Ett inlägg om klockor

Min biologiska klocka är lite märklig. Eller sovklocka, menar jag förstås.
Den gör lite som den vill.
När det vankas morgon så vill min sovklocka (inte alarm) att jag helst ska fortsätta sova. Det vill inte mitt alarm, eller min boss heller för den delen. Eller mina barn.
Förmiddagen är en tid på dygnet då jag strögäspar. Inte för att jag är särskilt trött, men ändå lite sådär så att jag känner av att jag behöver drogen kaffe för att hålla mig alert. Post meridiem, alltså efter lunch, brukar jag drabbas av något som kan liknas vid ett koma som man får när man ätit palt. Inte så ovanligt, men ack så typiskt.
Den här klockan, den gör att jag på eftermiddagen är väldigt trött, lite som vore jag en koala. Detta håller lätt i sig ett par timmar och jag gäspar och gäspar och gäspar och gäspar. Sen brukar jag natta barn och då piggnar jag till. Och kommer igång.
Då är klockan tio. På kvällen, that is.
Och jag är pigg som en mört, och kan inte somna. De senaste kvällarna har jag stämplat ut efter klockan ett, och det är i senaste laget. Även för mig.

Men nu då. Ikväll är det JVM-final i hockey. Sverige mot Ryssen. Jag har inte sett en match och kommer säkert inte se en ända det här JVM:et. Det brukar nämligen bli så.
Min bror, han är också väldigt idrottsintresserad. Jag minns när han bodde hemma och brukade gå upp och kolla Canada Cup-matcher mitt i natten. Jag försökte också göra det. Ställde väckarklockan, tog mitt täcke och gick och satte mig i soffan bredvid honom.
Han brukade bara skratta åt mig och säga till mig att jag skulle gå och lägga mig igen, så då gjorde jag det.

Jag gillar min bror. Han kommer nog se matchen ikväll. Han har säkert för-sovit lite, rutinerad som han är. Det hade varit kul att se matchen med honom, bara för att se hur han skulle behandla mig när jag kom tassandes med mitt täcke till soffan. Han skulle nog skratta.

Nu är det en timme och en kvart kvar tills nedsläpp. Både enligt min sovklocka och sen den här vanliga klockan jag har.

Heja tre kronor.