Att erkänna fel

Jag är inte alltid den som är den som absolut måste "vinna" argumentationer. Ser inget högre syfte i det, egentligen. Det är därför jag har så svårt att engagera mig i politik eller de diskussioner som finns däri. (Jag fattar att det inte är en tävling där i politiken, men jag tycker det är lite drygt med bråk.)

Men vissa frågor är viktigare än andra. Och ibland så vet man att man har rätt, tror man.

Och så ringer man till kundtjänsten hos ett stort företag som säljer oihopbyggda möbler för att bekräfta sin sida av storyn. Och de bekräftar det man själv tror.
Men så ger sig inte kollegan.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten, twittrar med de i ens nätverk som jobbar på företaget (på en ledande position) som bekräftar det man själv tror.
Och kollegan ger sig inte.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten. Som i sin tur ringer upp till en specifik butik utanför Gävle och där får uppgifter från (förmodar jag) chefskocken att det inte är som man trott.

Utan på viset som kollegan trott.

Då får man lätt en fattig känsla i kroppen. Och inser att det kan dröja länge innan man diskuterar nåt igen.

(Och att man hädanefter kommer kolla extra noga om det verkligen SKA vara rödvinssky till den helstekta kotlettraden.)