måndag 30 april 2012

Ett inlägg om kaffeelitism

Köpte ett paket finkaffe häromdagen.
Tydligen tog det på krafterna eftersom jag inte har bloggat ens från innan dess.

Det är ingen hemlighet att jag dricker kaffe. Jag är ingen nörd som kan känna bönors rostning eller från vilken liten gård i etiopien som just de där bönorna är plockade, eller vilken jordmån som plantorna vuxit ur. Ej heller har jag, eller kommer att kunna, räkna ut vilken temperatur som bönorna har torkats i för att maximera fylligheten och fruktigheten.
Jag vet att det finns bönor som heter Robusta och Arabica. Sen gillar jag att dricka mitt kaffe svart.

Det finns en kaffebutik i en stad nära den byn som jag bor. Där "brukar" jag köpa kaffe när jag har råd och tid. Jag gick in där i fredags. Det var lite mulet ute, jag hade ätit lunch utan sällskap.
Inne i butiken var Chefen och en medarbetare. Inga andra kunder, nästan.

Jag gick till kaffehyllan för att välja vilket kaffe jag skulle köpa den här gången. Mitt mål var att köpa ett kaffe som jag kunde ge bort, men också ett kaffe som jag kunde behålla åt min egen familj. Chefen för kaffeaffärn kom fram för att prata, och jag stålsatte mig för ett sales pitch av Guds nåde. (Det brukar nämligen bli det. En gång försökte Chefen på kaffeaffärn att sälja ett kvarts kilo kaffe för 350 spänn åt mig, innan barnbidraget hade kommit in på kontot. Argumentet var att - jamen, det blir ju ungefär 30 kronor per kopp, och det har du säkert betalat på nåt café nån gång för lite blaskigt gamm-bryggt kaffe. (Ordet gamm-bryggt är mitt eget, reds anm.)

Den här gången blev det två paket för en knapp nittiokrona stycket, även om Chefen försökte pracka på mig ett limited edition för 130 pix.

När jag stod i kassan för att betala sa Chefen för kaffeaffärn nåt som störde mig. Som jag skulle vilja ta upp här, med er.
Chefen sa nämligen: "Ja, numera så tackar jag inte ens ja till en kopp kaffe, om jag inte vet att det är nymalet och bra. Enda undantaget var när min gamla mormor bjöd mig, då drack jag för att hon inte skulle bli besviken."

De här orden gjorde mig ledsen. Kaffeelitism. Så får det inte vara, tycker jag.

Ibland har jag hört att folk nästan inte har velat bjuda mig på kaffe för att jag en gång i tiden jobbade på kafé och ordnade så internet fick en Caféskola, och det har varje gång gjort mig lite ledsen.
Kaffe får för mig gärna vara gott, gärna bryggt på nymalda bönor från nån liten kaffegård i Långbortistan men det får också gärna vara (i det närmaste) odrickbart - om det är i ett sammanhang i gemenskap med vänner.

Nu kanske jag får kaffekonnässörerna på mig, men det är jag beredd på.

För kaffeelitism är inget jag ställer upp på. Om du bjuder mig på pulverkaffe med ljummet vatten och trevligt sällskap - då är jag inte den som tackar nej i första taget.

Jag har halva paketet finkaffe kvar. Vem vill komma och smaka?

10 kommentarer:

  1. Äntligen någon som vågar röra vid ämnet! Jag håller helt med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vågar, tydligen. Och jag litar på att du skulle säga emot om du inte höll med, eller hur?

      Radera
  2. Och du vet att jag gärna kommer och smakar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart som korvspad att jag vet det!!!

      Radera
  3. Word!!!
    Du borde testa finskt ljusrostat kaffe. Det styrker din tes. Smakar gammal räv men tillsammans är det en njutning.
    Maler inte bönor själv, men gör en ensamlatte på morgnarna som är precis så god att den ursäktar osällskapet.
    Daniel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har som regel att bara dricka finskt, ljusrostat kaffe med dig. Sen skulle jag gärna smaka din latte, även om jag tycker bäst om svart kaffe.

      Radera
  4. Halloj!
    Trevligt skrivet. Elitism vill inte jag heller vara med på.
    Jag tycker att kaffegemenskapen är (förutom att vara angenäm) ganska intressant. Jag tror att det finns element av missbrukargemenskap i den. På gott och ont, så att säga. Jag menar verkligen inte att komma med någon slags moralism här. VERKLIGEN inte. Men jag tror att väldigt många svenskar är kaffeberoende (det gör mig inte ett dugg). Och att kaffegemenskapen därför kan legitimera ett beroende som personen själv inte vill se att den har.
    Det blir ofta påtagligt när en person inte dricker kaffe genom att den får höra kommentarer som att "har du inte blivit vuxen än?", eller så. Och det är så tydligt ofta att personer som ska dricka kaffe väldigt gärna vill att andra dricker just kaffe tillsammans med dem.
    Detta sagt så vill jag intyga att jag själv tycker att kaffegemenskapen är en väldigt trevlig gemenskap. Men jag har faktiskt börjat tacka nej till kaffe lite då och då. Inte främst för att det inte är gott ibland (även om jag faktiskt tycker att det är ett ganska bra skäl att tacka nej, också.). Utan främst för att jag får ont i magen. Särskilt av en del sorters kaffe. /Petter N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du inte är med på elitismen, du heller! Tillsammans kan vi nog få bukt på den, tror jag.
      Jag tror även som du i frågan om beroende-grejen. Skulle själv säkert lätt hamna i beroenden långt farligare än kaffe om jag inte var försiktig, men jag nöjer mig med kaffet.
      Sen vill inte jag heller vara den som är exkluderande bara för att någon inte dricker kaffe (även om jag alltid med glimten i ögat och med en blink-smiley i en portabel pratbubbla ovanför huvudet brukar propsa på att lära alla non-kaffedrickare att börja) utan jag tycker man får göra som man vill. Att säga till någon att denne inte har vuxit upp bara för att den inte dricker kaffe, det kommer jag aldrig säga mer igen (även om jag tackochlov inte brukar missbruka det talesättet). Jag kokar gärna tevatten till gäster som önskar annat, eller så snor jag nåt av barnens festispaket och bjuder på. Sån är jag.
      Om man får ont i magen av kaffe så BÖR man tacka nej, men jag har svårt för dem som tackar nej för att de inte tycker att kaffet som bjuds är "fint nog". Så tycker jag.
      Vill ni komma över på kaffe nån dag?

      Radera
  5. Ja, gärna. Eller te. :)

    Vad tycker du om att tacka nej för att man inte tycker att det är gott, då?

    /Petter igen (jag hade glömt att jag skrev här. Eller snarare: jag hade glömt att jag inte får en "händelse" när jag får svar på något som jag skrivit här...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag bjuder gärna på te, om det är det ni vill ha! Har påste och finte från gotland, sånt man har i en sån där nätboll. Du får välja själv.

      Klart man måste få tacka nej om man inte tycker om, och där behöver jag bli bättre på att inte översitta dem som inte vill dricka kaffe. Jag försöker alltid uppmuntra, det är min utgångspunkt.
      Jag tycker däremot inte att man ska tacka nej om det "bara" är nödkaffe, för då börjar det lukta elitism och det gillar jag inte. Jag kanske är trångsynt men jag vill bara promota kärlek och respekt (men inser att jag inte är mer människa än att jag också blir lite arg på andra som inte fullt ut håller med mig. Men jag försöker respektera, jag jobbar på det.)

      Radera