Tuppen Jussi Ibrahimovic

Gubben Pettson räddade en tupp undan en säker död. Gustavsson hade tänkt göra gryta av tuppen, och det kunde inte Pettson acceptera.
Hönorna med högsta hönset Prillan i spetsen var överlyckliga att få en ny tupp i hönsgården, och de tyckte han var SÅ stilig. När tuppen kom till gården sa han att det var hans lyckligaste dag sedan hans ägg kläcktes, och han var så glad att komma till den största gården i kommunen. Katten Findus tyckte inte att tuppen var särskilt stilig. Han förstod inte varför Pettson hade tagit dit en till fågel - det räckte väl bra med de som fanns? De stjärnhönsen som fanns hade ju blivit uppfostrade i hönsgården sedan barnsben, och så talade de ju ett särskilt språk också på gården. Skulle tuppen kunna lära sig det? Sen behövdes det väl ingen tupp i hönsgården, det räckte väl med att Findus fanns och kunde ta hand om hönorna?

Men Pettson hade bestämt sig, och han var också glad att han äntligen hade lyckats värva honom till gården. Det var en dyr värvning. Typ en av de dyraste genom tiderna faktiskt. Han var så nöjd med hur tuppen gal så han bestämde att ge honom namnet Jussi, som operasångaren (från Borlänge).

I början var allt frid och fröjd. Jussi gjorde ett bra jobb i början av sin vistelse och hönsen och andra tyckte att han var en mycket bra värvning.
Jussi gal i och för sig ganska ofta och väldigt högt när han gjorde det, och Findus började bli lite galen på Jussi. Findus tyckte inte att det passade sig riktigt att Jussi gol så mycket, och sen tyckte han att Jussi gol lite för högt också. I och för sig visste Findus väl att Jussi skulle gala högt och mycket, och han hade ofta haft en tendens att gå omkring och sprätta lite stöddigt omkring sig, men han gillade inte att han var stöddig mot honom eller mot hans panelhöna Prillan. För Prillan hade också börjat ogilla Jussi. Eller?

Det gick så långt att Findus, tillsammans med Pettson bestämde att Jussi bara fick gala en gång i timmen, och då bara i fem minuter. Ibland fick han inte ens gala de fem minuterna, även om det var de fem minuterna runt väckningstid - och det störde Jussi sig på en del.

Men så plötsligt en dag så gol inte Jussi. Han hade flyttat till Italien. Han verkade glad och sa till pressen att han hade hittat galglädjen igen och att det var Findus som hade tagit den ifrån honom. Nu hoppades han på att få mycket galtid så att han kunde komma iform för landslagsgalmatcherna som ligger framför...

Sensmoralen i den här historien - som är uppdiktad men baserad på riktiga händelser - är "att man inte bara kan klä sig snyggt, man måste kunna coacha också"*. Findus kan klä sig snyggt, (har du sett hans byxor och mössa?) men han kunde inte göra rätt plats för tuppen Jussi.

Det är märkligt vad svårt det verkar vara att hitta en ödmjukhet i ett ledarskap som gör att obekväma och okonventionella personer inte bereds plats utan "offras" eller blir utfrysta. (Sen är det aldrig bara ens fel när två bråkar, men det tar vi i ett annat inlägg...)

Jag lovar att bli bättre på att hitta ödmjukheten i ledarskapet. Jag lär mig varje dag och är ännu inte så bra på det. Jag tror den riktige Findus lärde sig om ödmjukheten när han insåg att Jussi flugit sin kos, och jag hoppas att många chefer ser den här filmen om Pettson och Findus och tänker till lite hur de beter sig i sitt ledarskap.
Det finns nog inga enkla lösningar heller på det här, men en sak att tänka på är att man måste prata med varandra. Vi behöver inte heller vara rädda för olikheter, det är de som gör oss bredare! Och till sist: respektera att vi är olika.

Vi får nu hoppas för att Zlatan mår bra av att flytta till Milan och jag hoppas i min konflikträddhet att han och Pep pratade ut om situationen och kom fram, i konsensus, att det blir bäst såhär.
Och så hejar vi alla på Sverige på fredag.


*Han kan inte bara snickra, han kan komma med bra kommentarer också. Mästersnickaren A. Blomid.