Skrivkramp

Jag är med på Facebook.
Där har jag ett ganska stort antal kompisar, tycker jag. Inte så många som vissa som har typ 1385 kompisar, men det är många.
Jag får ibland lite nojor.
Jag hade en kompis ifrån att komma upp i en ganska cool (enligt mig) siffra och jag ville spara den siffran till den rätte. Eller rätta.

Och så kom den personen upp i mitt minne - "Han vill jag ska vara facebookkompis nummer x" tänkte jag och skickade iväg en förfrågan.
Det gick ett par dagar och det verkade som om han inte var särskilt uppkopplad. Han kanske umgicks med sina kompisar på riktigt, vad vet jag - men han svarade inte på min vänförfrågan.

Det blev svårare och svårare att hantera situationen ju längre tiden gick, för det dök ju upp andra förfrågningar också... (Ju mer jag skriver detta, inser jag att jag verkar något rubbad. Kan man hålla på så här?) och fler personer som jag ville bli vän med, men som kanske inte riktigt kvalificerade sig som kompis nummer "just det här numret"

Och så en dag blev det en sån här liten röd ruta i mobilen, på kolumnen som handlar om vänner! Jag blev lite glad att han äntligen hade svarat och klickade på den rutan - och blev mäkta förvånad när det stod att en HELT annan person hade accepterat min vänförfrågan -och blev min facebookkompis nummer special!
Det är klart att man blir glad åt nya facebookvänner, men det kändes så snopet när jag hade laddat så mycket för just det här numret.

Det är lite samma med det här inlägget.
Jag har sen jag började blogga skrivit 199 inlägg, och nästa blir följdaktligen nummer 200.
Då vill man ju inte att det ska vara ett kattskitsinlägg direkt, man vill ju att det ska vara kreativt och roligt och fyndigt och med en känsla av Marcus Birro och Soran Ismail blandat med Simon Bank och inte bara ett kattskitsinlägg.

Jag vet att jag inte brukar skriva kattskitsinlägg. Men nummer 200 är ju nåt extra! Egentligen inte så mycket om man jämför sig med andra, men för mig så är det ganska speciellt.

Varför? Vet inte. Jag är nojig ibland.

Men nu bestämde jag mig för att bara skriva, trots min skrivkramp. Jag är inte Marcus Birro eller Soran Ismail eller Simon Bank eller Blondinbella eller Johanna Frändén och just nu hade jag inte något att berätta.
Fast jag kämpade emot nojan med inlägg 200, för hade jag väntat längre än tills nu hade det kunnat bli jobbigt. För mig.

Och han blev min kompis på Facebook också. 8 nummer försent mot för vad jag först tänkte, men det blev så rätt så. Skönt att knäppa nojor på näsan ibland.
Och imorgon kanske jag har något att berätta för dig!
I inlägg 201.