tisdag 13 maj 2014

Blogg 100. Del LXXV. Tack själv

Ibland får jag servera mat.
Det är inte min spetskompetens men jag gör det oftast godkänt. Förutom idag då ett gäng koppar gick i golvet men det blev bara en härlig stämning i lokalen på grund av detta. För alla andra alltså, Jg vantrivdes.
Men hursomhelst.
När man serverar mat så bär man ut den. Ställer den på bordet eller till och med kommer ut med en färdig tallrik. Vi brukar göra lite mitt emellan: vi ställer ut lite kolhydrater och sen serverar vi proteinet. Mycket behändigt och, om jag får säga det själv, ganska snofsigt. Fyrstjärnigt.
När sen maten är serverad så går serveringspersonal runt bland borden för att på ett smidigt sätt läsa av relationerna gästerna har till maten eller så är det mest för att kolla om det behövs hämtas mer sås. Det är lite olika.
Förhoppningsvis är gästerna nöjda och eftersom vi lever och bor där vi bor så är det i 99 fall av 100 ingen som klagar. Skönt. Men jobbet är inte slut där.
Nu kommer avdukningen. Det, i mitt tycke, svåraste momentet i hela lunchproceduren. Inga knivar ska tappas, tallrikar ska balanseras och rester ska liksom diskret skjutas från en tallrik till en annan samtidigt som ingen helst ska märka att man är där. (Jag väljer med flit att inte här ta upp otyget som vissa lunchgäster har för sig nämligen att stapla sallads- eller brödfatet på mattallriken OCH lägga servetten ovanpå som vore man i högstadiematsalen och ville dölja för matserveringspersonalen att man inte ätit upp allt man tagit för sig. Det ska jag inte ta upp här. Men om du tar åt dig - sluta genast med oskicket.)
När tallrikar och annat porslin är bortplockat från bordet brukar gästen ofta, eftersom hen generellt är ganska väluppfostrad, säga "Tack så mycket, det var väldigt gott" eller "Mm, det här hade ni gjort bra, tack så mycket!" och så vidare. Det är jättetrevligt.
Men sen händer något som jag inte förstår varför det händer. Det händer ofta, säkert nio gånger av tio. Minst. Det är helt oförklarligt.
Jag säger direkt till gästen "Tack själv!" med ett glatt leende.
För vad? Det är inte som att hen har gjort nåt för mig - förmodligen har hon även staplat tallrikar åt mig - varför ska jag tacka henne?
Snälla, om nån (du) som läser den här bloggen har ett svar - skriv ner det i kommentarsfältet. 
Jag vill verkligen ha svar.

4 kommentarer:

  1. Tack själv är väl ett utmärkt svar? Och visst kan man knöla ner servetten i tekoppen istället? Eller hur var det nu med det där?

    SvaraRadera
  2. Pratade med min psycho om det där idag och vi resonerade fram att det kan vara trevligt att vara lite trevlig. En tumme upp hade kanske räckt?
    Nästa session kommer jag ta upp det här med koppar och servetter. Kommer bli ett tufft samtal, tror jag.

    SvaraRadera
  3. Lite som ett kvartsamtal tänker jag mig. Det blir lattjolajbans tror jag!

    SvaraRadera