Ett inlägg om arghet

Gårdagskvällen bjöd på fotboll. Man kan säga att jag brusade upp, lite lagom mot slutet av matchen. Jag upprördes av fuskspel, fulspel och filmningar.
Jag har begåvats med en lång stubin, men vissa saker stör mig nåt så in i norden. Saker som trycker på knappar som gör att jag bli arg. Inte kasta-saker-i-väggen-arg, men lite lagom sådär rosenrasande som man kan bli.
Folk vet nog inte om att jag kan bli arg. Med folk menar jag både vänner, kollegor och familjemedlemmar. (Jag vill i alla fall tro att folk har den bilden av mig, men jag har säkert fel som vanligt - och då ber jag om överseende för det.)
Men jag kan bli det. Jag har blivit så arg att jag  har slagit sönder en hand (dessvärre min egen) när en son jag har inte ville ta på sig sin overall.

Jag är också lite skygg för konflikter. Det har eskalerat den senaste tiden och jag har blivit ännu bättre på att dölja mina känslor. Men det är så skönt att inse att man, i det här fallet jag, är mänsklig. En man som kan, och bör få, bli arg.

Som igår. På fotbollen. Det var lite befriande att få utlopp för adrenalin. Gör man inte det så exploderar man.
Som idag. När jag skulle ringa en kundtjänst för att få igång portomaskinen vi har på jobbet. Låt mig berätta:
Jag ringde och började be om hjälp, som jag naivt tänkte att jag skulle kunna få. Min fråga löd något sånt här: Hej, jag heter Fredrik och jag har en portomaskin som jag skulle vilja ladda med stålars. (Kanske använde jag annnat ord än stålars, men det är inte relevant för historien.) Vet du vad som kan vara fel eftersom jag inte lyckas?

Här hade det varit jättelätt för kundtjänstemannen att på ett trevligt sätt fråga vad jag hade försökt göra, och utifrån den informationen givit mig tips på vad som skulle kunna tänkas vara fel, och på så vis tillsammans med mig komma fram till hur vi skulle kunna lösa problemet.
Men. Istället valde han en annan metod: Att mästra.

"Jo förstår du, jag jobbar ju bara halvdagar men vi får nog in en tre-fyra samtal per dag med såna här fel, och i nästan alla fallen så är det inte maskinen det är fel på, utan användaren."

Så sa  han. Och då, mina läsare, så lyckades han trycka på en ilskknapp hos mig som gjorde att jag närapå kastade min arbetsplats halvglappa telefon i väggen. För jag blev arg. För så säger man inte till en kund, som ber om hjälp.
Sen fortsatte telefonsamtalet i, låt mig inte säga muntra, ordalag (men gudskelov så lyckades jag behålla kylan) tills jag lyckades avsluta, med en extra hård tryckning på smartphonens skärm - som för att markera min ilska.
Sen löste jag problemet genom att sudda ut två prefixnollor och så lyckades jag ladda pengarna. I affekt.

Efter det fick jag vandra runt lite utanför mitt akvarium för att lugna ner mig, samt mina skärrade kollegor som aldrig sett mig lite förargad.
Men jag kunde inte släppa det riktigt så jag ringde tillbaka och berättade för kundtjänstemannen vad som hade varit fel och att han med fördel kunde tänka på sitt bemötande av kunder nästa gång - men det var nog information som han inte var riktigt mottaglig för.

Så vad ska vi lära oss av det här inlägget då? Jo, det är dels att aldrig filma i fotboll eftersom det gör folk arga plus att kundtjänstehens bör, ska och måste åtminstone FÖRSÖKA hjälpa sina kunder om de inte vill bli omskrivna på Internet.

Och sist men inte minst är att man kan få bli arg.