2011. Som ni alla också upplevt.

Det här med sentimentalitet är drygt. Minns när jag var liten och såg den här gamla gubben gå förbi. Mot ingetet.

Nu är det slut, det här året.

Jag tror det i stort var ett bra år. (Egentligen var det väl ett skitår, men sånt brukar jag glömma. Med flit?)

Tänker att 2012 kommer bli ett ljust år. Vi har ju lärt oss en massa som gör oss beredda på framtiden?

Tänk den där gamla gubben. Han var klar med sitt. Jag är klar med 2011 och det är skönt.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Ett inlägg om klubbsport

Kollade precis på dokumentären om Peter Forsberg. Inte hela, eftersom vår annars så utomordentliga inspelningsbara box valde att skrota de sista minuterna. Det bröts precis i "Jag är så besviken på Börje... han är så värdelös att.." 
Där bröts det.
Men vilken kille. Peter Forsberg alltså. Jag känner honom inte på annat vis än att jag pallat blåbär från hans tomt och sen upplevde jag det som att han hälsade på mig i somras utanför Urban Outfitters på Biblioteksgatan. Så väl känner jag honom.
Men jag gillar honom. Han är bra.

En annan kille jag gillar är min äldsta grabb. Vi var ju uppe och firade jul med min familj nyss, och en av dagarna hade min bror bokat sporthallen. Vi åkte dit, Leonard, Henry, jag och alla de andra (förutom Signe, Helena och farmodern och farfadern). Det spelades fotboll, svingades i lianer och sprangs. Efter ett tag tog Henrys tålamod slut. Vi behövde lunch.
Jag frågade Leonard om han ville stanna kvar eller åka med hem. Han funderade. Bestämde sig. Och ändrade sig. Och stannade kvar.

Att han sedan tydligen först räddat ett skott med armen (med tårflöde som följd), sedan tagit sig samman, tekat och fått göra sista målet - det hade jag väldigt gärna velat vara med för att se. Det hade jag gillat.

Idag hade jag tid hos terapeuten. Jag jobbar lite med mig själv, kan man säga.
Hon tyckte jag skulle träna på en grej, att liksom småprovocera lite. Hon tyckte jag skulle gå runt och säga att jag hejar på Brynäs.
Det tyckte jag var väldigt provocerande och det sa jag att det kommer jag aldrig säga. Jag sa det lite bestämt och det tyckte hon var bra.

När man sen öppnar upp sin Facebook och ser en så kallad "vän" som ser fram emot att nåt lallarlag från Skellefte ska tvåla till mitt Modo - DÅ BLIR JAG RIKTIGT PROVOCERAD.

Jag skrev "Mäh." i hans kommentarsfält. Så nu vet han vad jag också inte gillar.

Ett inlägg om jobb och humor

När ens kollega whatsappar, och väcker en, klockan strax runt åtta på morgonen och undrar om man inte ska vara på jobbet idag - då blir man lätt lite osäker.
Men när det sen bara visar sig att denna kollega har lite lappsjuka och längtar efter en, då känns det genast lite bättre.

Och så blir man lätt lite glad när man inser att ens kollega har humor.

Ett inlägg om politik

Alla (läs @thomps och min bror) har önskat och önskat en hel massa ämnen från listan jag skrev om igår! Så jag gör väl som jag lovade och skriver om det som ni har önskat!

Första önskade ämnet var politik-punkten, så politik it is.
Vi har nog aldrig pratat politik i min familj. Någonsin. Men i förrgår hände det.
Jag sa att det fanns vissa bra grejer med dom från högern och sen att det finns vissa bra grejer med dom från vänstern och att det ju vore toppen om man kunde samköra på nåt vis.
Då sa Pappa att det kan vara svårt att hitta ett parti som liksom möter båda sidorna och då sa min syster att hon förmodligen är mer socialdemokratisk än vad hennes barns morföräldrar är.
Klockan var halv elva och mina föräldrar behövde åka till stället de sov över på, så "diskussionen" var över på mindre än tre minuter.

Men politiksnacket var inte över där:
Vi andra satt kvar. Min bror wordfeudade, hans ena son satt och läste i en kamratposten-bok, jag förklarade för hans andra son vad en kommunist är, min syster skötte om sitt smurfland och hennes dotter satt och iakttog. Och ställde sig upp och bad om uppmärksamheten.
Hon började beskriva hela situationen: hur Chrish satt med mobilen, hur hans son bara läste i sin bok, hur hennes mamma också satt med mobilen och ibland kollade upp (hastigt, med en flackande blick) och allt var PÅ PRICKEN beskrivet. Sen råkade hon, min systerdotter, vifta till och tappa sin mobil och tröttfnissig som hon (och vi andra) var så brast vi alla ut i gapskratt!

Varpå hon sa till sin mamma: "Mamma, jag tror jag borde bli kommunist när jag blir stor!"

En jul i ett inlägg

Jul hos bror i Norra Sverige.
Ganska många dagar, ganska många händelser att skriva om.

Vad tycker du att jag ska skriva om?
* alla julklappar jag fick?
* att åka bil genom halva sverige?
* när vi pratade politik i min familj för första gången? (Någonsin.)
* när jag pratade med min brorson om terapeuter?
* hur roligt det kan bli om ens brorsdotter byter ut ordet komiker mot kommunist?
* wordfeud?
* hur man gör i mörkerkörning med hel- och halvljus?
* hur roligt det är att skrämma sin storebror utan mask efter att han försökt skrämma mig (och misslyckats men samtidigt lyckats skrämma ihjäl (halvt åtminstone) sin son samt väcka halva huset) med en mask? (Och jag förstår såklart att det har med mitt utseende att göra, så gör er inte lustiga på den punkten så mycket.)
* hur härligt det är att komma hem efter en härlig jul?
* nedfallna träd?

Ja, så vad säger du? Vad tycker du att jag ska skriva lite mer fördjupat om?

Livet. Osminkat, ganska.

Man vill egentligen bara skriva om det rosa. Det som är fint, glatt, kul. Barnen som leker med sina stjärnögon. Lagom högljudda. Solens strålar. Glädjen.
Om att man mår bra. Att bilen rullar. Att det bara snöar på vägen så man slipper skotta uppfarten och att det aldrig slaskar. Att man får vara pigg och alert.

Det är lite skämmigt att erkänna att det inte bara är tiptop hela tiden. Även om jag fattar att det är få (om ens någon) som alltid har det toppen.

Jag brukar ha en ganska tjock fasad. En glädjens fasad. Som jag har valt själv, för jag tänker att den funkar. Det gör den också.
Men ibland, bakom fasaden, så är det lite oglatt. Jag grubblar mycket. Har extremt dåligt självförtroende. (Emellanåt.) Kanske provocerar jag någon med att skriva det här, men jag gör det ändå. Jag kanske provocerar mig själv? Jag vet inte.

För det ser så fint ut. Vi bor bra. Har fina barn. Jobb. Hela tjottaballongen. Vi gillar varandra, min fru och jag. Och det finns ändå en grå, trist sida. En liten del av insidan. Ofta orkar jag inte med att vara tålmodig här hemma. Skyller på barnen. Är tråkig, sur och tråkig. Det är det aldrig nån som får se det. Knappt så att jag vågar skriva det här, för internet är ju öppet så folk kan läsa. Har jag förstått.

Men jag vill bara visa en så hel bild som möjligt. Så långt jag vågar. Jag hoppas inte jag stjälper någon, bara. Det är aldrig min mening. Jag vill bara hjälpa. Tänker att det är något jag är bra på.

Känner att lite grubbel lossnar. Glömmer bort hyperstressande virvelbarn med gnällröst. Tänker på luciatåg. Tre barn hand i hand, de lite större dragandes de mindre. Milt. Fyra lucior, 2 av dem tjejer. 2 pepparkaksfigurer. Andra outklädda. Alla fina. Sockerstinna på pepparkakor och lussekatter. Livet.

Det är så det är. Bådeoch. Inget är rättare eller felare än det andra.
Jag fortsätter.

Dagens körskola. Om vinterväglagskörning

Det är vinter.
Kanske inte överallt, men på lite olika ställen är det vinter. När det är vinter brukar det komma snö. Antingen gillar folk snö eller så avskyr de snö. Eller så är de mitt emellan. Alla har en åsikt om snö.

När snön faller så blir väglaget lite halare. Folk tenderar att halka omkring i väglaget som om de inte har varit på någon halkbana på länge, och det tycker jag är lite oroväckande. Därför har vi på Kavelmora Ink bestämt oss för att ha en grundkurs, teoretisk givetvis, i hur man kör på snöigt väglag.

Varför jag vågar ta upp ett sånt här ämne? Jo, det vågar jag eftersom jag har enorm erfarenhet av snökörning. Jag har stått fast i drivor i Hemavan, jag har sladdat in i snö oftare än du kan räkna till och jag vet faktiskt hur man gör. (Med detta sagt kommer jag väl sitta i diket i morgon på väg till jobbet, men det får det vara värt.)

Del I. Slira aldrig
En gång när jag bodde på en gata som jag kallade Forsränningsgatan i Farsta hörde jag en bil stå och spinna. Det hade snöat ymnigt och jag var på väg hem. Säkert hade jag skottat loss vår egen bil, det var en sån kväll. Jag upptäckte en Mercedes som stod och slirade för fullt, på ett och samma ställe. Han som körde trodde att det skulle gå bättre om han slipade till vägen lite extra så att den blev ännu glashalare för hans sommardäck genom att gasa som en galning, men han hade fel. Bilen stod på en parkering plan som ett salsgolv men däcken hade grävt små gropar i snöisen så bilen stod som i små gropar. Jag gick fram till bilen och frågade om han kunde sluta slira. Det kunde han. Sen bad jag om nåt spadlikt - fick en skurkäpp. Jag högg lite i snön så att groparna inte var lika djupa för hjulen och sen bad jag honom att inte slira. Han kom loss.

Del II. Slira aldrig
Idag hade vi varit och fikat hos grannarna. Vi gör så i den här byn. Fikar. (Jag gillar den här byn.) Det är en backe från våra grannar upp till vägen, och en av våra grannar skulle åka från våra grannar hem till sitt hus, som ligger i grannskapet. Han kom inte upp för backen för han slirade. (Han hade inte läst den här bloggen, det är ett som är säkert.)
Om han hade undvikit att slira från början så hade jag och vår andre granne sluppit springa upp för backen, puttandes hans lilla bil (medan han med en dåres envishet fortsatte slira) upp till vägen. Men eftersom han inte hade läst här så är vi generösa med vår feedback och hoppas att det ska gå bättre nästa gång!

Del III. Slira aldrig
Om det nu, mot all förmodan, skulle vara så att du får slir på dina däck så behöver du inte bryta ihop och sluta köra bil för alltid. Det kan hända den bäste. Hände mig idag, till exempel. Och jag har inte slutat köra bil, vad jag vet.
Det finns ett knep: Märker du att det börjar slira så släpp på gasen. Lägg i motsvarande växel (framåtväxel om du slirar bakåt och vice versa) och försök få grepp för däcken som driver. Är det svårt att få grepp, försök få bilen i "gungning". Detta betyder att du kan få växla som en galning fram och tillbaka tills du får sånt momentum att bilen faktiskt rör sig dit du vill att den ska. Har du någon som kan hjälpa dig så kan du be honom eller henne att putta bilen lite lagom - se bara till att detta sker i synkroni med växleriet så att bilen inte puttas framåt när den ska åka bakåt och vice versa.

Sammanfattning:
Det är ganska lätt att köra i vinterväglag om man undviker att slira.

Så, frågor på det?

Dagens kokboksinlägg. Varm macka de luxe

Vissa saker faller lätt i glömska.
Kavelmora Inks kokbok till exempel. "Men det är aldrig för sent att plocka upp en boll som inte kallnat" som vi brukar säga här på Kavelmora Ink.
Idag tänker vi på den här bloggen ha en liten kurs i hur man gör en fantastiskt god varm macka. Kanske kommer den vara lite annorlunda om man jämför med Backmans mackor. Men han är ju proffs, om man säger som så. Vi här jobbar ju med möten och trixar som hemmabaristas och så vidare. Men vi kan göra mackor. Ändå.
Det är inte alltid så enkelt som folk tror att göra varma mackor. Därför har vi gjort en ganska pedagogisk genomgång, och dagen till ära har vi även använt bilder.
Häng med, och ställ gärna frågor i slutet om något verkar oklart.

Först behöver du baka bröd. Se gärna till att det är runt och otroligt platt. Skär isär. (Har du inte bakat på sistone så går det nästan lika bra med köpebröd.)
Steg två är att slunga ihop en liten dressing. Det kan man tro att jag har gjort. Sen ska man breda ut den på bröden.

Sen är det otroligt viktigt att ha en bra assistent med sig i köket. Välj med fördel en entusiastisk person som svarar "Jaha!" på allt du ber henne om.

Svamp är gott. Om man tycker det är gott, vill säga. Du bör välja egenplockad skogssvamp (för vars annars hittar du svamp?) av nobel karaktär. Om du inte har det eller aldrig ens har plockat svamp annat än ur din grannes färdigrensade kasse med kantareller så går det bra med burksvamp.

Protein är viktigt. Vi har på den här varma mackan valt att köra med tre olika sorters djur: Korv från Falugris, Kyckling som har grillats på nåt glatt ställe och Vurst från djuret Med. (Det går säkert att köra nåt vegetariskt alternativ, se bara till att det blir gott när det är varmt. Och självklart går det att använda andra grejer som pålägg också. Typ älg eller tonfisk.)

Lök ger en skön sötma till den varma mackan. Det bästa är om man har silverlök, schalottenlök eller nån annan svårstavad lite dyrare lök, men om det inte är möjligt så går det bra med rödlök. Eller purjolök. Men idag valde vi röd. (Notera att den lilla biten kyckling fortfarande ligger kvar mellan brödhalvorna.)

Vill man, och det vill man, ha en lite medelhavsk känsla så funkar det utmärkt att toppa den varma mackan med lite fetaost. Här har vi valt att skiva upp den i lite olika stora bitar och sedan har vi strött den över den varma mackan lite nonchalant. Men glöm inte hörnen som vi har gjort på den här bilden. (Högre halvans nedre "hörn")

En gratinerad macka blir ju inte gratinerad utan ost. Man bör och måste ha riven ost, gärna flera olika sorter. Som tur var hade vi en gammal påse med en kvarts deciliter riven ost av oklart ursprung och så tog vi och hyvlade osten. Mest för att vi kunde och för att vi var grymt hungriga vid det här laget. (Assistenten, om ni undrar vad hon gör under tiden, står och "diskar" med sin bror.) Notera även att vi nu justerat fetaostfördelningen på den varma mackan i det nedre hörnet.

Sen skjuts in i ugnen! 175 grader Celsius i lite drygt 11 minuter. Tiden varierar lite beroende på ugn och hur grillad ni önskar ha er varma macka. Men glöm för allt i världen inte att lägga på några härliga färska örter på mackan innan ni svischar in den i ugnen! Basilika, mejram, gurkanis, nejlikor och peppar är namn på olika kryddor som vi inte valde att ha på vår varma macka. Vi knövlade sönder lite oregano och så var det bra så. Det kan vara såna här saker som skiljer proffsen från amatörerna, jag vet inte.

Ja, så här ska alltså en varm macka se ut om man gör den enligt konstens alla regler. Och mätt blir man. Nej, efter ett bra avsnitt av På Spåret och med en godis/varmmackemättnad inte av denna världen tar jag nu min Morbergska frisyr och går och lägger mig. Men om du har några frågor kring det här med min frisyr eller om varma mackor så är kommentarsfältet alltid öppet.

Morbergsk frisyr. Och låneglasögon. Och skägg. Och jag.

Att cementera könsroller

Jag är inte den som är den.
Står det på bekräftelsen att de har beställt en konferensvärdinna så gör det ju det.
Ska jag vara konferensvärdinna så ska jag. Inget konstigt med det.

Men för att inte cementera könsrollerna helt så körde jag faktiskt giget i skjorta och byxor.

Att erkänna fel

Jag är inte alltid den som är den som absolut måste "vinna" argumentationer. Ser inget högre syfte i det, egentligen. Det är därför jag har så svårt att engagera mig i politik eller de diskussioner som finns däri. (Jag fattar att det inte är en tävling där i politiken, men jag tycker det är lite drygt med bråk.)

Men vissa frågor är viktigare än andra. Och ibland så vet man att man har rätt, tror man.

Och så ringer man till kundtjänsten hos ett stort företag som säljer oihopbyggda möbler för att bekräfta sin sida av storyn. Och de bekräftar det man själv tror.
Men så ger sig inte kollegan.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten, twittrar med de i ens nätverk som jobbar på företaget (på en ledande position) som bekräftar det man själv tror.
Och kollegan ger sig inte.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten. Som i sin tur ringer upp till en specifik butik utanför Gävle och där får uppgifter från (förmodar jag) chefskocken att det inte är som man trott.

Utan på viset som kollegan trott.

Då får man lätt en fattig känsla i kroppen. Och inser att det kan dröja länge innan man diskuterar nåt igen.

(Och att man hädanefter kommer kolla extra noga om det verkligen SKA vara rödvinssky till den helstekta kotlettraden.)

Ett inlägg om kärlek

För tretton år sedan såg jag en film. Minns inte vilken, och den var säkert inte särskilt bra.

Jag satt bredvid en tjej och vi hade hennes jacka som täcke. Det var många i rummet. Vi tog varandras händer. Trodde ingen såg.

När jag hämtade våra barn hos dagmammorna idag fick jag ett halsband av Leonard. Det var mest gula pärlor, för han vet att jag gillar gult.

När vi kommer hem brukar jag gå på toaletten. Det gjorde Leonard också. Signe och Henry lekte, men så plötsligt blev det sådär tyst.

De hade tagit en påse bullar och pepparkaksburken och gått och bjudit Leonard, där han satt. Själv satt jag med låst dörr.

När jag bar Leonard från soffan efter hjärnkontoret, så sa han några visa ord till mig:

"När man kramas måste man hålla i sig."

Han sa det med sina patenteterade j:n och med en sån självklarhet att jag bara kunde hålla med.

13 år går ganska fort när man tänker efter. Det är inte guld och gröna skogar hela tiden, men varje dag är ny.

Och jag funderar om jag inte ska ha halsbandet till jobbet imorgon.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Kavelmorabygget, second edition. The House

Min kompis Kepsmannen. Han tycker att Kavelmora Ink är så tråkig (som jag förstår honom i alla fall) och att jag borde skriva om nåt roligare. Typ som att våra vänner håller på att bygga hus ett par hundra meter nedanför oss.
Så det kan jag väl göra (för såvitt jag vet så har de ingen egen blogg).

Idag har jag hjälpt Mästersnickarn med att resa en mast. En mast med lampor i toppen. Nu kan han och hans fru bygga hur sent på kvällen de vill, för det blir ljust som på dagen när man slår igång lamporna.
Jag gjorde inte så mycket nytta, men han, min kompis Mästersnickarn, är snäll och säger alltid att jag har varit så duktig så. Jag vet inte om jag tror honom, men det får stå för oss båda.

Nu är det så att det är en dag imorgon också. Vi får se vad som händer då och vad som kommer skrivas här på Kavelmora Ink. Det vet man aldrig.

Nåt roligt var det ja

Jag lovade ju att om någon berättade om sitt roligaste minne/aktivitet/grej så skulle jag också berätta mitt. Nu har det ju varit sån sjuk trafik på kommentarer och inlägg (folk har tillochmed faxat in berättelser) så då är det väl på sin plats att jag berättar också.
Men det finns ett problem. Det som jag gjorde kan innefatta en viss preskriptionstid. Jag är fortfarande provanställd konsult och är något rädd om mitt jobb, så jag kommer berätta som i en rebus. Så att jag har mitt på det torra, så att säga, om någon skulle anmäla det här till någon. Man vet ju aldrig.
Men here goes:
Här till höger ser ni en liten film som heter "zamboni". Kolla på den och addera en kontorsstol så kan ni nog förstå hur roligt jag hade det. (Och kanske någon kollega, men eftersom jag har tystnadsplikt så kan jag inte säga så mycket mer än så.)
Eventuellt så finns det rörliga bilder och om det är någon som minns och påminner oss på Kavelmora Ink någon gång efter nyår så kanske det kan komma upp nån liten film här.

Annars då?
Jo, en toppendag med solsken, bobåkning, femårskalas hos några av Aspeboda sockens trevligaste människor, Glada Timmen (julavslutningsfest) med obligatorisk clementin i godispåse, badvaktning av tvills innehållande ett fynd av en extra, brun leksak skvalpandes, lite fint internettande och nu snart inspelat På Spåret.

Living the dream, som jag kunnat sagt om jag vore rockstjärna.

Ett surt inlägg

Jamen om ingen tänker berätta vad det roligaste man har gjort är, så tänker inte jag heller berätta vad som jag gjorde igår.

Sådeså.

(Sur gubbe)

Det roligaste

Det är ganska trist med såna här ofullständiga inlägg där skribenten bara skriver halva meningar. Utan att säga nåt.

Men Kavelmora Ink vill göra en förfrågan. Jag hävdar att jag idag har gjort kanske det roligaste som går att göra (förutom gokart och några andra grejer) men vill kolla med dig som läser vad du klassar som en rolig aktivitet. (innan jag berättar vad jag gjort och gör dig avundsjuk.)

Så använd kommentarsfältet och dela med dig! Vad är det roligaste du har gjort? Om du berättar så berättar jag imorgon.

Deal?

Published with Blogger-droid v2.0.1

Dagens Konferensskola/Caféskola/Livsskola. Om tappkranar

Det är inte så roligt att ta fram pekpinnen med jämna mellanrum, men nån måste göra det. Det håller inte. Så pay attention, för jag kommer bara säga det här en gång och det är inte särskilt roligt att gå igenom det här heller. Jag gör det för er skull. Och era medmänniskors skull, för jag räknar iskallt att ni sprider det här vidare. För det är en farsot som vi måste mota i grind. Lite som Olle. (Stackars Olle.)

Först vill jag börja med att säga att Ni börjar bli bra på det här med att inte trycka ner servetter i kopparna. Ni har bara en liten bit kvar till perfektion, men snart är Ni där. Vi på Kavelmora Ink tror på Er!

Nåväl. Nog med silkeshandskar. Nu har rektorn ordet.

Idag ska vi prata om det här med tappkranar. Ni vet såna här som finns på större kaffedispensrar, vattenbehållare och kanske bensinpumpar. (Den här lektionen kommer inte att fokusera just på bensinpumpar, men principen funkar där också.)

Det finns en vattenmaskin utanför mitt akvarium på jobbet. Man kan välja på bubblande vatten eller stilla vatten. Man kan blanda, för det är två kranar. Själva maskinen lockar lätt fram ett vattensug, men det går även att missbruka den. Jag gillar inte att generalisera, men oftast så är det barn som väljer att vara och okynnesanvända den där vattenmaskinen, och det är inget vi Konferenskoordinatorer gillar. Vi gillar barn, ofta har vi ett par stycken själva hemma, men vi har svårt för de som dricker och sen går direkt in på toan, för då känns det som onödigt. Många barn är vattenmaskinsmissbrukare. Det vill vi Konferenskoordinatorer sätta P för. Därför brukar vi stänga av maskinen.
Vi brukar dra ur sladden, ta bort muggarna och sätta på två pappmuggar på kranarna. Så att man ska förstå att den inte är i funktion. Är det inte tydligt, så säg?

Men det är tydligen otydligt. Idag, när vi hade "stängt av" vattenmaskinen för att rädda några vattenmissbrukarbarn från att fylla sina blåsor innan föreställning så blev jag varse att det bara satt kvar en mugg på den ena kranen efter lunchen. Jag tänkte inte nåt mer på det annat än att det kanske berodde på nån vindpust som knackat ner koppen eller så kanske nån hustomte hade plockat av den eller så kanske nån behövde en liten pappkopp. Vad visste jag?
Mitt schema just då hindrade mig från att sätta dit en ny mugg och jag la ingen vikt på det.
Men då kom konferensdeltagare ner från sin lokal. De ställde sig framför vattenmaskinen som saknade muggar och hade den ena kranen övertäckt.
Tror ni det hindrade dem?
Nej. Självklart tog en av konferensdeltagarna den kvarvarande, kranskylande muggen och försökte fylla den med vatten.

Varför gör man så? Är det verkligen så otydligt att maskinen är "ur funktion"? Det kan ni diskutera i smågrupper.

Detsamma gäller för färdigfyllda termosar med kaffe med en kopp över kranen, eller vadsomhelst annat som kanske på ett tydligt sätt är markerat att det är off limits.

Så alltså. Vi på Kavelmora Inks Konferensskola/Caféskola/Livsskola vill alltså idag lära er om hur man måste/bör respektera avstängda saker. Eller fråga nån i närheten om det är okej att ta.

Frågor? Annars är det hopp och lek.

I kväll har jag...

1. Vikt hälften av tvätten

2. Pratat med min fru

Published with Blogger-droid v2.0.1

Gissa Djur

När man som jag går omkring och funderar en massa, så blir man lätt lite trött. På sig själv.

Redan igår började jag tänka på hur det skulle kännas att vara RIKTIGT bra på något. (Jag har skrivit om sånt här förut och min största fobi är att upprepa mig, men jag tänker att det här är min internetsida och det kanske går bra ändå.)

Alltså sådär gammeldags bra på nåt. Inte såhär halvbra, som jag kanske är på vissa grejer. Utan typ zlatanbra. Eller Erik Nivabra. Eller Housebra.

Så bra. Så folk liksom tänker; "hm, det här skulle jag behöva hjälp med. Tänk om jag skulle prata med han som har den där Kavelmora Ink om inte han kunde hjälpa mig..."

Typ så bra.

Men jag har inte riktigt självförtroendet för det.

Men så idag kom jag på det. Jag är fett bra på "Gissa Djur" när vi äter middag. Det är sällan jag inte klarar djuren som Leonard tänker ut.

Men det kanske inte man behöver hjälp med så ofta.

Och medans jag tänker ut vad jag ska ha som superkraft så fortsätter jag försöka vara den jag är och kanske hjälpa nån på vägen.

För det kan jag i alla fall ganska bra.

Och så leker jag väl vidare med att gissa djur.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Dagens Förskoleklass. Om förskoleklass

Vår femårige son går i förskolan.
Idag var vi, min fru och jag, på informationsträff för hans förskoleklassdebut som kommer ske hösten 2012. (Det är inte samma sak, förskola och förskoleklass. Men det visste ni säkert?)
Det ska bli jättespännande och Leonard tycker säkert också att det kommer bli kul.

Hursomhelst så kändes det jättebra. Lite gråtmild blev jag när insåg att han kommer gå omkring där och vara som han är. Fast i skolmiljö.
Men det kommer bli jättebra.

Jag har ju själv gått i skola. När jag till exempel gick på folkhögskola i Småland. Där hade jag en klasskompis som jag brukade sitta bredvid, ty hon var smart. Det som kännetecknar mig mest är kanske inte att jag pluggar hårdast i klassen, men jag är väldigt bra på att smöra* samt att skriva av mina klasskamraters anteckningar. Den här klasskamraten jag brukade sitta bredvid var mycket bra på att anteckna och jag fick ganska bra betyg på den utbildningen.
Nu hoppas jag och tror att min son har ärvt den här klasskamratens talang för studier, men om han dessvärre är lik mig så hoppas och tror jag att han kommer få fina klasskamrater att lära sig tillsammans med. Och min dröm är och kommer alltid att vara att få bli klasspappa tillsammans med Nigge och Elsander. (Sen kanske de inte tänker på samma vis, men jag ska nog övertyga dem.)

Behöver jag för övrigt friska upp minnet om något särskilt inför förskoleklasspappaskapet? Nån förskoleklasslärare som vet? Tacksam för hjälp.

















*Behandla lärarna med den respekt de förtjänar och på samma gång få så många fördelar som möjligt

Ett inlägg om storebröders kärlek

Min fru och vän har åkt till Stockholm. Alltså, det är samma person, min fru och min vän. Hon ska få ha trevligt, för en helgs gångs skull. Det är hon värd.
Vi har tre barn. Det är inte så mycket om man jämför med en familj från tidigt 1900-tal, men det är ganska tillräckligt för oss. I mesta laget ibland, och ibland så undsläpper vi oss lite klag. För att vi är trötta människor. Men vi är lyckligt lottade.
Det är en storebror och en lillebror och en lillasyster i vår familj. (Ska man vara petig så är det två småbröder och två småsystrar och en storebror, men vi är inte petiga här på Kavelmora Ink. Så ofta.)

Igår så berättade Helena att hon skulle åka iväg och att storebrodern skulle åka iväg i helgen. En av småsystrarna i familjen, alltså den minsta, snart treåriga lillasystern, började gråta. Hon klagade på att Nonan skulle åka iväg. Nonan är storebrodern. Tårarna rann på lillasystern.

Storebrodern skulle sova hos mormorn och morfarn. För att jag skulle få en lite sportslig chans och inte vara i totalt 3 mot 5-boxplayläge (fast 1 mot 3) och för att alla ville det. Förutom lillasystern då.

Idag var det skarpt lämningsläge. Vi körde upp på uppfarten hos mormorn och morfarn och jag undrade hur det skulle gå.
Tårarna började såklart trilla på systern som varken ville åka från mormors hus eller att Nonan skulle kliva ur bilen.

Men det är i såna där lägen som jag blir varse om vår äldste sons fina insida.
"Leonard, ge Signe en kram så kanske hon blir gladare" sa jag medan jag klev ur bilen för att plocka ur hans lilla väska. Genom fönstret såg jag honom ge sin syster en varm storebrorskram fastän hans syster var argledsen och puttade bort honom.
Och så sa han de finaste orden en storebror kan säga när han ska sova på annan plats än sina syskon:

"Gjåt inte Singe och Hänju. Ni fåj gärna låna Mack och Jadjostyjajen. Vi ses imojon näj mojmoj och mojfaj kommej hem, och då kommej jag också."

Världens finaste bror.
Och som de kommer leka med Radiostyrda bilen och lastbilen Mack imorgon.

Antingen eller så går ni vidare till något roligare

I det här inlägget skulle jag kunna berätta om att jag i morse var så himlans stolt över mig själv att jag nästan kunde ha spruckit. Också kunde jag ha berättat om att jag, lika stolt som jag var på förmiddagen, tröttnade på min glömska på eftermiddagen och att jag återigen insåg att jag var och är en människa.
Men det var skönt så länge jag satt där på min höga häst.

Eller så skulle jag kunna ta mitt ansvar och börja rekommendera andra internetsidor, när jag nu inte tycker att jag själv har så himlans mycket att bidra med.

Det är ju ändå första december. Och då MÅSTE man öppna luckor. Oioioi. (Du som är insatt eller som klickar > här < kommer att fatta min lilla pastisch på häpetuttrycket ojojoj.)

Varsågoda.