Ett inlägg om kaffeelitism

Köpte ett paket finkaffe häromdagen.
Tydligen tog det på krafterna eftersom jag inte har bloggat ens från innan dess.

Det är ingen hemlighet att jag dricker kaffe. Jag är ingen nörd som kan känna bönors rostning eller från vilken liten gård i etiopien som just de där bönorna är plockade, eller vilken jordmån som plantorna vuxit ur. Ej heller har jag, eller kommer att kunna, räkna ut vilken temperatur som bönorna har torkats i för att maximera fylligheten och fruktigheten.
Jag vet att det finns bönor som heter Robusta och Arabica. Sen gillar jag att dricka mitt kaffe svart.

Det finns en kaffebutik i en stad nära den byn som jag bor. Där "brukar" jag köpa kaffe när jag har råd och tid. Jag gick in där i fredags. Det var lite mulet ute, jag hade ätit lunch utan sällskap.
Inne i butiken var Chefen och en medarbetare. Inga andra kunder, nästan.

Jag gick till kaffehyllan för att välja vilket kaffe jag skulle köpa den här gången. Mitt mål var att köpa ett kaffe som jag kunde ge bort, men också ett kaffe som jag kunde behålla åt min egen familj. Chefen för kaffeaffärn kom fram för att prata, och jag stålsatte mig för ett sales pitch av Guds nåde. (Det brukar nämligen bli det. En gång försökte Chefen på kaffeaffärn att sälja ett kvarts kilo kaffe för 350 spänn åt mig, innan barnbidraget hade kommit in på kontot. Argumentet var att - jamen, det blir ju ungefär 30 kronor per kopp, och det har du säkert betalat på nåt café nån gång för lite blaskigt gamm-bryggt kaffe. (Ordet gamm-bryggt är mitt eget, reds anm.)

Den här gången blev det två paket för en knapp nittiokrona stycket, även om Chefen försökte pracka på mig ett limited edition för 130 pix.

När jag stod i kassan för att betala sa Chefen för kaffeaffärn nåt som störde mig. Som jag skulle vilja ta upp här, med er.
Chefen sa nämligen: "Ja, numera så tackar jag inte ens ja till en kopp kaffe, om jag inte vet att det är nymalet och bra. Enda undantaget var när min gamla mormor bjöd mig, då drack jag för att hon inte skulle bli besviken."

De här orden gjorde mig ledsen. Kaffeelitism. Så får det inte vara, tycker jag.

Ibland har jag hört att folk nästan inte har velat bjuda mig på kaffe för att jag en gång i tiden jobbade på kafé och ordnade så internet fick en Caféskola, och det har varje gång gjort mig lite ledsen.
Kaffe får för mig gärna vara gott, gärna bryggt på nymalda bönor från nån liten kaffegård i Långbortistan men det får också gärna vara (i det närmaste) odrickbart - om det är i ett sammanhang i gemenskap med vänner.

Nu kanske jag får kaffekonnässörerna på mig, men det är jag beredd på.

För kaffeelitism är inget jag ställer upp på. Om du bjuder mig på pulverkaffe med ljummet vatten och trevligt sällskap - då är jag inte den som tackar nej i första taget.

Jag har halva paketet finkaffe kvar. Vem vill komma och smaka?

Ett inlägg om självinsikt

Jag glömmer inte bort Kavelmora Ink.

Jag tänker mycket.
Lite för mycket, ibland. Jag mår bra, men tvivlar ändå. Min dröm är att vara äkta, men det får man väl inte säga i det här landet för då blir man väl falsk.
Såg på fotboll med lite grannar igår. Insåg att jag verkligen har svårt för en spelare i ett av lagen som möttes, och jag kom på mig själv med att skratta till när nån råkade tackla till honom. Inget jag är stolt över, men tydligen har jag sånt i mig också. Jag vet ändå att jag är en omtänksam och ärlig person.

Jag kan bli väldigt besviken på dubbelmoral. Jag blir så otroligt störd när jag ser människor som rider på höga hästar, som ser flisan i andras ögon men inte timmerstocken i sitt eget. Jag är sjukt rädd att jag är en sån, själv, (så om ni märker det så kan ni väl säga till?)

Men jag vågar nog tro att jag inte är sådan.

Sen TROR jag att man tjänar på att (försöka) behandla andra som man VILL bli behandlad själv och inte behandla andra som man BLIR behandlad själv.

Vad tror ni? Eller har ni glömt bort Kavelmora Ink?

Fredrica

När jag berättar för folk om mina syskon så tycker de flesta att det är lite festligt med våra namn. Christina - Christian. Fredrica - Bernice. Och så jag, Fredrik.
Alla namnen hör ihop, lite som i ett pärlband av fina.

Idag är det mittenpärlan som Kavelmora Ink ska handla om. Eller om en av mina tre favoritsystrar, som jag brukar beskriva henne.
Hon med mest likt namn. Fredrica.

Fredrica var fartfylldast. Hastigast. Central, inte bara i syskonskaran utan även i livet. Min syster.
Hon var cool, (är cool) och jag var (är) alltid lika stolt när hon presenterar mig som hennes bror.

Hon flyttade till Lycksele i gymnasiet och det var en fröjd att åka och hälsa på henne. Sitta på fiket Duvan med henne och hennes coola kompisar. Som en like, även om jag alltid var sju år yngre.
Fredrica flyttade hem till vårt hus och bodde i grannrummet. Jag var nog en ganska störig lillebror. Hon gjorde alltid som hon ville, och det fascinerade mig. Fascinerar mig fortfarande.

En gång hade vi satt upp ett tält i trädgården. Hon hade börjat spela fotboll och skulle iväg på första matchen med Betsele IF. Jag sa till henne att jag nog trodde att hon kanske skulle få börja på bänken. Fel av mig. När hon kom tillbaka till tältet så berättade hon att hon hade fått börja på topp. Såklart.

Det var Fredrica som tillsammans med min fru lärde mig att prata om saker.
Vi bodde båda i Stockholm och våra föräldrar var nere på besök. Vi hade ätit indisk mat. Fredrica och jag gick upp på Skinnarviksberget och där förstod jag att man kunde prata om saker. Att man bör prata om saker. (Eller förstod och förstod, jag kanske smakade på att man kan göra det. Sen har det ju tagit ganska lång tid för mig att komma fram till att man verkligen ska och behöver prata om grejer för att göra livet lite enklare. Men ändå.)

Jag hyser en enorm respekt för min syster och jag vet att hon känner lika för mig. Hon säger det när hon peppar mig, vilket hon gör ofta.
Hon är väldigt stark, min syster. Sånt gör mig väldigt imponerad.

Förra veckan hälsade jag på henne, lite i smyg. Alltså, hon visste att jag var där, men inte så många andra. Vi hann prata och jag gillade det.
För jag gillar min syster väldigt mycket.



När jag skriver om mina syskon så är det ganska hyllande, och det kanske verkar suspekt. Som om jag döljer en massa - för alla vet väl att syskon inte BARA har gott att säga om varandra??
Vi är som alla syskon, tänker jag. Men vi har också en historia med syskonfejd i vår släkt, och då passar det ganska bra att vara rädd om varandra.

För jag tycker väldigt mycket om mina syskon, trots alla våra fel och brister.
Jag fokuserar på det festliga med oss syskon.
Typ som det här med våra namn.

18 april. Dagens datum

Idag fyllde hon år, min fina fru.
Hon fick en cykel på köpet.

Jag är glad. Passar på att njuta över det. Hoppas lite av gladet kan spilla över på andra.
Så tänker jag.

Ett inlägg om saker ni säkert redan vet

Ni vet när man behöver (vill) handla en present till sin fru och diskuterar med sin äldste son vad som man borde handla, och förslagen är de här:
1. TV-spel
2. Film
Då vet man att han egentligen önskar saker till sig själv.

Sen vet ni väl när man går på stan för att faktiskt försöka köpa en bra present till den här mamman och frun och sonen har ett äpple som han går och gnager på. Och så klagar han lite på att han har en lös tand men det enda som du egentligen tänker på är att hitta den bästa presenten ever och att han förmodligen bara sjåpar sig med löstandandet. Och så hittar du en bra present som du ber kassörskan slå in.
Men mitt i alltihop så börjar sonen hojta till på det där gråtiga sättet och så VERKLIGEN klagar han på att han har tappat tanden - allt medan tårar rinner och paket slås in - och när du tittar dit så ser du blodet och den där lilla tandflisan sitta fast i underkäken. Lite, lite.
Då tar man fram det norrländska lugnet och minns att man själv har tappat en tand på typ exakt samma sätt.

Men sen, när man kommer hem, och sitter vid matbordet och pratar. Och mamman frågar vad man egentligen gjorde på den där affären, och sonen börjar svara att vi var där för att köpa bajs.
Det känner ni också till va?

För det var väl inget konstigt, det här va?

Christian

Min tio år äldre bror.
Min idol.
Han som saknade ett kassettband i ett par månader innan jul bara för att jag hade slagit in det med tanke att jag i alla fall skulle ge honom en fin present för en gångs skull, något som han gillade.
Det är honom som jag vill skriva om idag.

Jag pratade med honom på telefon idag. Det var ett härligt samtal.
När jag var liten, och han stor, så var det lycka när han ville leka med mig. Det var han som lärde mig cykla medelst att han släppte taget om pakethållaren när jag trampade på som bäst, i tron om att han höll så hårt som han sa att han gjorde.

Tio år är en evighet när man är 6 år gammal och ens storebror cyklar iväg till skolan, tolkande på sin bästa kompis Patriks moped med vänsterfoten uppe på moppens pakethållare.
Tio år är ingenting när man fyller 30 och får ha fest tillsammans med sin 40-årsbrorsa (och idol).

Jag minns när min syster Bernice och jag tog rälsbussen till Skellefteå för att hälsa på honom när han gick i gymnasiet. Jag minns när jag hälsade på honom i Umeå där han gjorde lumpen. Han delade lägenhet med ett par andra grabbar och jag överdriver inte när jag säger att det var 40 rum i den lägenheten. Vi kollade på wrestling och åkte Ford.
Jag minns när han skulle åka och hälsa på någon söderut. Mamma och Pappa hade önskat att han flög ner, min bror ville köra motorcykel. Han gick med på att flyga och Mammas och Pappas miner när vi såg honom glida förbi i korsningen Vilhelminavägen-Linnévägen i sitt skinnställ och vita solglasögon var... snopna. Och lite upprörda.
Sen flyttade han hem till vårt hus. Han byggde om rummet, tog bort kallgarderoben och satte upp den där ljusgröna panelen. Han köpte video. Filmerna var Coctail, 48-timmars jakten och Tracy's Hämnd. Det Stora Blå. (Den såg jag aldrig klart.)
Han anlitade mig som, tja, assistent. En krona per bäddning av hans säng. Det var en en-och-tjugis-säng som han hade gjort själv (såklart). Jättesvår att bädda, för en elvaåring. Men det var kul att följa med den där morgonen när han skulle leverera ut tidningar.
Han jobbade för ett budföretag i stan vi bodde i. På morgnarna levererade han tidningen, och på dagarna körde han ut paket och kvällstidningar. Jag brukade åka med på dagarna, men en morgon åkte jag med. Aptidigt. Det var en solig morgon och det var spännande att se den där farbrorn i Björksele som tydligen alltid stod ute och väntade på tidningen. Höra min bror morsa på honom och sen gasa hemåt.

Jag minns talet jag höll på bröllopet. Det var nog mitt första offentliga tal.

Jag minns när jag blev farbror för första gången. Det var stort. Hela min folkhögskoleklass kallade mig Uncle Fredrik. Jag var, och är stolt som en tupp. En farbrorstupp.
Jag minns hur jag blev vuxnare och själv gifte mig.
Hur min bror, och idol, skulle gestalta mig i vår familjs obligatoriska bröllopssketch om mig. Han gjorde ett, som vanligt, bra framträdande.

Jag minns när min bror började ringa till mig. Ringa för att prata om lite tråkigare saker. Hur han, kanske inte bad om råd men ändå, ville dela saker och tankar med mig. Sin lillebror.
Jag minns när han mer frekvent började komma ner till oss för att hälsa på. Alltid på genomresa, och sällan med längre varsel än att jag knappt hann sätta igång kaffekokarn. (Ibland med lite längre framförhållning, men ändå.)
Jag minns hur jag lyssnade på honom. Jag märkte att han uppskattade mitt sällskap, likt jag alltid hade uppskattat och önskat hans.
Vi blev mer som bröder.
Jag frågade honom om råd och han gav mig dem. Vi började prata.

När han ringer nu så säger jag när jag svarar: "Fredrik." Korthugget. Hans replik är lika korthuggen: "Christian". Sen är det en kamp om vem som ska hinna säga "Läget?" först. "Jo, det är bra." 
 Korthugget. Men kärleksfyllt.

Ni kanske inte förstår det men jag uppskattar min bror. Väldigt mycket.
Vi är bröder.
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst.

Kalas!

Kalas i Bystugan för Nigge - check.

Byta däck på bussen - check.

Bra dag - check.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Christina

Jag är yngst av fem syskon.
Det är dags för mig att skriva ett inlägg om var och en av dem. Jag har väntat länge nog.
Ingen av dem vet om detta eller har gett sitt godkännande. Det gör det hela lite mer pirrigt.
Det kommer bli min bild av dem, hur jag har upplevt dem. Jag har ju haft dem kring mig i över 33 år och under den tiden hinner man ju samla på sig lite.
Utan inbördes ordning börjar jag med min äldsta syster.

Christina.

Hon är tolv år äldre än jag. Jag minns henne som en omhändertagande storasyster. Kanske världens snällaste. Fastän hon förmodligen tyckte att jag var bortskämd, vilket jag såklart var, så visade hon det aldrig. Någonsin.
Det var till henne jag åkte tåg när jag fyllde typ tio. Hon bodde i Örebro och vi besökte svampvattentornet och en rolig minigolfbana med loopar och udda banor.
Hon skrev alltid vykort till mig. Ofta var det nån frän bil på framsidan - ett favoritkort var på en guldfärgad Corvette. I höstas fick jag se de här gamla vykorten när jag var uppe i sommarstugan, och minnen väcktes.
Christina bodde inte i samma hus som mig särskilt mycket, hon åkte iväg för gymnasiet och högskola. Därför har jag inte så många minnen om hur det var att växa upp i samma hus som henne, men det gör inte så mycket. Jag har ju andra bra minnen.
Jag minns att hon flyttade tillbaka till vår stad, till en lägenhet med kabel-tv. Där fick jag se hockey-VM och Wrestling, sånt som var viktigt när man var fjorton. (Tydligen.)
Det var till hennes lägenhet man flydde när man ville känna sig lite vuxen. Tror inte hon nån gång sa till mig att jag inte var välkommen.
Jag minns när hon berättade att hon skulle få sitt första barn. Det var ett stort ögonblick. Vi satt i köket med våra föräldrar och jag blev glad. Jag är osäker om jag visade det tillräckligt, men jag blev det i alla fall.
Sen flyttade jag och började bli vuxen. Jag blev ganska svag på att höra av mig till henne, jag är det fortfarande.
Vi har mötts på högtider, ett par gånger per år.

Christina har alltid ställt upp. Jag tänker att hon bör få en medalj.

Jag minns när hon och min bror överraskade en annan av våra systrars 30-årsfirande. De körde typ 80 mil och hade en videokamera där de hade filmat resan (har jag i alla fall inbillat mig). Det är ett av mina favoritminnen, hur de kom ner i källarlokalen och var alldeles fnittriga och överraskande.
Hon har varit så sansad, min fina storasyster. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja prata mer med henne. Stämma av mina minnen, för att se om det verkligen var så som jag minns det.

Nu spelar vi mest wordfeud ihop. Hon vinner såklart. Inga silkesvantar för att jag är lillebror inte, och det gillar jag. (Eller jag gillar ju inte att förlora, men det förstår ni väl.)

Jag undrar också om jag nån gång skrev nåt vykort tillbaka?

Dagens inlägg. Om karens

Dagens inlägg är lite inställt. Inte för att det inte har hänt något idag - jag har ju ändå varit hemma och karensdagat mig efter gårdagens onämnbara sjukdomsupplevelse.
Om jag har varit själv och kurerat mig? Nej, självklart inte! Sig/Hen var hemma också - det gjorde det hela SÅ mycket mer enkelt.
Det är charmigt med tvillingar - för om den ene är nöjd så är den andre oftast missnöjd. Men så byter de, helt plötsligt.

Jaja. Det var mulet ute också, men vi åt glass till mellanmål.

Och så skrev jag ett brev till min brevkompis men nu måste jag sova. Imorgon ska jag ju få betalt för att vara sjuk, och då gäller det ju att vara pigg!
Så därför hinner jag inte skriva nåt inlägg här, hoppas på överseende.

Ett inlägg om påsken

Jag vill också skriva ett inlägg om påsken, jag har ju gjort det de senaste två påskarna som Kavelmora Ink har funnits.
Inte den här påsken heller satt jag på ett fjäll, nergrävd i en snögrotta iklädd t-shirt, skoteroverall halvt avtagen och knuten om midjan och solglasögon.
Igår åt vi yoghurt till middag, inte ett enda ägg kom över tröskeln till vårt hus. Inte en endaste centiliter påskmust avnjöts - det var som en vanlig lördag.

Det gick bra ändå. Vi matade grannarnas kanin och gick ner till Mästersnickarn och hans bror. Tur de hade olika färg på mössan - annars hade vi aldrig sett skillnad på dem. Vi spelade Mario Kart och kollade på fotboll. (Helena var sjuk, annars hade vi aldrig spelat Mario Kart.) Jag vill naivt tro att det var en bra påskaftonslördag. (Jag kan ha fel.)

Idag däremot var det en klassisk påsklunch i pipe linen. På väg till Hökviken, där lunchen skulle avnjutas, så valde jag att hälsa på alla bilar vi mötte. Inte en enda hälsade tillbaka och det gjorde mig något besviken. Syftet med att jag hälsade på alla bilarna var ju egentligen att de skulle få fundera resten av den här påskdagen vem det egentligen var som hade hälsat på dem, men nu verkade det ju inte som om nån såg det ens. Jaja. Jag får försöka igen.

Äggmålning, sillätning och påskgodisätning. Som det sig bör. Och att vi sen vid hemkomst stekte på lite grillkorvar med tillhörande bröd som yngste sonen ville ha skurna i bitar så att han kunde äta dem med sked - det klassar vi i kategorin som saker som inte riktigt sig bör, men funkar.

Jag tror för övrigt att en annan än mig uppstod för en massa år sedan och så tror jag att jag ska gå och lägga mig nu. Det är ungefär de likheter jag kan komma upp med.
Glad Påsk.

Ett inlägg om en lek

I ungefär två dygn försvann jag in i en retreat. Sa inte till så många vart jag skulle, utan bara åkte.
Själen behövde läkas lite, och då var det tydligen så att jag behövde rymma lite.

Det var otroligt skönt. Så där gammeldags skönt, som det var förr i världen, ni vet. Jag fick bo i en fin lägenhet, fick promenera, dricka kaffe på lokal, andas. Allt sånt där som jag tydligen behövde.

När man är trött i själen, liksom förkyld i hjärtat, så behöver man byta miljö lite. Tydligen. Och ibland så behövs det tydligen bara två dygn för att man ska må lite bättre. (Just nu.)
Vi lekte en lek också, lägenhetsinnehavaren och jag. "Jag är bra på..." hette den leken. Den gjorde ganska mycket för självkänslan, den leken. Det är en mycket svårenkel lek. Det enda man, eller kvinna, behöver göra är att säga: "Jag är bra på..." och så det som man faktiskt är bra på. Och så turas man om. Det måste vara grejer som är positiva - inte grejer som egentligen drar ner ens värde - men det förstod ni väl?

Så mitt förslag till er här nu på påskaftonskvällen är väl att leka den här leken en stund.
Lycka till, berätta gärna för mig vad ni är bra på.

Jag är bra på att äta påskgodis. Så bra så att det nästan är slut.

Ett inlägg om arghet

Gårdagskvällen bjöd på fotboll. Man kan säga att jag brusade upp, lite lagom mot slutet av matchen. Jag upprördes av fuskspel, fulspel och filmningar.
Jag har begåvats med en lång stubin, men vissa saker stör mig nåt så in i norden. Saker som trycker på knappar som gör att jag bli arg. Inte kasta-saker-i-väggen-arg, men lite lagom sådär rosenrasande som man kan bli.
Folk vet nog inte om att jag kan bli arg. Med folk menar jag både vänner, kollegor och familjemedlemmar. (Jag vill i alla fall tro att folk har den bilden av mig, men jag har säkert fel som vanligt - och då ber jag om överseende för det.)
Men jag kan bli det. Jag har blivit så arg att jag  har slagit sönder en hand (dessvärre min egen) när en son jag har inte ville ta på sig sin overall.

Jag är också lite skygg för konflikter. Det har eskalerat den senaste tiden och jag har blivit ännu bättre på att dölja mina känslor. Men det är så skönt att inse att man, i det här fallet jag, är mänsklig. En man som kan, och bör få, bli arg.

Som igår. På fotbollen. Det var lite befriande att få utlopp för adrenalin. Gör man inte det så exploderar man.
Som idag. När jag skulle ringa en kundtjänst för att få igång portomaskinen vi har på jobbet. Låt mig berätta:
Jag ringde och började be om hjälp, som jag naivt tänkte att jag skulle kunna få. Min fråga löd något sånt här: Hej, jag heter Fredrik och jag har en portomaskin som jag skulle vilja ladda med stålars. (Kanske använde jag annnat ord än stålars, men det är inte relevant för historien.) Vet du vad som kan vara fel eftersom jag inte lyckas?

Här hade det varit jättelätt för kundtjänstemannen att på ett trevligt sätt fråga vad jag hade försökt göra, och utifrån den informationen givit mig tips på vad som skulle kunna tänkas vara fel, och på så vis tillsammans med mig komma fram till hur vi skulle kunna lösa problemet.
Men. Istället valde han en annan metod: Att mästra.

"Jo förstår du, jag jobbar ju bara halvdagar men vi får nog in en tre-fyra samtal per dag med såna här fel, och i nästan alla fallen så är det inte maskinen det är fel på, utan användaren."

Så sa  han. Och då, mina läsare, så lyckades han trycka på en ilskknapp hos mig som gjorde att jag närapå kastade min arbetsplats halvglappa telefon i väggen. För jag blev arg. För så säger man inte till en kund, som ber om hjälp.
Sen fortsatte telefonsamtalet i, låt mig inte säga muntra, ordalag (men gudskelov så lyckades jag behålla kylan) tills jag lyckades avsluta, med en extra hård tryckning på smartphonens skärm - som för att markera min ilska.
Sen löste jag problemet genom att sudda ut två prefixnollor och så lyckades jag ladda pengarna. I affekt.

Efter det fick jag vandra runt lite utanför mitt akvarium för att lugna ner mig, samt mina skärrade kollegor som aldrig sett mig lite förargad.
Men jag kunde inte släppa det riktigt så jag ringde tillbaka och berättade för kundtjänstemannen vad som hade varit fel och att han med fördel kunde tänka på sitt bemötande av kunder nästa gång - men det var nog information som han inte var riktigt mottaglig för.

Så vad ska vi lära oss av det här inlägget då? Jo, det är dels att aldrig filma i fotboll eftersom det gör folk arga plus att kundtjänstehens bör, ska och måste åtminstone FÖRSÖKA hjälpa sina kunder om de inte vill bli omskrivna på Internet.

Och sist men inte minst är att man kan få bli arg.

Ett inlägg.

Är hemma med Leonard som är sjuk. Såklart har han den onämnbara sjukan. Det är synd om honom, men han är tapper. Han vill mest spela Mario Kart.

Själv mår jag jag blandat. Ena stunden bra, nästa stund ganska lågt. Det är svårt och jag envisas med att fundera hur andra tänker.
Jag tänker väldigt mycket hela tiden. Den här helgen (och typ ett par år) har jag funderat på min bakgrund, min uppväxt, mina erfarenheter. Jag tänker hur chefer jag haft har påverkat mig, hur klasskompisar jag mött har gjort mig till någon, hur vänner har mejslat mig till att vara mig, hur min släkt och familj har bidragit till att jag är den jag är idag.
Det är lite som en tonårsrevolt. Eller 34-årskris.

Och jag envisas med att tänka på hur andra tänker.

Jag skulle så gärna bara vilja att jag kunde få våga vara den jag är. En glädjande person som också kan ta plats. Jag vill fortsätta vara lugn, inte orolig för minsta lilla som jag är nu.

Min eviga (just nu) teori är att vi människor är liiite för svaga på att lyssna på varandra. Vi är lite för rädda för olikheterna. Vi behöver inte hålla med alla - för gjorde vi det så skulle vi lika gärna kunna ha likadana uniformer och bara gå i raka led utan att titta åt sidan - men vi kan i alla fall lyssna på varandra. Och respektera varandra med ärlighet.

Tills jag kommer dit så får ni väl om ni vill dras med mina varierande inlägg, jag har ju bara ett Kavelmora Ink och här ska tydligen allt rymmas. Trams och allvar. För sån är jag.

Med det sagt så hoppas jag att Leonard vaknar snart så vi får gå och spela Mario Kart.