För ett drygt halvår sedan fyllde han fem år. Vi hade gömt cykeln under ett lakan och han blev glad.
Sen kom vintern och cykeln stod i garaget. Med våren kom den fram igen och han började försöka cykla med hjälp av sina stödhjul.
Jag var en usel cykelcoach, tack vare mitt låga tålamod (med mig själv), och kom ofta på mig med att inte vilja föreslå att vi skulle ut och cykla bara för att jag visste att jag skulle bli arg.
Arg på att han försökte lära sig cykla. Arg på att han försökte lära sig hitta balansen. Arg på att han inte ville lyssna på mina opedagogiska råd. Arg på att han som femåring borde fatta.
Vi fick låna en stödpinne, en sån där som man sätter under sadeln med ett handtag så att man som cykelinstruktör kan hålla koll på balansen utan att böja sönder sig. Men stödhjulen satt kvar. Och jag fortsatte att bli irriterad på våra korta cykelträningar, till ingen vinning.
Så en dag, så tog jag bort stödhjulen. Bara sådär. Eller ja, det var ju kanske inte "bara sådär" - jag var ju tvungen att låna en superhylssats av Mästersnickaren, men med dens hjälp så gick det åtminstone ganska lätt. Vi körde lite små cykelturer och modet hos grabben växte och balansen började komma. Så smått.
Igår gick vi ut på förmiddagen, och hör och häpna så var alla på bra humör! Vi (läs Leonard) rullade ner för backen och han satt stabilt på sadeln. Mitt grepp om balanspinnen var ganska lätt, kände jag, och jag blev glad. Vi cyklade bort genom skogen, mot sjön och solen värmde genom ett litet molndis. Jag vågade inte släppa greppet helt om pinnen, men jag kände att han hade kontroll över sin balans.
Nere vid sjön hälsade vi på sommarstugefirare och åretruntboende, och Leonard förklarade för farbrorn i huset ner mot sjön att man med fördel kunde lägga lite extra balans i cykelkorgen om man ville.
På vägen tillbaka kände jag att han hittade balansen.
Jag släppte taget och tänkte på min bror, som lärde mig att cykla, och så tog jag det här kortet. Varken min bror eller Leonard hade en aning om att jag släppte taget, och känslan var för mig härlig.
På den plana sträckan, genom ängen som vi har nedanför vårt hus, släppte jag taget helt om balanspinnen och sprang upp jämsides med min nu cyklande son.
Jag har aldrig sett ett lyckligare barn. Han fattade att han cyklade och leendet han bjöd mig på sträckte sig verkligen från öra till öra. Han var överlycklig och jag precis snäppet under i lyckoskalan. Tydligen hördes det över nejden att han var glad. (Källa: den Ömma Modern som stod uppe vid huset.)
Han hade knäckt cykelkoden.
Nu kan han gå hur långt han vill, lite snabbare. För nu kan han cykla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar