Ett inlägg om glass

Vi var på konferens idag.
Det var i en annan stad, som jag helst inte vill nämna vid namn.
Receptionisten hette Fredrik och konferenskoordinatorn skötte sig fint. Det coolaste var att de hade en glassmaskin och en smartboard och jag låtsades såklart att jag var expertkommentator på nåt idrottsevenemang. Rit-Timeus hade jag kallat mig själv, om jag finge chansen.

Jag mår egentligen inte så bra just nu. Det är väldigt tråkigt.

Bossen pratade på en hel massa och det kändes ibland som att man gick i skolan. Jag antecknade för fullt och höll nästan på att räcka upp handen när jag skulle säga en sak, men jag hann hejda mig.
Han sa en grej som jag skrev upp och det var det här: "Om man ska göra något så kan man lika gärna göra det riktigt bra." 

Det låter egentligen ganska enkelt. Men så tänker man att man är mitt i livet, mitt i deppet. Det känns som att man inte kan nånting. (Självklart har man fel när man tänker så, men det fattar man inte. Med man menar jag jag.) Hur ska man göra något som känns så utmanande och svårt riktigt bra?

Det är det vi gör. Allihop.
Vi lever våra liv så bra som vi bara kan och vi är jätteduktiga på det.

(Egentligen tror jag inte på vad jag själv skriver, men jag vet att det är sant.)

Och jag vet att jag en gång i tiden, när jag jobbade på Duvan hemma i LSE var grym på att göra mjukglass. Det påmindes jag om idag.
(Sen att glassbilen fick stå utanför huset med tre barn trånande i dörröppningen utan tillåtelse av sina stränga föräldrar att gå och köpa glass, är en annan glasshistoria.)