Kattmorfar

Idag blev jag kattmorfar.
Kezia födde fem små rackare, och de var söta som stryk. Eller till och med sötare än stryk.
Och de är väldigt små. Fast de har päls. Det trodde jag nog inte, men så har jag ju aldrig varit i den här situationen förut heller. Och jag är ju inte heller nån kattkonnässör.

De mest bara ligger och kravlar eller diar.

Nån gång ska jag nog ta kort på dem. Men tills dess får ni skapa era egna bilder. Jag ska ge lite förutsättningar:

• Tänk söta
• Tänk små
• Tänk lite olika färger
• Tänk svansar som ett lagom stort lillfinger
• Tänk att de blundar
• Tänk att om de lät (vilket de inte gör) så skulle det låta som det minsta lilla pip du kan tänka dig
• Tänk att Kezia är liksom stolt och beskyddande
• Tänk att de ligger i en liten låda med lite filtar som är spräckliga så att man inte kan urskilja kattungarna ordentligt eftersom de smälter in i filtarna
• Tänk att lådan står i den häringa garderoben vi har i hallen, under det däringa bordet som vi ställt dit med alla prylar runtomkring
• Tänk att de är fem stycken

Ja, nu borde ni ha förutsättningarna för att skapa er en rättvis bild av mina kattbarnbarn. Om jag knyter an dem onormalt mycket? Tja, skulle nog tro det. Men så är det ohemult söta också.
Nåväl. Gå och tänk över den här bilden nu så kommer jag vid tillfälle lägga ut facit.

Lycka till! Nu ska jag gå och kattmorfora, som man gör när man precis har blivit kattmorfar.