Ett inlägg om skam

Ibland visslar inspirationen iväg.
Man har tänkt skriva något fint, användbart, djupsinnigt, humoristiskt - och så är texten i huvudet bara borta.

Vad beror det på?
Jag vet egentligen inte, sådär spot on, vad det kan bero på. Men jag har mina aningar.

Träffade min psykolog idag igen. Brukar göra det. Brukar inte berätta det, för jag tycker det är lite skämmigt. På tal om skam så berättade han en grej för mig idag.
Det finns studier (jag vet inte egentligen var) som visar att det är på nåt vis inbyggt i oss att känna skam. Detta, säger studierna och teorierna som vi kan ha eller mista, blev till samtidigt som vi fick förmågan att känna glädje, skräck, fascination osv - alla känslor som är inbyggda.
Skammen kände man när man gjort nåt fel. Nåt fel som gjorde att man inte fick vara med längre. Då skämdes man.

Skam är alltså inbyggt. Från början. Det går liksom inte att tvätta bort förmågan att känna skam.

Men vi lär oss vad vi ska skämmas för. Det är inget medfött där, inte. Allt sånt lär vi oss.

Tack och lov att man kan lära om sig.
Jag håller på och lär mig att jag kan säga, utan att skämmas, att jag går till en psykolog för att må lite bättre.

Och det behöver man väl inte skämmas för.