Ett inlägg om bio.

Det var en höstkväll.
Mitt korpinnebandylag hade spelat match, och jag fick låna min systers kompis mobiltelefon för att ringa och kolla hur det hade gått. Vårt lag hette Tvet.
Jag var i Stockholm. På Kungsgatan. Satt vid ett bord med min syster och några till.

Vi skulle på bio. Inte vilken film som helst skulle vi se, utan vi skulle se Sånt är livet.
Kanske inte mitt förstaval vad gäller film, men det blev min förstafilm på bio.
Jag var 18 år.

Ja, man kan tro att jag är amish eller laestadian, men det är jag inte. Eller var för den delen. Jag hade bara inte gått på bio.
Men sen gick det utför. Fyra dagar senare såg jag Independence Day med Will Smith. Det jag minns mest från den filmen är att jag vid ett tillfälle hoppade högt.

Jag var på bio idag också. För första gången den här gången också.
För första gången för vår son och för första gången med vår son.
Vi såg Bilar 2.
Det har varit ganska mycket olika åsikter huruvida det är en bra film eller en kass film, om det är för mycket bilar i den, om det är en bra story eller inte, och så vidare plus.
Jag såg sjukt mycket fram emot att se den. För vi skulle få gå med vår son. Mamao och Morfar skulle vara hemma för att barnvakta de andra kachaowfantasterna här hemma och vi skulle bara få gå; vi tre.
Självklart laddade vi med hamburgare och cola och självklart köpte vi godis. Det är ju ändå måndag.

Det var jättemycket barn i lokalen. Kanske inte en högoddsare eftersom det är en film som riktar sig till en yngre målgrupp än låt säga pensionärer. Jag som aldrig gått på bio med barn visste till exempel inte att man kan få låna en bilkudde av plast så att korta barn får ynnesten att kolla över nån pappas nacke i raden framför. Men det visste Leonards kompis pappa, som tur var.
Och så kom jeklamen. Leonard åt sina små smarties och ögonen började lysa.
Och så kom Woddy och Buzz in på skärmen och bjöd på en förfilm. (Jag hann börja fundera om vi hade gått in i fel salong, men det hade vi inte.)
Och så började filmen. Och jag njöt.

Jag njöt av att luta mig fram lite för att kolla till vänster, dit där Leonard satt. Hans ögon lös från första scenen till sista, och ett leende spelade hela tiden i hans mungipor. (Det var så mörkt i lokalen så det gick inte att fota, men ni har väl begåvats med fantasi? Tänk "lycka" så har ni ett hum om hur det såg ut.)
Jag njöt av att ibland sträcka handen mot Leonard och få en "five" av honom.
Jag njöt av att vara på bio med min son.

Jag försökte fota honom efter filmen, när vi suttit och kollat på alla eftertexter, men han ville inte.
Fast han sa att han tyckte det hade vajit joligt att gå på bio.

Och jag tänker att han kanske också kommer minnas sin första bioupplevelse. Såsom jag gjorde.
Fast jag vill tro att hans upplevelse klår min. Såsom det ska vara.