För tretton år sedan såg jag en film. Minns inte vilken, och den var säkert inte särskilt bra.
Jag satt bredvid en tjej och vi hade hennes jacka som täcke. Det var många i rummet. Vi tog varandras händer. Trodde ingen såg.
När jag hämtade våra barn hos dagmammorna idag fick jag ett halsband av Leonard. Det var mest gula pärlor, för han vet att jag gillar gult.
När vi kommer hem brukar jag gå på toaletten. Det gjorde Leonard också. Signe och Henry lekte, men så plötsligt blev det sådär tyst.
De hade tagit en påse bullar och pepparkaksburken och gått och bjudit Leonard, där han satt. Själv satt jag med låst dörr.
När jag bar Leonard från soffan efter hjärnkontoret, så sa han några visa ord till mig:
"När man kramas måste man hålla i sig."
Han sa det med sina patenteterade j:n och med en sån självklarhet att jag bara kunde hålla med.
13 år går ganska fort när man tänker efter. Det är inte guld och gröna skogar hela tiden, men varje dag är ny.
Och jag funderar om jag inte ska ha halsbandet till jobbet imorgon.
Tänkte bara informera om att det är fint när du skriver om kärlek. Sen att jag hyser viss aversion mot den gula färgen kan vi lämna därhän. Brilliant!
SvaraRaderaTack Nigge. Jag önskar ibland att jag kunde uttrycka mig mer, bättre och snyggare i verkligheten. Men tills dess så gör jag såhär. Och färger (också) får man tycka olika om.
SvaraRaderaJag kart å så fint du skriver!
SvaraRaderaMiriam. En sån där kommentar stoppar jag ner i fickan. För den är värdefull. Nåt av det finaste nån sagt. Tack.
SvaraRaderaDet här var fint! Precis som gult. Som inte är fult.
SvaraRaderaToafika till alla!
Det här var fint! Precis som gult. Som inte är fult.
SvaraRaderaToafika till alla!
Henry erbjöd sin halvätna bulle faktiskt...
SvaraRadera