Ett inlägg om kaffeelitism

Köpte ett paket finkaffe häromdagen.
Tydligen tog det på krafterna eftersom jag inte har bloggat ens från innan dess.

Det är ingen hemlighet att jag dricker kaffe. Jag är ingen nörd som kan känna bönors rostning eller från vilken liten gård i etiopien som just de där bönorna är plockade, eller vilken jordmån som plantorna vuxit ur. Ej heller har jag, eller kommer att kunna, räkna ut vilken temperatur som bönorna har torkats i för att maximera fylligheten och fruktigheten.
Jag vet att det finns bönor som heter Robusta och Arabica. Sen gillar jag att dricka mitt kaffe svart.

Det finns en kaffebutik i en stad nära den byn som jag bor. Där "brukar" jag köpa kaffe när jag har råd och tid. Jag gick in där i fredags. Det var lite mulet ute, jag hade ätit lunch utan sällskap.
Inne i butiken var Chefen och en medarbetare. Inga andra kunder, nästan.

Jag gick till kaffehyllan för att välja vilket kaffe jag skulle köpa den här gången. Mitt mål var att köpa ett kaffe som jag kunde ge bort, men också ett kaffe som jag kunde behålla åt min egen familj. Chefen för kaffeaffärn kom fram för att prata, och jag stålsatte mig för ett sales pitch av Guds nåde. (Det brukar nämligen bli det. En gång försökte Chefen på kaffeaffärn att sälja ett kvarts kilo kaffe för 350 spänn åt mig, innan barnbidraget hade kommit in på kontot. Argumentet var att - jamen, det blir ju ungefär 30 kronor per kopp, och det har du säkert betalat på nåt café nån gång för lite blaskigt gamm-bryggt kaffe. (Ordet gamm-bryggt är mitt eget, reds anm.)

Den här gången blev det två paket för en knapp nittiokrona stycket, även om Chefen försökte pracka på mig ett limited edition för 130 pix.

När jag stod i kassan för att betala sa Chefen för kaffeaffärn nåt som störde mig. Som jag skulle vilja ta upp här, med er.
Chefen sa nämligen: "Ja, numera så tackar jag inte ens ja till en kopp kaffe, om jag inte vet att det är nymalet och bra. Enda undantaget var när min gamla mormor bjöd mig, då drack jag för att hon inte skulle bli besviken."

De här orden gjorde mig ledsen. Kaffeelitism. Så får det inte vara, tycker jag.

Ibland har jag hört att folk nästan inte har velat bjuda mig på kaffe för att jag en gång i tiden jobbade på kafé och ordnade så internet fick en Caféskola, och det har varje gång gjort mig lite ledsen.
Kaffe får för mig gärna vara gott, gärna bryggt på nymalda bönor från nån liten kaffegård i Långbortistan men det får också gärna vara (i det närmaste) odrickbart - om det är i ett sammanhang i gemenskap med vänner.

Nu kanske jag får kaffekonnässörerna på mig, men det är jag beredd på.

För kaffeelitism är inget jag ställer upp på. Om du bjuder mig på pulverkaffe med ljummet vatten och trevligt sällskap - då är jag inte den som tackar nej i första taget.

Jag har halva paketet finkaffe kvar. Vem vill komma och smaka?