Fåglar, Folie och Fladdermöss

Nu är vårt hus inpackat i folie. Faktiskt sån folie som används i rymden, typ på rymddräkter för att det isolerar så bra. Det känns bra. Här nedan ser du hur det såg ut i förmiddags och sen på kvällen.

Medans det här hände var jag på jobbet. Varmt och härligt som vanligt. Tills en kund påpekade att det hade flugit in en fågel i köket...
Det kändes sådär.
Vi har ju ett larmsystem som sätter igång när tjuvar och banditer rör sig inne i våra lokaler, och jag är ganska säker på att fågeln hade kunnat förväxlas med en bandit av larmet - larm är ju inte såna som skiljer på saker och ting.
Sen är jag, tro det eller ej, en person med empati som tyckte lite synd om den stressade fågeln som flaxade omkring i vårt stora kök.

"Jamen Fredrik, det var väl bara att öppna nåt av fönstren? Det är ju typ 245 stycken längs med hela väggen, från golv till tak! Det är väl inte så svårt?"

Ja det hade gått, om inte alla (förutom ett) är fastskruvade i sig själva och inte går att öppna.

Så jag fick ta på mig plasthandskarna och jaga fågel.
Då kom jag och tänka på en annan, liknande historia...:

När jag bodde hemma i LSE var vi några grabbar som brukade hänga och göra lite olika saker.
(Eftersom jag inte har fått bekräftat att jag får dela den här historien på Internet med de andra inblandade, kommer jag att använda olika alias så att deras identiteter är skyddade.)
En av killarna, vi kan kalla honom Steve, hade ett bra hus med mycket gott fika. Vi hamnade ofta hos honom och det blev ofta att vi kollade på film i deras källare.
En kväll var det jag, Steve, en kille som vi kan kalla Nich och en annan som vi kan kalla Dave som hade hamnat i källaren. (Det kan ha varit andra där också - men den här kvällen satte sådana traumatiska spår hos mig att jag har små minnesluckor. Var du där så får du självklart cred i efterhand, säg bara till.)
Fika ja. Den här kvällen rostade vi bröd, och vi skulle säkert titta på Pretty Woman. Den har jag och Steve, som vi kallar honom, säkert sett 297 ggr - utan att överdriva särskilt mycket.
Men vi rostade bröd. Lite för länge lät vi brödet ligga i, ni vet så där länge så att det börjar ryka och brandvarnaren tar i och säger att: "Nu får det faktiskt räcka!" Fast på ett pipigt sätt.
Steves familj, The Charlson Family (som vi här kallar den), bodde i ett hus med souterrängkaraktär. På baksidan fanns en liten gräsmatta och sen var det en liten skog med träd. Fönstren som vi öppnade för att vädra ut brödrostlukten, vette mot skogen - och plötsligt märkte vi att det flög in nåt genom fönstret!

Var det en fågel? Var det en drake? Var det ett flygplan?
Nej, det var något mycket värre!

En fladdermus hade lockats dit av sin, som den trodde, vän brandvarnaren - för tydligen pratade de samma språk. Höga, gälla toner var tydligen ett meddelande som betydde: Kom hit en sväng!

Fyra grabbar i tonåren kan vara hur kaxiga som helst, men de kan också vara hur mesiga som helst. Det som dock är bra med fyra grabbar i tonåren är att de är driftiga och kommer på hur man ska lösa problem, gärna ihop.

"Vi måste få ut fladdermusen" var det någon som sa.
"Jamen hur?" var det någon annan som frågade.
"Men är inte den farlig?" var det någon annan som undrade.
"Jo, man måste akta sig för klorna som den har på vingarna. Om den klöser en i ansiktet så kan man bli blind!" var det någon annan som visste.

Hur skulle vi göra?
Plötsligt hände det! Fladdermusen blev skrämd och flög upp på övervåningen - och jag kan nog erkänna att vissa av oss hojtade till av förskräckelse!

Vi smög upp för trappan och såg att den hade satt sig uppe i hörnet av korridoren, bort mot Steves rum.
Nu hade vi en plan. Det fanns ett fiskenät som vi kunde spänna upp i korridoren, för då skulle ju fladdermusen lätt kunna fångas i det och så skulle vi kunna släppa den fri - för det var ju det vi ville.

Sagt och gjort. Vi spände upp nätet - som vi vikt dubbelt för att göra maskorna mindre - och så började vi diskutera hur vi skulle locka fladdermusen in i nätet. Den var ju farlig ju, med sina klor och allt.
Jag erbjöd mig att försöka. (Inte för att jag var någon extra modig kille, det kan de andra intyga. Minns man efter lite grann så var jag definitiv den där tönten, lite knubbig och messnäll, som alltid finns med kring de här snygga, coola killarna - faktiskt en exakt beskrivning av vårt "gäng" på den tiden! De är för övrigt fortfarande coola och snygga, och jag är lite knubbig och fortfarande messnäll. De är också snälla. Glöm inte det.)

Hursomhelst. Jag tog på mig en luvtröja och satte på mig slalomglasögon och handskar. Ansiktsytan som fladdermusen skulle kunna klösa sönder var minimal, på gränsen till obefintlig. Jag var redo. Jag tog mitt lilla vapen (jag tror det var ett suddigum eller en liten pappersbox -litet och mjukt var det för jag ville ju inte skada fladdermusen) och började krypa in i korridoren. Jag kom förbi toalettdörren på min högra sida, dörren till kontoret på min vänstra sida och till sist var jag precis nedanför fladdermusen. Har ingen aning om hur lång tid den här sträckan på max tre meter tog att förflytta mig på - tiden stod absolut stilla - men till sist var jag där. Jag började kasta upp suddet mot fladdermusen, men rädd som jag var tog jag ju inte direkt tid på mig för att sikta utan jag låg nästan platt på marken livrädd för klorna, och då var det svårt att träffa rätt.
Till slut träffade jag. Fladdermusen flög mot vårt nät och vi tänkte: Nu har vi den! Äntligen!

Men vad händer? Jo, fladdermusen viker in sina vingar och flyger rakt genom nätet och sätter sig på en tavla i vardagsrummet. Helt sjukt! Maskorna var säkert bara nån centimeter stor, och den flyger rakt igenom - utan att fastna i nätet.

Jag vet inte hur länge vi höll på med att jaga den här stackars fladdermusen fram och tillbaka i Familjen Charlsons vardagsrum och kök, men till sist lyckades vi kasta en filt på den, få en korg över den och sen sticka in en bok under korgen - lite som man gör ibland om man fångar getingar eller humlor på sommaren - och då fick vi se hur stor och farlig den var på nära håll.

Den var kanske fem-sex centimeter i kroppen, och med kanske 15 centimeters vingspann - alltså ingen stor Drakula direkt... men gosse vilken kväll det var! Och vi lyckades släppa ut fladdermusen som jag faktiskt tror var oskadd - fysiskt. Psykiskt vågar jag inte säga något om...

Hur gick det med fågeln ikväll då? Jo, du kan kalla mig the bird releaser hädanefter.
With my bare hands (fast med plasthandskar) fångade jag den och släppte ut den i friheten. Sen stängde jag fönstret.