idag sken solen från en fläckvis klarblå himmel.
Vi cykelpromenerade ner till sjön och pratade med några av de åretruntboende pensionärerna där.
Jag blev ohemult sugen på att klippa gräset, men först var det dags för vårt traditionsenliga söndagsbesök hos Svärfars. Alltid lika skönt att få äta. God mat. Hemlagad mat. Fast borta.

Efter lite friluftsdans med dotter på gräsmattan så åkte vi hemåt. Väg 293. Förmodligen den väg jag kört flest gånger i mitt liv. Jag gillar den vägen, allra helst i höstskrud klädd med rödgula träd i skarp kontrast mot den mellanblå himlen.

Gräsklipparen startade på första draget. Tre tryck på flödningen var allt som behövdes. Kåporna med Danko Jones i iPhonelurarna där under, och jag var redo. Yngstgrabben tog plastmaskinen. Vi skulle klippa gräs.

Två varv hann vi innan klipparn stannade. Happ, bensinstopp, tänkte jag och gick direkt till garaget för att hämta dunken. Kom tillbaka, öppnade locket och insåg att det ju faktiskt fanns bensin kvar i tanken - men såg dessvärre att en del av motorn hade lossnat.
Jag är ju ingen mekaniker men, det var inte kardanförgasarsnöret som var av, så mycket kunde jag se. Låtsades inför Henry att jag visste hur jag skulle laga maskinen och gick in för att hämta verktygslådan. Tog en stjärnmejsel och tog bort kåpan över själva motorn och försökte lokalisera vad som hade hänt. Tryckte ihop lite grejer, såg till att slangarna satt där de skulle och tänkte för mig själv "alltså, om det här går vägen nu så kan jag verkligen klassa mig som ett geni" och så skruvade jag dit kåpan igen.
Och drog i snöret.
Jag var inget geni, har aldrig varit ett geni och kommer säkerligen inte att bli nåt geni heller.

Vår granne på andra sidan vägen hade precis klippt sin gräsmatta. Vi hade skojat lite om det innan jag började klippa vår, och min första tanke var att "hey, jag kan ju låna deras maskin!" och så började jag gå ut från vår gård. Henry i släptåg frågande vad som höll på att hända.

Men så fick jag en sån här klassisk kris. En sån här som jag brukar drabbas av med väldigt jämna mellanrum. Typ hela tiden.
Jag började tänka på att "nej, inte kan väl jag låna deras gräsklippare? Han vill väl inte låna ut den till mig? Och tänk om jag går dit och frågar och så säger han att - Nej, det passar inte så bra för vi brukar inte låna ut gräsklippare till grannar och jag har ju precis kört den och den behöver nog få vila lite så det är bäst att du går hem igen - det vore ju fruktansvärt."
Och så vände jag hemåt igen.
Var villrådig. Jag behövde verkligen klippa gräset men jag hade ingen maskin. Jag ville inte klippa med sax. Jag började tänka på att jag såklart skulle ha lånat ut gräsklipparen till vem som helst som hade kommit förbi, men att det förmodligen inte gällde samma villkor för mig.

Det är det som är det stora problemet. Att tro att inte samma villkor gäller för alla. Att vara rädd för vad andra ska säga eller tycka. Och att bry sig om de grejerna i onödan.

Självklart fick jag låna gräsklipparn. "Vad har man annars grannar till?" var hans replik.

Jag blev både nöjd med gräsklippningen och med mig själv.

Ett inlägg om mitt jobb

Tänk att jag skriver så lite om mitt jobb nuförtiden.
Det som jag var så glad för förut. Som jag är så glad åt nuförtiden. Som jag kommer vara glad för imorgon när jag är ledig.
Märkligt.
Det är ju inte som om jag inte har haft nåt att berätta om heller, det händer ju liksom saker hela tiden.
Fick förslag av Stråtenbos (Aspebodas? Falu Kommuns? Dalarnas? Sveriges!) finest blogger att det kanske skulle behövas minst en Konferensskola eller Biljettrivarskola, och det är jag väl böjd att hålla med om. Känns som såna grejer som vi på Kavelmora Ink skulle kunna skriva lite om.

Eller så kan vi skriva om att det idag avslutades en turné med 12 slutsålda konserttillfällen på mitt jobb. Mina huvudansvarsområden på den här turnén har varit att ge *tummen upp* till ljudteknikern när alla besökare satt sig, riva biljetter, räkna biljetter, sälja teaterfika, öppna lite dörrar, fixa logen, prata med merch-folket och räkna cash. Jag har kort och gott varit en slags kyrkvaktmästare (fast emellanåt kanske jag har sålt lite alkohol, och det är väl inte SÅ vanligt för kyrkvaktmästare).

Det vi har lärt oss på den här turnén är att drömmen om att vara med i ett rockband inte har mattats nämnvärt den senaste tiden och att drömmar kanske aldrig heller kommer slå in.

Men på resan dit, mot mina drömmars mål, så trivs jag. Resan är vindlande, likt en berg-och-dalbana. Ibland blir jag åksjuk. Andra gånger njuter jag.

Och tills jag vet vart resan leder gör jag väl vad jag kan.
Mitt jobb.
För the show must go on. Även om turnén tar slut.

Ett inlägg om min favorithattfabrik

Det verkar som att det enda som gör att en så här dålig dag vänds till något bra är ett besök på en riktig hattfabrik.
Ett besök på en hattfabrik som resulterade i att vi åkte hem med en kasse full med kepsar och hattar.
Ett besök på en hattfabrik som var som balsam för själen.
Där trygga människor bjuder på sin väldoft och päronsaft, bara sådär.
Där en vuxen person tar sig tid att leka med ens barn så att man får rekreera sig, om så bara för en stund. Att han tar sig tid att tejpa ihop ens barn med packtejp och skjutsa omkring dem med en pallyft innan det är dags för att leka "Bananen". (Ja, det låter ofattbart. Jag fattade inte heller reglerna - men barnen var lyriska. Pruttkuddsskratten var obetalbara.)
Förmånen att få samtala med någon som lyssnar och ger energi bara genom samtalet - jag finner inte ord för hur värdefullt det var idag.

Sen att vi stannade kvar sådär länge så att vi inte skulle hinna hem innan middagen utan att barnen skulle ha somnat i bilen gjorde inget, eftersom vi fick skäl att stanna till på Helenas Restaurang.
Att den restaurangen tydligen är den finaste restaurang vår äldste son har varit på gjorde inte situationen så mycket sämre.

Jag avskyr dåliga dagar av hela min själ.
Jag gillar dock bra slut på dåliga dagar väldigt mycket.
Och jag gillar CTH Ericson hattfabrik väldigt mycket. (Mest de som jobbar där.)

Ett inlägg om vad ett inlägg ska handla om?

Förr i världen så visste jag ju precis vad jag skulle skriva om på den här internetsidan.
Nu, inte lika ofta.
Jag är liksom osäker på hur jag ska komma på lite roliga grejer som är fyndiga och vitsiga, och som sen kan ha nån liten tänkvärdhet - för att sen knytas ihop på slutet. Sådär som ett riktigt blogginlägg.

Det kan ju vara så att jag är slut som "bloggare". Att jag borde göra som Mellberg och lägga av i landslaget, som jag för övrigt aldrig har hävdat mig spela i, innan det är för sent. Skillnaden skulle dock bli att han var grym i sin sista landskamp medan jag bara fortsatte likt Ronaldinho, fast utan frisyren eller de ändå emellanåt gudabenådade finterna (läs ordkomponeringarna).

Eller så är det som vanligt bara en liten fas.
En sån här fas som bara måste gås igenom där jag klagar lite på mitt bloggeri och så kanske det känns lite bättre en period.
Synd bara att jag inte vet hur man lägger ut såna här inlägg så att inga andra behöver läsa dem.

Kruxet är ju också att jag inte vet vad jag ska skriva om på den här internetsidan.
För att det ska bli nåt.

Men oavsett om jag är slut som bloggare eller inte så är i alla fall det här inlägget slut nu.
Tackochlov?

Ett inlägg om argstenen

Var på väg till argstenen idag.
Ni vet, när måndagskänslan bara tröttar ut en in absurdum och inget flyter på som man önskar.

Men så hände nåt. Jag vet inte vad.

Struntar i det.

Njuter i stället.

Ett inlägg för att komma vidare

Har lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för att jag inte skriver så himla ofta.
Tänker inte göra det nu heller.

När Kavelmora Ink började sin bana så vågade skribenten här tycka en massa saker. Att han (för ja, det är en han som skriver här allt som oftast) kunde en del grejer, att han hade intressen för saker som intresserade honom. Jag skämdes inte för att använda "man" även om en lärare vi hade i Västerås strängeligen förbjöd oss att använda det i våra arbeten.
Jag brydde mig inte om syftningsfel.

Det var väldigt kul att skriva. Det är väldigt kul att skriva.
Jag ansåg att jag kunde skriva, drömde till och med om att göra det mer. Oftare.
Vågade säga vad jag gillar för musik. Säga vilket hockeylag jag hejar på och kanske till och med säga vilken favoriträtt jag har. Allt sånt vågade jag skriva.


Sen vet jag inte vad som hände. Jag började tro att folk skulle bry sig, på ett trist sätt, om vad jag egentligen tyckte.
Jag tystnade lite. Pratade lika mycket, skrev nästan mer. Men bara om harmlösa saker. Minnen. Sånt som egentligen inte betydde nåt, annat än för mig. Men jag tystnade lite.
Självkänslan mattades av enormt, trots terapi och fina medmänniskor.

Rädslan att inte få vara med. Det var väl den som hände. Att sticka ut. Osäkerheten.

Jag tänker att om jag berättar det här så kanske jag slipper be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta.
Och så hoppas jag att nästa inlägg blir bättre. Samma hoppning som vanligt.

Ett inlägg om saker jag inte kan sluta tänka på

Jag kan inte sluta tänka på det här faktumet att vi var uppe vid gruvan idag.
Eller ja, det kanske jag kan sluta tänka på när jag tänker efter. Men det här med fiskdammspåsen kan jag verkligen inte sluta tänka på.
Det var Geologins dag idag. Stenar. Skatter. Allt sånt.
När det kommer till stenar brukar jag i vanlig ordning tänka på mina kompisar som bodde på Forsdala där var och varannan gata hette nåt med stennamn. Gnejsvägen, Sandstensvägen och allt vad de hette. (Ni som läser och har nån anknytning till Forsdala, skriv gärna ner era favoritgator i kommentatorsfältet nedan.)
Fina minnen.
Minns också att min kära syster har läst osteologi och är arkeolog. Hon är så himla smart, min syster. (Hon fick den slängen av sleven, kan man säga. Jag fick nåt annat och det har vi pratat om i så många inlägg så det struntar vi i nu.) Jag skulle så gärna vilja få veta vad hon hade haft att säga om det här som jag tänker på.
Det här faktumet att barnen för en tia kunde få sig en liten påse i fiskdammen innehållandes en ökenros, en creol (som för övrigt verkar vara bra för självkänslan vilket kan resultera i att jag kommer låna alla mina barns fiskdammspåsar bara för att bättra på självkänslan) och en 60 miljoner år gammal hajtand som de hade vaskat fram ur nån öken.

Alltså. Hur kan en 60 miljoner gammal hajtand framvaskad ur nån öken nånstans få plats i en påse värd 10 kronor?
Och hur mysigt är det inte att få somna till lite bredvid en son som är tyckte att filmen om Fet-Mats tydligen var lite läskig?

Det är såna saker som jag inte riktigt kan sluta tänka på idag.

Ett inlägg om skam

Ibland visslar inspirationen iväg.
Man har tänkt skriva något fint, användbart, djupsinnigt, humoristiskt - och så är texten i huvudet bara borta.

Vad beror det på?
Jag vet egentligen inte, sådär spot on, vad det kan bero på. Men jag har mina aningar.

Träffade min psykolog idag igen. Brukar göra det. Brukar inte berätta det, för jag tycker det är lite skämmigt. På tal om skam så berättade han en grej för mig idag.
Det finns studier (jag vet inte egentligen var) som visar att det är på nåt vis inbyggt i oss att känna skam. Detta, säger studierna och teorierna som vi kan ha eller mista, blev till samtidigt som vi fick förmågan att känna glädje, skräck, fascination osv - alla känslor som är inbyggda.
Skammen kände man när man gjort nåt fel. Nåt fel som gjorde att man inte fick vara med längre. Då skämdes man.

Skam är alltså inbyggt. Från början. Det går liksom inte att tvätta bort förmågan att känna skam.

Men vi lär oss vad vi ska skämmas för. Det är inget medfött där, inte. Allt sånt lär vi oss.

Tack och lov att man kan lära om sig.
Jag håller på och lär mig att jag kan säga, utan att skämmas, att jag går till en psykolog för att må lite bättre.

Och det behöver man väl inte skämmas för.

Ett inlägg om att vara nervös

Idag åkte han buss till skolan.
Idag var frun på jobbet.

Jag vet inte vem som var mest nervös idag.
Förmodligen min fru.