Ett inlägg om vädret

Imorse vaknade jag av att solen sken in lite genom fönstret.
Eller så var det sig/hens konversation i grannrummet som väckte mig, jag vet inte riktigt.
Vaknade gjorde jag i alla fall och det var ljuvligt. Morgonkaffet smakade sådär gott som man gillar det och allt flöt på.
Jag var i harmoni. Bergochdalbanan var sådär härlig att åka, hirandet i magen kändes skönt. Kände mig smart och rolig, på samma gång.

Vi skulle åka till en lekpark i en annan stad idag. Med svärföräldrarna, och det är lite som att fuska. När de är med så blir det så lätt.

Plötsligt var välmåendet som bortblåst. Inte pga svärföräldrarna, utan bara som vanligt bortblåst. Utan förklaring, som vanligt. Lagom till avfärd. Väldigt dålig timing.

Men vi åkte och ju närmare utflyktsmålet vi kom, desto mer kom finhumöret tillbaka.
Vi klev ur bilen och satsade på rutschkanorna. Såna där plåtrörsrutschkanor som man brukade klä sig i vct för att åka snabbare i. Enda skillnaden från när man åkte dem iklädd vct var att det nu gjorde ont i varje skarv och att det räckte med två vändor (för mig).
Barnen däremot, de åkte som om det inte fanns en morgondag! (Det tror jag nog det gör, så om du läser detta och blir orolig för att du inte hunnit åka rutschkana ordentligt så behöver du inte fortsätta vara det. Tror jag.) Skrattet från blondlockade barn ekade där i dalen och solen sken.
Tills regnet kom. Mitt i fikat. Som en klassisk svensk sommarfilmsscen. Vi packade ihop oss och sökte skydd uppe på scenen. Fem minuter senare var regnet borta och solen sken från en klarblå himmel.
De åkte och åkte och åkte och åkte och åkte tills de var tvungna att lägga sig ner på marken för att vila. Solen sken.
De bråkade inte ens när vi vuxna bestämde att vi var klara - vi fattade ingenting.
Vi bestämde oss för att stanna till på en pizzeria innan vi åkte hem, det kunde ju vara trevligt.
Och det var det, i ungefär fem minuter. Eller mindre.
De var trötta, våra barn, det måste jag tillstå. Och vi var den här dryga familjen som skulle dela på pizzor och där barnen bara gnällde och vägrade och vi föräldrar var omogna och tålamodslösa och allt sånt där som man som restaurangiär inte gillar. Stackars tanten som åt sin finfredagsmiddag i en kakafoni av gälla röster.
Men till slut. Efter att båda de yngsta barnen skrikit över hela restaurangen att de inte hade bajsat orkade vi andas ut där i bilen.
På väg hem. I solsken. Glada.

Vädret är växlande. Som mitt mående. Just nu, ljuvlig solnedgång. Då orkar man lite mer.