Ett inlägg för att komma vidare

Har lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för att jag inte skriver så himla ofta.
Tänker inte göra det nu heller.

När Kavelmora Ink började sin bana så vågade skribenten här tycka en massa saker. Att han (för ja, det är en han som skriver här allt som oftast) kunde en del grejer, att han hade intressen för saker som intresserade honom. Jag skämdes inte för att använda "man" även om en lärare vi hade i Västerås strängeligen förbjöd oss att använda det i våra arbeten.
Jag brydde mig inte om syftningsfel.

Det var väldigt kul att skriva. Det är väldigt kul att skriva.
Jag ansåg att jag kunde skriva, drömde till och med om att göra det mer. Oftare.
Vågade säga vad jag gillar för musik. Säga vilket hockeylag jag hejar på och kanske till och med säga vilken favoriträtt jag har. Allt sånt vågade jag skriva.


Sen vet jag inte vad som hände. Jag började tro att folk skulle bry sig, på ett trist sätt, om vad jag egentligen tyckte.
Jag tystnade lite. Pratade lika mycket, skrev nästan mer. Men bara om harmlösa saker. Minnen. Sånt som egentligen inte betydde nåt, annat än för mig. Men jag tystnade lite.
Självkänslan mattades av enormt, trots terapi och fina medmänniskor.

Rädslan att inte få vara med. Det var väl den som hände. Att sticka ut. Osäkerheten.

Jag tänker att om jag berättar det här så kanske jag slipper be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta.
Och så hoppas jag att nästa inlägg blir bättre. Samma hoppning som vanligt.