Blogg 100. Del LXXIX. Taxen Ida

Vissa dagar finns det bloggstoff för en hel omgång #blogg100

Idag var en sån dag.

Det började med sol och värme. Bara det är ju värt ett par inlägg efter den här bedrövliga våren vi haft. Kaffet som avnjöts med ryggen mot den solvarma husväggen förtjänar också ett par inlägg.

Sen packade vi vår kylväska med makaroner och micrade köttbullar. Kaffe i termos, hur onördigt det än må vara, så är det lite av ett livselexir. Särskilt när en vet att det kommer inmundigas i det fria. 

Vi skulle nämligen på utflykt, för idag var dagen.

Dagen då vi skulle hämta hem Taxen Ida till Kavelmora.

Vi har träffat Taxen Ida förut och hon har varit i Kavelmora förut. Ändå var den här dagen lite speciell, för nu skulle det skrivas papper. Det är ett häftigt ämbete att vara fodervärd kan jag upplysa om. Nu finns det inte högskoleutbildningear inom detta ämne men det borde nästan göra det. 

Vi körde in på gården hos familjen vi skulle möta. Solen värmde men vinden var inte ljum. Jag var lite nervös. Jag tenderar att bli det i nya situationer. 

Vi pratade med familjen, vi skrev lite papper, vi såg barn som tog avsked av en kär vän, vi såg andra barn som var lyckligare än på julafton och solen fortsatte värma. 

Vi läste fodervärdsavtalet och kände glädje. Och jag kände nervositet. Skrev under, fick låna kroken man sätter i marken så hunden kan ha en löplina i trädgården och lockade in Taxen i kattburen vi hade med oss. Det är svårt att läsa av hundars känslor för en novis som jag men hon verkade nöjd. Vi var förväntansfulla.

Klockan var efter normal lunchtid och vi stannade till vid en äng. Från ängen såg man sjön nedanför backen och man såg vägen. Inte så konstigt med tanke på att ängen låg precis bredvid vägen.

Det gjorde inget. En picknick-filt har en magisk funktion som gör att det känns mysigt nästan oavsett var man är och är man hungrig också så kan inget gå fel.

Och nu hade vi en hund med på picknicken. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig och grabbarnas brännbolssspelande passade perfekt ihop med den lite tafatta promenaden mamman och dottern gjorde med Taxen Ida. Kaffet smakade gudomligt.

Jag skulle kunna skriva exakt om varje händelse som har skett idag - allt från när vi köpte hundmat till när jag klippte gräset till när jag och Helena gick på promenad vid halv elva-tiden, men det skulle bli ett långt inlägg.

Det jag ville berätta var att Taxen Ida kom hem till oss idag och att jag med spänd förväntar ser fram emot nästa epok i vårt familjeliv. Den som hundägare. Hur jag hoppas att min nervositet inte ska smitta av sig varken på hundar eller kortväxta människor och att jag drömmer om att den här hunden ska hjälpa oss gå framåt.

Nu sover alla i vårt hus, hund och människor.

Imorgon börjar en ny epok. Den med Taxen Ida i centrum.