Ett öppet brev till en familj i grannbyn Stråtenbo

Ja, inga ursäkter finns. Egentligen.
Har liksom inte känt att jag har haft nåt att berätta. Jag menar, hur kul är det att höra att jag var i stockholm i lördags och att jag sjöng solo för publik i söndags? Allvarligt, alltså?

Nej.

Och inga ursäkter finns egentligen heller för att vår familj ALLTID bjussar en annan fin familj på en massa sjukor. En familj som bor i grannbyn. Vi kan kalla den familjen för Stråtenbofamiljen då jag inte vet om de vill gå ut med sitt riktiga namn så här på Internet.

Så här är det:
Om Kavelmorafamiljen har haft magsjuka så får Stråtenbofamiljen det.
Om Kavelmorafamiljen har haft feber så får Stråtenbofamiljen det.
Om Kavelmorafamiljen har haft svinkoppor så är det så klart att Stråtenbofamiljen får det.
Skulle Kavelmorafamiljen ha haft typ Lupus eller nåt annat från tv-serien House, (även om det hade varit en helt osmittsam åkomma) så hade såklart Stråtenbofamiljen fått det.

Så vi här på Kavelmora Ink vill passa på att be om ursäkt för att vi hela tiden smittar Er i Stråtenbofamiljen. Det är inte med flit.

Och för säkerhets skull så går jag och kollar på House så jag kan diagnosticera kommande sjukdomar.

Dagens Parkeringsskola. Om hur man ställer en bil

När man åker till jobbet, lite klädsamt sen, så vill man komma dit så snabbt som möjligt.
I morse var vi från Kavelmora Ink på väg till jobbet, ca 12 minuter sena (tackochlov för flex) och då finns det ju inte längre några marginaler.
Jag körde mot garaget, slog in koden för porten och rullade sakta ner för rampen in mot värmen. Då hade nån redan tagit ful-platsen som egentligen inte är någon plats som jag ändå hade tänkt stå på. Jag blev inte arg, då jag på sätt och vis hindrades från att göra ett litet marginellt fel.
Bilen backades upp - (tackochlov för backspeglar) och vändes för att åka till min förbokade parkering på andra sidan huset.
Sen som jag var så svischade jag in på den lilla parkeringen och laddade för att svänga in på min plats.
Det är fyra platser i bredd på den parkeringen. Min är näst längst till vänster. Det är ett staket längst till vänster, och en återvinningsbyggnad längst till höger. Det är inte särskilt trångt.
I Kavelmora och i andra städer i dess närhet så ligger det ett decimetertjockt lager snö på marken, så linjerna som markerar de olika platserna syns inte.

Men folk har väl ögon?

När jag då ska svänga in på min plats så är halva parkeringen upptagen. Av en stor Nissan Terrano som har bett att få vara anonym här på bloggen. Och av respekt för den bilens familj (inte ägare) så har vi valt att gå den till viljes. Även om vi skulle vilja hänga ut föraren.
Det finns plats kvar till vänster om bilen, men då skulle inte min vänster-granne-bil få plats, och det är ju taskigt - så det fanns inte som alternativ att ta den platsen. Så jag fick ta mitt uppbrusade humör, ge mig ut i trafiken igen och leta reda på en annan parkeringsplats som skulle kunna fungera för mig. Sen som jag var.

Självklart berättade jag det här för mina kollegor, och de såg rädda ut - ty de har aldrig sett mig ilsken. De blev härligt engagerade och sökte upp namnet på ägaren och sen ringde chefen upp densamma. De är så fina, mina kollegor.

Men hon som hade bilen hade lite egna metoder att bemöta min chefs synpunkter på hennes uppenbara felparkering - och det är här kärnan i den här lektionen kommer - så pay attention:
När nån ringer och säger att du har parkerat snett över halva din "grannes" parkering så är argumentet "Jamen vaddå? Det var ju nån som hade gjort så mot mig häromdagen så jag bara gav igen!" inte så bra. 
Det är rentav jättedåligt. Och det kan ha som påföljd att bilen som kommer stå parkerad till vänster om din bil kommer att ställa sig en millimeter från det högra indikationsstrecket på parkeringsfickan så att DU FÅR SÅ SVÅRT SOM MÖJLIGT ATT ÖPPNA DIN FÖRARDÖRR hädanefter. (Så att chansen att KavelmoraOpeln får en matchande buckla på höger sida.. ) Bara så du vet, alltså.

Sammanfattning, två grejer:
1. Ställ dig ALDRIG på en parkeringsplats som är förhyrd. Nånsin. Simple as that.
2. Om du råkar ställa dig snett, vilket kan hända även den bäste eller uppenbarligen också sämste bilföraren, säg INTE att du gjorde det för att "ge igen". Det är så ocoolt och kommer bara att göra att du hamnar i dålig dager. Bland annat på Internet.

Så. Frågor på det?

Frågor alla kanske undrar över

Man kan förstå att ni undra:
Var omröstningen riggad? Blev alla röster verkligen räknade? Var allt hittepå? Hur kunde det bli såhär? Är alla inblandade nöjda?

Vi på Kavelmora Ink ska försöka svara på frågorna så mycket som möjligt.

Det har varit ganska tuffa dagar. Spännande dagar. Folk har frågat: Hur går det? Vilka blir det? Är du nervös? och jag har bara kunnat svara: Bra, vet inte och ja.
Nu är det över. Tack och lov. Nu är det bara väntan tills glasögonen kommer kvar.

Men frågorna då, som ni har undrat över. Här kommer svaren:

• Nej. Omröstningen var inte riggad. Hur skulle den kunnat vara det?

• Ja. Alla rösterna blev räknade av Kavelmora Inks eget räknekansli och det var verkligen nummer tre som fick flest röster. (Kan ha att göra med att Daniel Jakobsson röstade 100 ggr på trean, men det är inte bekräftat fullt ut.)

• Nej. Jag behöver verkligen glasögon.

• Tja. Hur långt är ett snöre?
  
• Ja. Jag tror det i alla fall. De som bor i det här huset är det åtminstone.

Har vi missat nån fråga så går det jättebra att ställa den i kommentarsfältet nedan.
Frågor på det?

3

Det är såhär jag kommer se ut. Fast kanske med kortare frisyr plus utan den röda lappen. Och ibland, när den här är i tvätten, en annan t-shirt.

Tack för att du röstat!

En utmaningslista

Uppdateringsfrekvensen har varit skral de senaste dagarna, och det har ENBART berott på min nervositet över glasögonomröstningen. Om man säger att jag inte har kunnat arbeta helt fullt ut så behöver man ju inte säga det så högt så att min chef hör det, om man säger som så.
Men nu, för att liksom ta bort lite av mitt nervösa fokus från omröstningen, så har jag tagit mig an en utmaning. Jag är ju lite så, att om nån utmanar mig så är jag sällan den som inte tar upp handsken. Att jag sen har lite väl lätt att förlora är ju en sida av myntet, men det behöver vi ju inte diskutera här.
Utmaningen fick jag av LeonFender. Han är en sån där man gillar, fastän man aldrig har träffat honom. Och såna man gillar vill man ju gå till mötes - och då gör man en sån här lista:

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
2002 var året då vi gifte oss, min nuvarande fru och jag. Vi bodde i Stockholm, delade lägenheter med kompisar i Farsta. Jag saknar Farsta ibland. En av dom roligaste grejerna vi gjorde 2002 förutom att gifta oss var att vi åkte till München för att hämta våra brudkläder. Dom hade vi sytt upp i Indien, och våra vänner som vi hälsade på i Indien tog med dom hem till sig i Tyskland. "Skitsmart", tänkte vi, "det är ju rätt nära till München!" 200 mil. Enkel väg. Så egentligen kanske det inte var en av de "roligaste" grejerna vi gjorde 2002, men i alla fall en grej.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan så stod jag och sålde kaffe till folk. Jag kallade mig själv Barista. Sen skottade jag väl snö och var allmänt trött.

3. Fem snacks du gillar

1. Godis. Helst sött, salt eller lite syrligt godis
2. Chips. Gärna med sourcream-och-onion-smak
3. Godis
4. Kaffe och lite kaka
5. Jordnötter!

4. Fem sånger du kan hela texten till:

1. Lilla Snigel
2. En hel massa gospelsånger från min karriär i kör. Ingen låt nämnd, ingen låt glömd.
3. Vill skriva "Like a bridge over troubled waters" men det vore lögn.
4. Alive med P.O.D.
5. 
   

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

1. Lösa ut huset
2. Laga rosten på bilen alt köpa en massa nya
3. Åka och hälsa på min syster i England plus köpa hus åt henne
4. Unna mina föräldrar en hel himla massa cash
5. Köpa en kaffemaskin och kanske jobba lite mindre och eventuellt starta ett café och sen skänka bort en hel del mer pengar till mer behövande plus att jag skulle vilja hjälpa folk med pengarna.

6. Fem dåliga vanor:

1. Skjuter inte in stolen efter mig när jag ställt mig upp
2. Knärtar mina knogar
3. Skjuter upp saker lite onödigt länge
4. Bygger upp lite för höga trösklar så att jag definitivt inte kommer igång med mitt obefintliga tränande
5. Går inte och lägger mig på kvällen. (I bra tid, alltså.)

7. Fem saker du gillar att göra:

1. Kolla på sport
2. Läsa om roliga grejer på Internet
3. Skriva på min så kallade "blogg"
4. Lyssna på mina barn när de inte är tjatiga eller gnälliga
5. Äta mat och dricka kaffe och fika och spela innebandy och tv-spel

8. Fem  Fyra saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

1. Fula grejer som är fula på riktigt
2. Saker som jag VERKLIGEN inte passar i
3. FÖR tighta skjortor
4. En tröja med ett budskap på som jag inte stod för. Typ en t-shirt där det står nåt om att "man får säga negerbollar" eller nåt sånt.

9. Fem favoritleksaker:

1. Lego
2. Min mobila telefon som ska vara så HIMLA smart
3. En skoter. Det har jag ingen, men man får väl drömma?
4. En innebandyklubba eller pingisracket
5. Mina barn?

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:
Det är svårt att skriva tio personer som man skulle vilja se göra den här utmaningen. Självklart fattar jag att det är själva grejen men det gör ju inte det hela lättare för den sakens skull.
Eftersom det här är MIN blogg och jag sätter mina egna regler, bestämmer jag mig för att skriva ett namn. Jag skulle vilja att Marcus Stenvall gjorde den här listan. Mest för att jag gillar honom och sen så tänker jag med en dåres envishet att han nog snart kommer skriva ett blogginlägg (och om han får en spark i baken kanske det händer snabbare?!) så jag väljer honom.
*Hoppas han skriver nåt*

Ett inlägg, för syns skull, om glasögon

Okej, jag behöver lite hjälp.
Dels med mitt hår men också med att jag ju, som ni SER, behöver välja glasögon.
Er uppgift, om ni vill vara med i det här projektet, blir att rösta på det glasögonpar som ni tycker jag ska köpa.
Man får rösta flera gånger.
Har man kommentarer på glasögonen, t-shirten, frisyren eller något annat så går det bra att skriva nåt i rutan här nedaför.
Och jag vet. Det är en röd fläck på varje glasögonpar och jag jobbar gärna så att jag helst köper på rea. Eftersom det är billigare så.


Röstar gör ni här till höger. Hoppas ni vill hjälpa mig.

alt 1. En pilotbåge av diskret modell. Väldigt lik de låneglasögon jag haft en tid nu. Märke: Ray Ban.

alt 2. En fyrkantig båge med dubbla näsryggsvärmare. Stilren, enkel och stilren. Lite businessig. Märke: Peak Performance.

alt 3. En mjukt fyrkantig båge i mattsvart backelit. Clark Kent, much? Casual och lätt markerad. Märke: Peak Performance.

alt 4. Något rakare, fyrkantig båge i blankputsad plast. Dubbla näsryggshållare för den luftiga men ändå bestämda looken. Business as usual. Märke: Peak Performance.

Tröjan på bilden är en gåva. Handduken privat. Mobilen lånad. Frågor eller kommentarer på det?

Ett inlägg om ett tunt mynt och en snögubbe

Igår var dagen då folk verkade reagera på vår bil. Den jag ansvarar för.
Min kollega M kom in och frågade varför jag hade så mycket last osurrad på taket och jag fick ett twittermeddelande av min gode vän Nigge om att han hade långt gångna planer på att bygga en snögubbe av all snö som låg på taket till bilen.
Vi började en liten skämttävling på twittern och såklart avgick Nigge med segern, ordvitsens okrönte (ännu?) konung som han är. Jag nödrimmade nåt om att jag "inte ville ha snö på taket men hellre ett paket". Man fattar ju att han vann, om man säger som så.

Idag var en dag av ömsom vin, ömsom vatten. Grejer på jobbet som gick fel, skämt som gick hem, kassor som misstämde, brev genom cybervärlden, en VAB-hämtning från Bystugan men där Hank fick "Oakacka" infolierad av Dagmammorna att ta hem till mormor, kalas hos en fin vän, ett lagom surt bråk med min fina fru, ganska bra resultat på På Spåret och en massa grejer till.

Ganska blandat.

Men några grejer stack ut och gjorde att den här dagen ändå slutade på plus.
Den sak som stack ut mest var paketet som låg på biltaket strax efter niofikat. Innehållande lite instruktioner.

INSTRUKTION SNÖGUBBE (förvaras kallt, sub zero)

1. Bygg gubbe. Tre snöbollar = gubbes kropp.

2. Applicera morot (i fejset, ej söderöver) (reds anm, det låg en morot i paketet)

3. Placera kottar för syns skull.

4. Next up: stenar för Mr Snowman att hålla god min. (reds anm, stenar i paketet)

5. Som indiebandykille bör du ha ett stabilt förråd av mössor. Snömannen vill gärna ha en på huvudet för att undvika frostskador.

6. Armar? Man kan faktiskt välja. Om du hittar några pinnar som faller dig i smaken kan du armera med dessa.

7. Klart! Grattis, du har skapat din egen Mr Frost!

***

Min bror skrev till mig att det här myntet man är, det med två sidor, är väldigt tunt. Det stämmer faktiskt. Jag är lika nära glädjen som jag är ledsnet.
Men idag, nu när jag lite för sent för mitt bästas skull går och lägger mig, så är det med den glada sidan upp.
Fast det är för kallt att bygga snögubbe i Kavelmora i helgen. Men jag har i alla fall instruktionerna, utifall att.

Ett inlägg om värderingar och skrivkramp

Sitter med en liten härlig skrivkramp.
Igår kom min bror, han jag gillar så mycket. Igår var en bra dag. Därför skrev jag inget igår.

Jag var och träffade Terran. Hon lyssnade på mig när jag pratade på om mina tankar om vem jag är/vill vara och vad jag håller på med, egentligen.

I morse lyssnade jag på Morgonpasset när jag lite försenad åkte till jobbet. Rutan på bilen var lite sådär igendisig som den blir när man har slut på spolarvätska. På radion pratade de om hur bra morgonprogram de var, och med rätta så sa de det. De pratade om att man nog måste vara lite hatad också, för att kunna bli riktigt lyckosam. Man behöver de som älskar också såklart.

Terran undrade om vad mina värderingar. Värderingar är tydligen sånt man tänker att man vill med sitt liv, och sen har man delmål under tiden som ska leda till att man uppfyller sina värderingar.
Sånt tycker jag är intressant. Vad vill jag? Vilken roll vill jag spela?

Jag tänker ofta att det är roligare med positivism. Den andra sidan av myntet finns såklart också, och den behöver man inte skygga för eller undvika eller begrava - den är lika viktig.

Jag hoppas varje dag att jag ska vara omtyckt för den jag är. Att få glädja folk är mitt bästa. Mer kärlek till folket. Jag vill vara mig själv.

Än är jag inte så jättebra på det, men jag lär mig för varje dag. Tänker jag.

Skrivkrampen sitter fortfarande i. Jag måste gå ut och sätta i motorvärmarn och då kommer det vara blidväder imorgon.
Jag är fortfarande kort om spolarvätska i bilen.
Jag har svårt för haters. Hoppas det går bra för mig ändå (eller att mina haters inte berättar så högt för mig att de finns).

Ett inlägg om idag

Idag var frun på jobbet.
Det var kul. Jag försökte sköta mig.

Vi är så glada att vi har fast jobb bägge två.

For the love of money

På mitt jobb så har jag "hand om" pengarna. Räknar dom, kelar med dom, sorterar dom och så vidare. Lite som Joakim von Anka, fast utan det stora kassavalvet. Eller turkronan. Och hatten. Men annars ganska lika.
Vi brukar ju få in lite cash ibland med jämna mellanrum och då måste jag, i egenskap av kamrer, banka pengarna. Det gör man på ett hemligt ställe, med en hemlig kod, med ojämna tidsintervaller. Allt för att ingen ska kunna överfalla en och sno cashen. Man måste också ha livvakt, så ids inte ens tänka tanken på att försöka överfalla mig nästa gång jag är på stan - för jag KAN HA LIVVAKT!

Men hursomhelst.

Idag var det dags att banka lite pengar. Vi åkte dit, min livvakt och jag och väl där inne så upptäckte min livvakt att det fanns kameraövervakning. Och då började jag minnas...

Jag minns tiden på det amerikanska colleget jag och min fru gick på när vi precis hade blivit nyihop. En ganska strikt skola. "Kristen". Tjejer och killar i olika logement, med stränga regler och lås på våningarna. En söndag i månaden fick man hälsa på, men då var det tvunget att alla dörrar var öppna, lamporna tända och alla fötterna på golvet.
Vi var kära. Man fick inte kyssas på allmän plats och det fanns kameror som vakterna kollade hela tiden. Även om vår svenske kompis var ordningsvakt kunde vi inte vara helt trygga. Man ville inte bli bötfälld. Men man ville pussas.

Så jag utvecklade en talang. Att se kameror. Veta precis var de fanns och vilka döda vinklar de hade. Jag blev grym, och min dåvarande flickvän och nuvarande fru, blev lika bra - om inte bättre såklart. Vi hittade en plats, på övervåningen. Längst bort i en korridor fanns det dörrar ut till ett trapphus som inte användes så mycket. Och särskilt inte kvällstid. Det enda man behövde göra var att hastigt röra sig förbi kamerans blickfång och hoppas på att ingen av vakterna sett en. 
Sen fick man kyssas tills man blev helt andfådd. Så mycket man orkade. Vi blev aldrig bötfällda.

Ni skulle bara veta hur långt jag hade kommit för pengarna jag bankade idag. Eller hur många böter jag skulle ha kunnat kyssa till mig med min fru.

Ett inlägg om två grejer. Helt kort

Jag vill såhär på söndagskvällen konstatera två grejer:

1. Imorgon åker jag till jobbet medan min svåger åker till Australien.

2. Att ingen från igår fattade att det var så otroligt komiskt att det var ett paket kaffe som hette nåt med Colombia förbryllar mig enormt. Eller så är det bara ånyo bekräftat att jag har humor, som ingen annan. (E L L E R att det var en väldigt dålig bild och när jag skulle ta om kortet så hade jag redan kastat paketet i soporna.)

Sammanträffande?

Att vi idag hade två Colombianer i trädgården och jag valde att bjuda på kokkaffe - det tycker jag var lite som ett sammanträffande fast tvärtom.

Bowling

Eftersom det var så sjukt många som anmälde sitt intresse för mina kommande memoarer så var Kavelmora Ink tvungna att stänga igen igår. Därav det uteblivna inlägget.

Eller så var det för att jag läste ut boken om Zlatan.

Jag gillar Zlatan. Jag tror att han ofta har blivit missförstådd och så gillar jag att han är så olik mig. Helt olika bakgrunder, han och jag. Kanske lite olika talanger också, skulle jag nog kunna drista mig till att anse.

Men idag så spelade vi bowling, mina barn och jag. Plastkäglor, plasklot - hela grejen. Banan låg i hallen och knapparna på mina chinos bakfickor gjorde det hela lite mer obekvämt där jag satt på klinkersgolvet och försökte ställa upp de vingliga käglorna.

Det var inte vilka som helst som skulle spela:
Signe skulle vara Mojshaj, Henry skulle vara Mojmoj, Jag skulle få vara Edman (Erik, reds anm) och Leonard skulle vara Zlatan.

Och vilken omgång det blev! Ingen höll koll på poängen eller så men det blev en och annan strike. Om än från kort avstånd.
Men dessvärre förlorade Zlatan.

Zlatan är Zlatan. Även i bowling.
Fast min Zlatan idag var nog en lite "bättre" förlorare än han i boken.

Ett inlägg om att förboka

En dag kommer jag skriva mina memoarer.
Och jag tänkte såhär:
Generös som jag vill vara så tänkte jag som så att om du anmäler dig här på Kavelmora Ink så kan jag GE dig ett exemplar när boken blir klar.


"Jamen there is no such thing as a free lunch!" kanske du säger.
Och ja, egentligen är det ju så. Och det enda som kommer kosta något för dig är att du slösar några knapptryckningar här på datan.


Okej?

:)

Terran* tycker ju att jag ska sticka ut hakan lite emellanåt. Provocera lite. Våga lite.
Det är ju inte min STARKASTE sida direkt. Jag, som har svårt att erkänna för folk att jag kollar på CSI på måndagar för jag vet ju inte om det räknas som fel program, ska alltså säga saker.

Och ett sånt steg tänker jag ta nu.
Jag tänker börja använda smileys. Jag har inte förstått syftet med dem, har tyckt att "man väl fattar om nån är glad?" och lite såna grejer men nu så har jag bestämt mig.
Med rädsla för att vissa människor, som jag respekterar och tycker om enormt mycket, ska sluta tycka om mig. För jag har verkligen inte använt smileys mycket. Men jag har gått och tyckt en massa om dem. Ibland har jag testat på, men det har känts falskt på nåt vis. Jag har hycklat, när jag har använt dem. Så har det känts.

Men nu byter jag kurs. Ändrar mig.

Jag tänker börja med smileys. Har varit rädd att folk inte har förstått att jag varit glad, att de trott att jag varit dryg.
För det är jag sällan. Dryg alltså. (Det vågar jag inte.)






* Ett lite roligare namn på samtalsterapeuten, bara.

Dagens konstaterande

Man känner sig sällan så lumpen som när man efter en trevlig kväll hemma hos vänner kommer hem och tvingas ringa till vännerna och berätta att magsjuka har inträffat på vägen hem.

Published with Blogger-droid v2.0.2

McGyver, I presume?

Ni kanske känner henne från TV (dock att det kan vara någon annan på bilden). Ni kanske känner henne från hennes blogg. Jag känner henne som McGyver.
Här är storyn om hur min fru räddade det förlorade videobandet.

Våra barn; de tre musketörerna, tre små grisarna, knattefnatteochtjatte, Bill, Bull och Måns, Sig, Hank och Leod - kära barn har många namn - har haft en favoritfilm en längre tid.
På VHS.
(Du som läser den här bloggen kanske är en modern människa och då är det inte säkert att du vet vad ett VHS-band är. Det är en sorts fd CD-skiva, en förhistorisk Blu-Ray med ett slags platt snöre som det finns en film på, och så har man en maskin som det där snöret går igenom och så kommer det rörliga bilder på TV:n.)

Men hursomhelst.

Deras favoritfilm satt alltså fast i maskinen. I "videon". Filmen kollade de på minst en stund om dagen, men nu verkade det vara slut med det. Bandet kunde inte komma ut, det gick inte att spola fram eller tillbaka - DET SATT FAST!
Vi kollade på varandra, min fru och jag. Skulle vi berätta sanningen för barnen? Att filmen satt fast, att de kanske aldrig skulle få se den igen?
Nej. Vi ville inte krossa deras små hjärtan, så vi sa att vi skulle fixa det.

MEN HUR?? Vi hade ingen aning. Vi ringde folk. Anmälde oss till forum på nätet, gick kurser och läste artiklar. Tog lån på banken utifall att men kände att det ändå inte räckte. Hur skulle vi göra?

Tiden gick. Vi kollade på den där gamla videon, med filmen i sig och kände att vi mest undvek problemet.

Men så idag tog min fru ett par skruvmejslar med sig upp i sovrummet medan jag gick och twittrade. Och då hände det här: (Låtsas att det är Helena som berättar med sin röst så blir det roligare)

Där. Där satt bandet.

Okej, om handen kan komma ut - VARFÖR SKULLE DET DÅ EGENTLIGEN VARA SÅ SVÅRT MED VIDEOBANDET??

Håll klaffen. Det är faktiskt svårare än det ser ut! Skruvarna satt som i berget och så var jag tvungen att bända ibland. Jag var grymt fokuserad när jag gjorde det.

Win.

Hon fixade det! Min egen McGyver.
Och nu, äntligen får vi.. jag menar barnen se Toy Story II igen.

Undanflykter, undanflykter

Nej, inget ikväll heller.

Vi på Kavelmora Ink skyller på en mancold med huvudvärk, en vän som tog med och lagade mat åt oss, På Spåret med typ 8 poäng av soffan, Twilight med funderingar kring Team Jacob, Team Edward eller Team Bella och nu Zlatanboken.

Vi är även lite trötta efter att ha synts i TV, men vi hoppas innerligt att ni kan ha överseende med detta.

Med vänliga hälsningar,

F. Timeus

Published with Blogger-droid v2.0.2

Ett inlägg om klockor

Min biologiska klocka är lite märklig. Eller sovklocka, menar jag förstås.
Den gör lite som den vill.
När det vankas morgon så vill min sovklocka (inte alarm) att jag helst ska fortsätta sova. Det vill inte mitt alarm, eller min boss heller för den delen. Eller mina barn.
Förmiddagen är en tid på dygnet då jag strögäspar. Inte för att jag är särskilt trött, men ändå lite sådär så att jag känner av att jag behöver drogen kaffe för att hålla mig alert. Post meridiem, alltså efter lunch, brukar jag drabbas av något som kan liknas vid ett koma som man får när man ätit palt. Inte så ovanligt, men ack så typiskt.
Den här klockan, den gör att jag på eftermiddagen är väldigt trött, lite som vore jag en koala. Detta håller lätt i sig ett par timmar och jag gäspar och gäspar och gäspar och gäspar. Sen brukar jag natta barn och då piggnar jag till. Och kommer igång.
Då är klockan tio. På kvällen, that is.
Och jag är pigg som en mört, och kan inte somna. De senaste kvällarna har jag stämplat ut efter klockan ett, och det är i senaste laget. Även för mig.

Men nu då. Ikväll är det JVM-final i hockey. Sverige mot Ryssen. Jag har inte sett en match och kommer säkert inte se en ända det här JVM:et. Det brukar nämligen bli så.
Min bror, han är också väldigt idrottsintresserad. Jag minns när han bodde hemma och brukade gå upp och kolla Canada Cup-matcher mitt i natten. Jag försökte också göra det. Ställde väckarklockan, tog mitt täcke och gick och satte mig i soffan bredvid honom.
Han brukade bara skratta åt mig och säga till mig att jag skulle gå och lägga mig igen, så då gjorde jag det.

Jag gillar min bror. Han kommer nog se matchen ikväll. Han har säkert för-sovit lite, rutinerad som han är. Det hade varit kul att se matchen med honom, bara för att se hur han skulle behandla mig när jag kom tassandes med mitt täcke till soffan. Han skulle nog skratta.

Nu är det en timme och en kvart kvar tills nedsläpp. Både enligt min sovklocka och sen den här vanliga klockan jag har.

Heja tre kronor.

Ett (viktigt?) meddelande!

Kvällens inlägg måste tyvärr utgå på grund av tvätthängning. Kavelmora Ink hoppas att ordningen ska vara återställd imorgon.

Med vänliga hälsningar,
Tvättchefen

Ett biktinlägg. Typ.

Här sitter jag och önskar mig fler läsare. Utan att ha någonting att skriva om.
Här sitter jag och oroar mig för hur det skulle se ut om jag skulle vilja märkas. Få ta plats.

Här sitter jag och tänker på att  några av de mest omtyckta blogginläggen på Kavelmora Ink har handlat om sura tanter, mina barn eller bara hittepå.
Här sitter jag och tänker att jag skulle vilja kunna skriva en låt. Då skulle jag skicka den till min kompis Daniel för hans nya projekt.

Allt jag ska göra egentligen är att försöka vara lite provokativ, säger Terran. (Terran är Kavelmoraslang för Terapeuten.) Men det är lite svårt att vara det när man inte riktigt vågar.

Våga sticka ut hakan.
Tänk om jag gör det och inte kan leverera. Det jag är minst sugen på är åh-men-fredrik-du-kan-ju-så-mycket-och-är-ju-så-bra-kommentarer för det kanske verkar som att jag är ute och fiskar efter såna. För det är jag inte.
Är rädd att alla såna här tankar som jag skriver ska framstå som sådana fiskerier. För det är det inte.
Är rädd att folk på mina bra dagar ska fundera varför jag skriver sånt här när jag verkar normal, live.

Skulle vilja göra det jag gör idag och även prata i radio.
Skulle vilja skriva något i en tidning. Kanske till och med klippa ut artikeln och spara den.
Skulle vilja hjälpa, bara.

Här sitter jag och tänker på att jag skulle vilja skaffa/få en nyare självbild. Och texter som fler skulle vilja läsa.



(Plus självförtroendet att våga säga allt det här också.)

Dagens

När man sagt att man ska uppdatera sin "blogg" och göra den lite rolig.
Ja, ni fattar?

Söndag. Nytt år

Idag har vi slappat. Vi har varit med på TV. Jag har skottat.

Funderat lite.

Imorgon kommer jag vara osist anställd och således nån form av coach?

Galet.

Och sen tänker jag försöka göra den här internetsidan liiite roligare. Typ med att fylla den med något.

Published with Blogger-droid v2.0.2