Ett sedvanligt klagoinlägg på min blogg

Det här med dagbokeriet som en sån här blogg kan vara.
Det är väl lite så jag har tänkt. Att jag ska kunna kolla tillbaka om tusen år och se vad som hände då, och då.

Och så vill jag att det ska vara lite roligt. Både för mig och för andra på internet som har hittat hit. Jag brukar ha såna här dalar emellanåt, och det är ju ganska värdelöst. Åsså får jag prestationsångest. Tänker att det jag skriver nog inte är nåt roligt eller spännande ens för mig själv, som äger bloggen.

Men jag vill inte sluta heller. Så det kommer jag inte att göra.

Och jag ska bara vässa på mitt självförtroende lite, så kommer det här att bli jättebra. Om en stund. Kanske. Hoppas jag.

Medans vi väntar på nåt sånt där bra så kan vi komma ihåg att jag ringde arbetsförmedlingen idag för att avanmäla mig. Han som svarade hette Stefan Karlsson och pratade norrländska. För mig innebar det ganska mycket glädje.
Och det är ändå sånt som gör att det trots allt finns lite positiva strimmor nånstans där bakom gråttet.