Ni vet hur det är, va?

Ni vet när man jobbar i en reception där det ibland kommer in kvarglömda artefakter? Typ ringar, glasögon och halsdukar och så vidare.
Och så ringer det nån som kanske har glömt ett par ringar som bland annat ser ut som en slangklämma och undrar om man har hittat hens ringar, och man har det. Då blir ofta den här personen som har ringt glad.

Sen när man börjar prata och den här personen som har glömt sina ringar undrar om det går bra att de ligger kvar, eftersom hen bor lite avsides och inte kommer in till stan särskilt ofta och man svarar att det såklart går bra, för det är ju inte världens största ringar som det handlar om.
Och samtalet fortsätter lite med att hen som har glömt ringarna säger att "Ja, de tar kanske inte upp så mycket plats?" och man då svarar att "Hnej, det är ju inte som den där gången som vi hade en upphittad atlantångare på kontoret ett par veckor innan dom som hade tappat bort den kom och hämtade den" och så blir det liksom tyst ett par sekunder.

Då blir man glad att man har ett jobb där det går att skoja lite med folk ibland. Trots allt.