Ett tackbrev till min Bror och min Pappa

Ni vet det säkert redan.
Min pappa och bror är här hos oss. De har varit här sedan i (jag är lite dagvill pga ledighet) ... typ fredags, och de har inte haft en ledig stund sen dess.
Pappa bor i Storuman, min Bror bor i Bygdeå.
"Det ligger i Nojjland. Däj pjataj man ett annat spjåk." Säger Leod.
Pappa gillar inte att man säger Norrland, han föredrar Lappland. Jag håller med. Norrland är lite väl stort att komma från när man kommer från en plats.

Men jaja, det var en liten petitess.

Mellan där de kommer från och här, så är det ganska långt. Pappa åkte 92 mil i fredags, med en väldigt fullpackad Fransyska. Lien var med, tre skåpstommar var med, åtta hyllplan var med, minst fyra lagerhyllslister var med, verktyg och självklart sängkläderna var med. Plus lite till. När min Bror skulle byta av min Pappa bakom ratten fick han inte riktigt plats (han är min storeBror) eftersom Pappa hade packat så fullt i bilen.

92 mil.

Om han är ung, vår pappa?
Nej, han fyller 75 nästa månad. Vår Mamma fyllde 75 i lördags (Grattis i efterskott!) så man kan inte klassa våra föräldrar för att vara unga.
Men de är arbetssamma. Med en positiv klang. Egentligen inte särskilt arbetsföra med tanke på krämpor, värk och annat - men det bryr de sig inte om.
Vår Pappa jobbar på.

Han är snickare. Min bror också. "Vi jobbar bra ihop", säger vår Pappa. Det märker man när man som jag står bredvid och ser på.
För det är det jag gör. Jag ser på. Hjälper inte till särskilt mycket, för jag kan inte. Vet inte hur man gör. Det var därför vi anlitade en byggfirma när vi skulle bygga ut.
Och de sliter och står i. Jobbar så svetten lackar. Och så målar de. Och spikar, och hyvlar. Och jobbar. Springer fram och tillbaka med brädor och pinnar och vattenpass och hammare och allt däremellan.

Vår Mamma blir sur på mig när jag säger att jag inte kan något. När jag säger att jag inte är något att ha eftersom jag inte kan snickra som min Bror. Eller Pappa. Eller måla som min Syster. Eller pyssla och göra fina grejer som min andra Syster. Eller kunna språk och vara smart som min tredje Syster.
Jag är ju yngst.
Och jag kan saker, det vet jag. Men när ens Bror och Pappa är här för att jobba på vårt hus, då känner jag mig så ödmjuk. För jag vet inte hur jag ska betala tillbaka. Mina kunskaper känns futtiga.

De förväntar sig inget. De vill inget ha.
Men jag vill ge dem något. Tillbaka. För att de är så fantastiska som gör det här för oss.

Bästa Bror och Pappa. Tack för att ni gör det här.
Jag vet inte om Ni vet att vi är tacksamma, men det är vi.

Kör säkert hem imorgon. Det är bara 61 mil till Bygdeå.