Ett inlägg om stafett och räkning

Skriver tydligen väldigt dåligt när jag är frustrerad.
Skulle helst vilja skriva om härskartekniker och väljer att berätta den här historien som kanske är skåpmat vid det här laget för vissa:
Ni vet när man sitter vid fikabordet, halvtrekaffet i koppen (ja, det blev förskjutet idag) och lite halvtrivselkänsla i kroppen och så börjar kollegorna prata stafettvasan. Man lyssnar lite med ett halvt öra, tills bossen börjar räkna in vilka som ska vara med i laget.

Och hoppar över en.

Då känns det i alla fall som att det är en ganska rolig form av härskarteknik, om nu det fenomenet kan vara det. Någonsin.

(Och till protokollet ska väl föras att jag skrattade mig löjlig, den här gången. Tydligen kommer jag att få nån enkel sträcka, om jag är intresserad, nån gång.)

Jag blir lite mindre frustrerad. Väldigt lite, mindre frustrerad. Men snart är det helg.

Ack Värmeland, Du Varma

När jag gick folkhögskola så hade jag en klasskompis.
Markus hette han, och han var (ÄR) en toppenkille. Lite lättskrämd och kittlig, men det var bara bra.
Han var, och är, en av de smartaste jag känner.
Han är otroligt berest, och det var han som lärde mig och våra klasskompisar att "man måste ha gått på mark eller gräs i ett land för att det ska räknas". Därför, har jag fått berättat för mig av tillförlitliga källor, så klev Markus på en bussresa genom USA av på varje hållplats för att få kliva på mark (som inte var asfalt) bara för att kunna säga att han hade varit i den staten. Det skulle inte förvåna mig om han har varit i typ 300 länder i världen vid det här laget.

I helgen var jag också i ett land, för första gången: Värmland.
Vi var bjudna dit på bröllop och landet gjorde skäl för sitt namn - det var JÄTTEVARMT. Trettio grader, minst, och jag ondgjorde mig över att det inte finns nån sval högtidsdräkt för män att ta till på kalas (förutom kilt och det  hade jag inte packat ner någon).
Men det gjorde egentligen ingenting för det var ett fantastiskt bröllop. Gudomlig vigsel + trevlig fest (i AC-sval hembygdsgård) = fantastiskt bröllop, det vet ju alla.

Väldigt mycket hände såklart den här helgen, men ni vet vad dom säger: "What happens in Värmland, stays in Värmland."

Men jag kan bocka av det på min lista av länder i alla fall.
Undra om Markus har varit där?

Ett inlägg om en bra dag

Dagen efter födelsedagen är alltid lite tom.
Presenterna ramlar inte in i samma takt, grattishälsningarna är inte lika många (även om det är några senkomihågare som vågar säga grattis dagen efter - starkt vågat till er!) och tårtan ÄR ju faktiskt inte lika stor som igår.
Men den här dagen var ändå en toppendag. För mig, åtminstone.
Vaknade en minut innan klockan ringde och huset sov. Solen gick upp.
Jag fick ett brev av min vän. Det gjorde mig mycket glad.
Jag gick till bilen och passade på att träffa min granne vid postlådan. Det gjorde mig mycket glad.
Samtalade med en kund som bad mig faxa honom på hans adress fornamn.efternamn@falun.se. Det gjorde mig mycket glad.
Stressen jag känt på jobbet de senaste dagarna försvann idag, om än så bara för en stund, så ändå. Det gjorde mig glad.
Spatserade ner på stan och köpte en ny skjorta. Det gjorde mig mycket glad.
Fick jobba med att servera middag till ett gäng glada pensionärer som klappade händerna i otakt till musiken. Det gjorde mig mycket glad.
Tappade en bordskniv på en av tanterna. Det gjorde mig inte så glad. Men hennes respons när jag bad om ursäkt gjorde mig glad.
Solen sken varmt idag. Så varmt så jag kvart över åtta kunde stå ute i trädgården i shorts och t-shirt utan att svalkas. Det gjorde mig mycket glad.
Har kommunicerat med fina människor ikväll. Det har gjort mig mycket glad.

Och tårtan från igår, den gjorde mig också glad.
Men nu är det tack och lov tomt på ena tårtfatet. (Bara en kvar, men det är ju en dag imorgon också.)

22 maj. Aka födelsedag

Typ såhär började min dag. Då förstår ni hur jag har haft det idag, va?

Ett till inlägg om att lära sig cykla

Jag måste ändå få försöka beskriva hur det var.
För ett drygt halvår sedan fyllde han fem år. Vi hade gömt cykeln under ett lakan och han blev glad.

Sen kom vintern och cykeln stod i garaget. Med våren kom den fram igen och han började försöka cykla med hjälp av sina stödhjul.
Jag var en usel cykelcoach, tack vare mitt låga tålamod (med mig själv), och kom ofta på mig med att inte vilja föreslå att vi skulle ut och cykla bara för att jag visste att jag skulle bli arg.
Arg på att han försökte lära sig cykla. Arg på att han försökte lära sig hitta balansen. Arg på att han inte ville lyssna på mina opedagogiska råd. Arg på att han som femåring borde fatta.

Vi fick låna en stödpinne, en sån där som man sätter under sadeln med ett handtag så att man som cykelinstruktör kan hålla koll på balansen utan att böja sönder sig. Men stödhjulen satt kvar. Och jag fortsatte att bli irriterad på våra korta cykelträningar, till ingen vinning.

Så en dag, så tog jag bort stödhjulen. Bara sådär. Eller ja, det var ju kanske inte "bara sådär" - jag var ju tvungen att låna en superhylssats av Mästersnickaren, men med dens hjälp så gick det åtminstone ganska lätt. Vi körde lite små cykelturer och modet hos grabben växte och balansen började komma. Så smått.

Igår gick vi ut på förmiddagen, och hör och häpna så var alla på bra humör! Vi (läs Leonard) rullade ner för backen och han satt stabilt på sadeln. Mitt grepp om balanspinnen var ganska lätt, kände jag, och jag blev glad. Vi cyklade bort genom skogen, mot sjön och solen värmde genom ett litet molndis. Jag vågade inte släppa greppet helt om pinnen, men jag kände att han hade kontroll över sin balans.
Nere vid sjön hälsade vi på sommarstugefirare och åretruntboende, och Leonard förklarade för farbrorn i huset ner mot sjön att man med fördel kunde lägga lite extra balans i cykelkorgen om man ville.

På vägen tillbaka kände jag att han hittade balansen.
Jag släppte taget och tänkte på min bror, som lärde mig att cykla, och så tog jag det här kortet. Varken min bror eller Leonard hade en aning om att jag släppte taget, och känslan var för mig härlig.

 

På den plana sträckan, genom ängen som vi har nedanför vårt hus, släppte jag taget helt om balanspinnen och sprang upp jämsides med min nu cyklande son.

Jag har aldrig sett ett lyckligare barn. Han fattade att han cyklade och leendet han bjöd mig på sträckte sig verkligen från öra till öra. Han var överlycklig och jag precis snäppet under i lyckoskalan. Tydligen hördes det över nejden att han var glad. (Källa: den Ömma Modern som stod uppe vid huset.)

Han hade knäckt cykelkoden.

Nu kan han gå hur långt han vill, lite snabbare. För nu kan han cykla.

Ett inlägg om det faktum att Leonard har lärt sig att cykla

Idag fick jag vara med då min äldste son Leonard lärde sig att cykla.

Glädjen i hans ögon när kan insåg vad han gjorde går inte att beskriva. Jag har aldrig sett honom så glad.

Jag blev glad.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om vädret

Imorse vaknade jag av att solen sken in lite genom fönstret.
Eller så var det sig/hens konversation i grannrummet som väckte mig, jag vet inte riktigt.
Vaknade gjorde jag i alla fall och det var ljuvligt. Morgonkaffet smakade sådär gott som man gillar det och allt flöt på.
Jag var i harmoni. Bergochdalbanan var sådär härlig att åka, hirandet i magen kändes skönt. Kände mig smart och rolig, på samma gång.

Vi skulle åka till en lekpark i en annan stad idag. Med svärföräldrarna, och det är lite som att fuska. När de är med så blir det så lätt.

Plötsligt var välmåendet som bortblåst. Inte pga svärföräldrarna, utan bara som vanligt bortblåst. Utan förklaring, som vanligt. Lagom till avfärd. Väldigt dålig timing.

Men vi åkte och ju närmare utflyktsmålet vi kom, desto mer kom finhumöret tillbaka.
Vi klev ur bilen och satsade på rutschkanorna. Såna där plåtrörsrutschkanor som man brukade klä sig i vct för att åka snabbare i. Enda skillnaden från när man åkte dem iklädd vct var att det nu gjorde ont i varje skarv och att det räckte med två vändor (för mig).
Barnen däremot, de åkte som om det inte fanns en morgondag! (Det tror jag nog det gör, så om du läser detta och blir orolig för att du inte hunnit åka rutschkana ordentligt så behöver du inte fortsätta vara det. Tror jag.) Skrattet från blondlockade barn ekade där i dalen och solen sken.
Tills regnet kom. Mitt i fikat. Som en klassisk svensk sommarfilmsscen. Vi packade ihop oss och sökte skydd uppe på scenen. Fem minuter senare var regnet borta och solen sken från en klarblå himmel.
De åkte och åkte och åkte och åkte och åkte tills de var tvungna att lägga sig ner på marken för att vila. Solen sken.
De bråkade inte ens när vi vuxna bestämde att vi var klara - vi fattade ingenting.
Vi bestämde oss för att stanna till på en pizzeria innan vi åkte hem, det kunde ju vara trevligt.
Och det var det, i ungefär fem minuter. Eller mindre.
De var trötta, våra barn, det måste jag tillstå. Och vi var den här dryga familjen som skulle dela på pizzor och där barnen bara gnällde och vägrade och vi föräldrar var omogna och tålamodslösa och allt sånt där som man som restaurangiär inte gillar. Stackars tanten som åt sin finfredagsmiddag i en kakafoni av gälla röster.
Men till slut. Efter att båda de yngsta barnen skrikit över hela restaurangen att de inte hade bajsat orkade vi andas ut där i bilen.
På väg hem. I solsken. Glada.

Vädret är växlande. Som mitt mående. Just nu, ljuvlig solnedgång. Då orkar man lite mer.

Ett meddelande från bloggledningen

Idag får man läsa min facebook om man vill ha sig lite text till livs.

Meddelas nästan bara på det här viset.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om glass

Vi var på konferens idag.
Det var i en annan stad, som jag helst inte vill nämna vid namn.
Receptionisten hette Fredrik och konferenskoordinatorn skötte sig fint. Det coolaste var att de hade en glassmaskin och en smartboard och jag låtsades såklart att jag var expertkommentator på nåt idrottsevenemang. Rit-Timeus hade jag kallat mig själv, om jag finge chansen.

Jag mår egentligen inte så bra just nu. Det är väldigt tråkigt.

Bossen pratade på en hel massa och det kändes ibland som att man gick i skolan. Jag antecknade för fullt och höll nästan på att räcka upp handen när jag skulle säga en sak, men jag hann hejda mig.
Han sa en grej som jag skrev upp och det var det här: "Om man ska göra något så kan man lika gärna göra det riktigt bra." 

Det låter egentligen ganska enkelt. Men så tänker man att man är mitt i livet, mitt i deppet. Det känns som att man inte kan nånting. (Självklart har man fel när man tänker så, men det fattar man inte. Med man menar jag jag.) Hur ska man göra något som känns så utmanande och svårt riktigt bra?

Det är det vi gör. Allihop.
Vi lever våra liv så bra som vi bara kan och vi är jätteduktiga på det.

(Egentligen tror jag inte på vad jag själv skriver, men jag vet att det är sant.)

Och jag vet att jag en gång i tiden, när jag jobbade på Duvan hemma i LSE var grym på att göra mjukglass. Det påmindes jag om idag.
(Sen att glassbilen fick stå utanför huset med tre barn trånande i dörröppningen utan tillåtelse av sina stränga föräldrar att gå och köpa glass, är en annan glasshistoria.)

Imorgon är en annan dag

Den sena timman har varit min skrivtimma.
Jag har valt om lite, för att försöka sova lite mer, och då har skrivtimman blivit lidande. Kanske nån har märkt det, kanske inte. Jag har märkt det.

Bergochdalbanan fortsätter.

Imorgon ska jag på konferens. Berättade för en härlig vän vad vi kommer göra på konferensen imorgon och hon var mycket imponerad. Tills hennes kille frågade om hon verkligen trodde på vad jag sa. Jag förstår inte varför det lät orimligt att vi skulle hinna med Aqua Nova, lasergame, lerduveskytte, besök på framtidsmuseet, lite bowling och en biofilm innan lunch, men tydligen kanske det lät lite orimligt.

Jag tänker att det ska bli spännande att gå på konferens. Det gör jag ju inte så ofta...

Men jag kanske vågar berätta imorgon om hur det var? Om ni vill?

Andningspaus

Det vore toppen med ett uns av Per Morbergs självkänsla och självförtroende.

Vi åkte på kalas idag.
Där sa han som fyllde år att hans fru brukar läsa den här Kavelmora Ink, och att det är en så bra blogg.
På slutet har den inte varit det, tycker jag. Men man får tycka olika, det har jag all respekt för.

Jag hoppas att det kommer bli bättre, framöver.
Tills dess så läser jag lite kokböcker. Eller nåt.

Ni får läsa gamla inlägg eller så går ni ut och njuter av våren tills vi är på banan igen.

Ska bara samla lite kraft. Hoppas det går fort.

Kavelmora Ink. The uncut version

Det finns så mycket som jag inte vågar tänka högt.
Av rädsla för att skriva fel, att såra, att skrämma bort.
Samtidigt tänker jag: "vem bryr sig?"

Jag, uppenbarligen.

Det finns clowner som gråter.
Jag är ingen clown, jag är bara jag.
Mitt starkaste är inte att gråta, har inte gjort det på hundra år.

Helst skulle jag gömma mig i en liten grop, typ nere i källaren.
Det går inte.

Välkommen till Kavelmora Ink. The uncut version.
Vi får se vad morgondagen bjuder.

Ett inlägg så ni inte tror att Kavelmora Ink har gått ur funktion

Drömmer som så ofta att komma på nåt att skriva.
Nåt roligt, nåt intressant, nåt tänkvärt.

Vill egentligen bara få vara den jag är, men är ibland inte modig nog att vara det. Det är den inre kritikern och en massa annat som spökar. Ni är många som läser och uppmuntrar, det gillar jag skarpt.

Jag skulle vilja skriva om alla för-syns-skull-skämt jag velat dra idag. Jag skulle vilja skriva om alla roliga grejer våra barn säger och gör. Jag skulle vilja skriva om knasiga kunder och gäster på jobbet. Jag skulle vilja skriva om ... ja, allt.

Men det får bli en annan gång.
Nu tänker jag spela Angry Birds och sen önska stålars för allt vabbande.

Ett inlägg om den inre kritikern

Precis innan jag sätter mig vid datorn har jag allt klart för mig - jag vet precis vad jag ska skriva.
Sen lägger jag fingrarna till rätta på tangenterna, och så är allt som bortblåst.

Jag hade tänkt skriva nåt självutlämnande, nåt terapeutiskt, nåt otramsigt. Jag tänker försöka.

Vi var på restaurang igår, min fru och jag. Vi hade lånat ut våra barn och skulle utnyttja presentkort. Det var länge sen vi var på restaurang, bara vi. Jag var konstigt nog nervös.
Det har varit ett par ganska bra veckor. Jag har mått bra, varit glad. Det är så jag gillar det, men livet är inte så hela tiden. Inte för nån, tänker jag. Inte för mig, i alla fall.

Min fasad är otroligt tjock, vill jag i alla fall tro. Jag ser lugn ut, trevlig och glad. (Ser väl också lite tjock ut, när jag tänker efter. Man är ju sin fasad, eller?)
Ofta är jag det också - glad alltså - så jag spelar inte - om du nu nån gång skulle springa på mig eller träffa mig på facebook - men det virvlar också under ytan.
Det är inte skryt när jag säger att jag har en dålig självkänsla, att mitt självförtroende ibland är på botten. Så är det säkert för många, så det är inget speciellt med mig.

Eller så är det nåt speciellt med mig. Det handlar ju om mig.

Jag har enormt många inre kritiker. Kritiker som pratar jättehögt och ofta lyckas överrösta mitt eget förnuft. Det stör ganska mycket.

När jag och Helena hade varit ihop ett tag så började jag bli nervös för vad jag skulle prata med henne om när vi sågs. (Varför jag oroade mig för det är ju egentligen helt koko - när man är ny-ihop behöver man ju inte snacka, då ska man ju pussas. Jaja, jag har aldrig sagt att jag är ett geni.)
Det var nån inre kritiker som förmodligen sa till mig att jag inte hade nåt att bidra med i samtalet och att det säkert skulle bli pinsamt tyst, bara för att jag inte hade nåt att säga. Den inre kritikern lyckades alltså sudda ut det faktum att jag var ihop med en av universums bästa konversatörer, duktigt av den.

Såna här inlägg är faktiskt inte ute-med-tycka-synd-om-mig-håven-inlägg, även om det verkar så. Såna här inlägg är de värsta att skriva, och snart hoppas jag slippa.

Jag säger just nu, med det här inlägget, "håll klaffen" (eller egentligen "håll käften") till de inre kritiker som tycker att jag inte ska skriva sånt här.

För jag är också en väldigt bra konversatör. En konversatör som hade en trevlig kväll igår med min fru.

Ni vet hur det är, va?

Ni vet när man jobbar i en reception där det ibland kommer in kvarglömda artefakter? Typ ringar, glasögon och halsdukar och så vidare.
Och så ringer det nån som kanske har glömt ett par ringar som bland annat ser ut som en slangklämma och undrar om man har hittat hens ringar, och man har det. Då blir ofta den här personen som har ringt glad.

Sen när man börjar prata och den här personen som har glömt sina ringar undrar om det går bra att de ligger kvar, eftersom hen bor lite avsides och inte kommer in till stan särskilt ofta och man svarar att det såklart går bra, för det är ju inte världens största ringar som det handlar om.
Och samtalet fortsätter lite med att hen som har glömt ringarna säger att "Ja, de tar kanske inte upp så mycket plats?" och man då svarar att "Hnej, det är ju inte som den där gången som vi hade en upphittad atlantångare på kontoret ett par veckor innan dom som hade tappat bort den kom och hämtade den" och så blir det liksom tyst ett par sekunder.

Då blir man glad att man har ett jobb där det går att skoja lite med folk ibland. Trots allt.

Bernice

Hon heter Johanna i andranamn, jag heter Johan.
Det är fyra år mellan oss. Såklart är hon äldre än jag, eftersom jag är yngst. Det är nog henne jag har spenderat mest tid med under vår uppväxt, och mycken tid av denna har varit rolig.
Jag var verkligen en dryg lillebror, vill jag minnas. Det kanske man ska vara? Jag vet inte.

En gång klättrade vi upp på taket på Backens Skola i Sorsele. Stegen satt på baksidan, och uppe på taket fanns en lucka in på ett kryploft med sågspån.
Vi åkte till min bror tillsammans, med rälsbussen. Det har jag redan berättat, men det tåls att berättas igen. Periskopet hon gav mig i present blev jag jätteglad för, även om jag sen förstod att jag nog fått det för att hon tyckte att det var för kort och att det passade som present till hennes lillebror.
En av de finaste presenterna hon gav mig var ändå cykeln Forever Young som hon köpt för 250:50 på en auktion i pingstkyrkan i Sorsele. Jag minns när hon ledde ut mig, ögonbindelförsedd, och satte min hand på cykelstyret. Det var en röd cykel med böjd stång och limpsadel. Den var tvåväxlad, med bromsväxel. Forever Young. Den hette så, det stod på framskärmen.

Hon har inte bara gett mig fina presenter, min syster. Hon har även varit en som tagit med mig på saker, låtit mig hänga på. Inte alltid, men ofta.

Ingen kan ha en tommare kyl än min syster. När jag brukade hälsa på henne i Umeå så fanns det sällan mer än en kaviartub, lite smör, kanske en gnutta tomatpuré och typ inget mer.

Min syster bor långt borta, i ett annat land. Vi pratar inte varje vecka, hörs inte på facebook särskilt ofta. Men jag tänker på henne varje dag.

Det är väldigt roligt när hon och hennes familj kommer på besök. Då kan man få höra konversationer mellan grabbar i femårsåldern som låter ungefär såhär:
- Are these your cars, Leonard?
- Nej, det är inte Karlsson på taket. Det äj mina bilaj.


Hon är arkeolog, min syster. Det brukar jag skryta om för det är bland det coolaste jag vet. En syrra som är arkeolog, det har ju inte vem som helst. Men jag har det, och det brukar alla få veta.
(Hon har en brorsa som är mötesvärd, men det tror jag inte hon skryter om. Men jag vet inte. Kanske?)

Vi har fått vår mammas hårfäste.

**

Jag skulle kunna skriva bloggmeter om mina syskon. Jag kanske skriver om dem igen.
Jag tycker om dem men jag säger det alldeles för sällan.
Nu finns det på pränt.
Mina föräldrar fick en kudde en gång. Den var formad som ett hjärta, rött såklart. Ett sånt där kärlekshjärta, inte ett sånt man har i kroppen.
Fastsydda på det stora hjärtat fanns fem små tyghjärtan i olika färger, dessa skulle symbolisera oss syskon. Jag trodde alltid att vi hade funnits i mammas mage, alla samtidigt, och sen liksom hade det bara blivit att nån av oss kommit ut. Nu vet jag mer.

Jag vet till exempel att den här bloggserien var som en liten present från mig. För att jag tycker om er.