Ett inlägg om dagens gräsklippning

Idag sken solen från en fläckvis klarblå himmel.
Vi cykelpromenerade ner till sjön och pratade med några av de åretruntboende pensionärerna där.
Jag blev ohemult sugen på att klippa gräset, men först var det dags för vårt traditionsenliga söndagsbesök hos Svärfars. Alltid lika skönt att få äta. God mat. Hemlagad mat. Fast borta.

Efter lite friluftsdans med dotter på gräsmattan så åkte vi hemåt. Väg 293. Förmodligen den väg jag kört flest gånger i mitt liv. Jag gillar den vägen, allra helst i höstskrud klädd med rödgula träd i skarp kontrast mot den mellanblå himlen.

Gräsklipparen startade på första draget. Tre tryck på flödningen var allt som behövdes. Kåporna med Danko Jones i iPhonelurarna där under, och jag var redo. Yngstgrabben tog plastmaskinen. Vi skulle klippa gräs.

Två varv hann vi innan klipparn stannade. Happ, bensinstopp, tänkte jag och gick direkt till garaget för att hämta dunken. Kom tillbaka, öppnade locket och insåg att det ju faktiskt fanns bensin kvar i tanken - men såg dessvärre att en del av motorn hade lossnat.
Jag är ju ingen mekaniker men, det var inte kardanförgasarsnöret som var av, så mycket kunde jag se. Låtsades inför Henry att jag visste hur jag skulle laga maskinen och gick in för att hämta verktygslådan. Tog en stjärnmejsel och tog bort kåpan över själva motorn och försökte lokalisera vad som hade hänt. Tryckte ihop lite grejer, såg till att slangarna satt där de skulle och tänkte för mig själv "alltså, om det här går vägen nu så kan jag verkligen klassa mig som ett geni" och så skruvade jag dit kåpan igen.
Och drog i snöret.
Jag var inget geni, har aldrig varit ett geni och kommer säkerligen inte att bli nåt geni heller.

Vår granne på andra sidan vägen hade precis klippt sin gräsmatta. Vi hade skojat lite om det innan jag började klippa vår, och min första tanke var att "hey, jag kan ju låna deras maskin!" och så började jag gå ut från vår gård. Henry i släptåg frågande vad som höll på att hända.

Men så fick jag en sån här klassisk kris. En sån här som jag brukar drabbas av med väldigt jämna mellanrum. Typ hela tiden.
Jag började tänka på att "nej, inte kan väl jag låna deras gräsklippare? Han vill väl inte låna ut den till mig? Och tänk om jag går dit och frågar och så säger han att - Nej, det passar inte så bra för vi brukar inte låna ut gräsklippare till grannar och jag har ju precis kört den och den behöver nog få vila lite så det är bäst att du går hem igen - det vore ju fruktansvärt."
Och så vände jag hemåt igen.
Var villrådig. Jag behövde verkligen klippa gräset men jag hade ingen maskin. Jag ville inte klippa med sax. Jag började tänka på att jag såklart skulle ha lånat ut gräsklipparen till vem som helst som hade kommit förbi, men att det förmodligen inte gällde samma villkor för mig.

Det är det som är det stora problemet. Att tro att inte samma villkor gäller för alla. Att vara rädd för vad andra ska säga eller tycka. Och att bry sig om de grejerna i onödan.

Självklart fick jag låna gräsklipparn. "Vad har man annars grannar till?" var hans replik.

Jag blev både nöjd med gräsklippningen och med mig själv.