Ett inlägg om den inre kritikern

Precis innan jag sätter mig vid datorn har jag allt klart för mig - jag vet precis vad jag ska skriva.
Sen lägger jag fingrarna till rätta på tangenterna, och så är allt som bortblåst.

Jag hade tänkt skriva nåt självutlämnande, nåt terapeutiskt, nåt otramsigt. Jag tänker försöka.

Vi var på restaurang igår, min fru och jag. Vi hade lånat ut våra barn och skulle utnyttja presentkort. Det var länge sen vi var på restaurang, bara vi. Jag var konstigt nog nervös.
Det har varit ett par ganska bra veckor. Jag har mått bra, varit glad. Det är så jag gillar det, men livet är inte så hela tiden. Inte för nån, tänker jag. Inte för mig, i alla fall.

Min fasad är otroligt tjock, vill jag i alla fall tro. Jag ser lugn ut, trevlig och glad. (Ser väl också lite tjock ut, när jag tänker efter. Man är ju sin fasad, eller?)
Ofta är jag det också - glad alltså - så jag spelar inte - om du nu nån gång skulle springa på mig eller träffa mig på facebook - men det virvlar också under ytan.
Det är inte skryt när jag säger att jag har en dålig självkänsla, att mitt självförtroende ibland är på botten. Så är det säkert för många, så det är inget speciellt med mig.

Eller så är det nåt speciellt med mig. Det handlar ju om mig.

Jag har enormt många inre kritiker. Kritiker som pratar jättehögt och ofta lyckas överrösta mitt eget förnuft. Det stör ganska mycket.

När jag och Helena hade varit ihop ett tag så började jag bli nervös för vad jag skulle prata med henne om när vi sågs. (Varför jag oroade mig för det är ju egentligen helt koko - när man är ny-ihop behöver man ju inte snacka, då ska man ju pussas. Jaja, jag har aldrig sagt att jag är ett geni.)
Det var nån inre kritiker som förmodligen sa till mig att jag inte hade nåt att bidra med i samtalet och att det säkert skulle bli pinsamt tyst, bara för att jag inte hade nåt att säga. Den inre kritikern lyckades alltså sudda ut det faktum att jag var ihop med en av universums bästa konversatörer, duktigt av den.

Såna här inlägg är faktiskt inte ute-med-tycka-synd-om-mig-håven-inlägg, även om det verkar så. Såna här inlägg är de värsta att skriva, och snart hoppas jag slippa.

Jag säger just nu, med det här inlägget, "håll klaffen" (eller egentligen "håll käften") till de inre kritiker som tycker att jag inte ska skriva sånt här.

För jag är också en väldigt bra konversatör. En konversatör som hade en trevlig kväll igår med min fru.