Ett inlägg om klubbsport

Kollade precis på dokumentären om Peter Forsberg. Inte hela, eftersom vår annars så utomordentliga inspelningsbara box valde att skrota de sista minuterna. Det bröts precis i "Jag är så besviken på Börje... han är så värdelös att.." 
Där bröts det.
Men vilken kille. Peter Forsberg alltså. Jag känner honom inte på annat vis än att jag pallat blåbär från hans tomt och sen upplevde jag det som att han hälsade på mig i somras utanför Urban Outfitters på Biblioteksgatan. Så väl känner jag honom.
Men jag gillar honom. Han är bra.

En annan kille jag gillar är min äldsta grabb. Vi var ju uppe och firade jul med min familj nyss, och en av dagarna hade min bror bokat sporthallen. Vi åkte dit, Leonard, Henry, jag och alla de andra (förutom Signe, Helena och farmodern och farfadern). Det spelades fotboll, svingades i lianer och sprangs. Efter ett tag tog Henrys tålamod slut. Vi behövde lunch.
Jag frågade Leonard om han ville stanna kvar eller åka med hem. Han funderade. Bestämde sig. Och ändrade sig. Och stannade kvar.

Att han sedan tydligen först räddat ett skott med armen (med tårflöde som följd), sedan tagit sig samman, tekat och fått göra sista målet - det hade jag väldigt gärna velat vara med för att se. Det hade jag gillat.

Idag hade jag tid hos terapeuten. Jag jobbar lite med mig själv, kan man säga.
Hon tyckte jag skulle träna på en grej, att liksom småprovocera lite. Hon tyckte jag skulle gå runt och säga att jag hejar på Brynäs.
Det tyckte jag var väldigt provocerande och det sa jag att det kommer jag aldrig säga. Jag sa det lite bestämt och det tyckte hon var bra.

När man sen öppnar upp sin Facebook och ser en så kallad "vän" som ser fram emot att nåt lallarlag från Skellefte ska tvåla till mitt Modo - DÅ BLIR JAG RIKTIGT PROVOCERAD.

Jag skrev "Mäh." i hans kommentarsfält. Så nu vet han vad jag också inte gillar.