Den humorlösa pappan

I vårt kök finns det en liten vägg. Bakom den har vi gömt vårt kylskåp med mera. Det är även där vi breder mackor.
Våra barn och jag hade avnjutit vår frukost. Jag var sur.
Efter barnen har ätit sin youghurt (eller som i leods fall havrefrasen) så brukar jag gå iväg för att göra mackor till hank och leod. Sig vill inte ha. Som regel.
Jag gick bakom väggen för att göra mackorna varpå Henry frågar: "Pappa?"
Jag gör den äldre brodern svara: "Han haj åkt till jobbet".
Varpå den yngre brodern börjar storgråta. Jag är två meter bort. Inte på jobbet.
Men det verkar som att jag har lämnat min humör på jobbet eller nån annanstans för jag går tillbaka till bordet och säger till den äldre brodern att "så kan du väl inte säga! Han blir ju ledsen, din lillebror."
Den store brodern kollar på mig med lite förfäran i blicken och säger: "Men jag skojade ju baja. Som ni bjukaj göja."
Och så började han gråta.

Och jag fick ånyo känna mig som en skräppappa som inte orkade förstå att han skojade, som vi brukar göra.
Men nu ikväll, efter att jag fått krama om honom och inse att han typ hade glömt att jag var en skräppappa i morse, så kände jag en stolthet och förtröstan. Han, vår fina son - han har humor.

Till skillnad från hans pappa. Ibland.

Published with Blogger-droid v1.6.9